Resan runt kriget

– Men vad gör pastorn här? Jag har hört på radion att pastorn ska resa till Afrika! sa husmor på Sigtunastiftelsens folkhögskola.

Josef hade kommit dit för att auskultera tillsammans med Sven Näsmark och Sverker Ågren. Nu fick han istället skicka ett telegram till Judith hemma i Nässjö: ”Avres genast Göteborg.”

De hade 48 timmar på sig innan Drottningholm skulle avgå.

Afrika istället

Min mormor och morfar Judith och Josef Imberg ”reste ut”, som det hette, i maj 1944, under ett pågående världskrig, naturligtvis utan någon chans att gissa hur det skulle kunna sluta. Han var präst, hon var lärarinna. De hade träffats genom missionen och trott att det var Kina som kallade på dem, men efter ett tag blev det Afrika istället.

Missionsstationer i östra Afrika, tidigare bemannade av tyska missionärer, behövde ersättare. Men det krig som gjorde att det behövdes så många nya svenska missionärer var också det krig som gjorde det mycket osäkert om missionärskallelserna skulle kunna bli verklighet.

Plötsligt hände det ändå.

Gemensam resa

Den resedagbok som vi hittade bland min mormors efterlämnade saker 2010 och som min morbror Gösta Imberg, som har varit kyrkoherde i Örkelljunga, har skrivit ut berättar delar av händelseförloppet. Min morbror Gunnar Imberg, som har varit kyrkoherde i Millesvik, har fyllt på med en del av det som saknas.

– Många svenska missionssamfund, bland annat Svenska Kyrkans Mission, hade missionärer ”på gång” för utresa, men alla normala resvägar var brutna av kriget, berättar Gunnar. Några samfund kom överens med svenska staten om en gemensam resa med ett gemensamt fartyg. De allierade myndigheterna skulle lämna medgivande, och givetvis de tyska, för Skagerrak-spärren fanns. Tyskland hade ett fort med jättekanon i Hanstholm i Danmark och en motsvarande i Norge. Området däremellan, dit kanonerna inte nådde, hade de minerat.

Möjligheten att resa just med kryssningsfartyget Drottningholm dök upp när hon skulle hämta krigsfångar i södra Afrika. Eftersom hon skulle gå tom på nervägen kunde missionärerna åka med. Hon kunde ta 1500 passagerare, men nu bokades alltså 30 platser av Svenska kyrkan och några andra missionssällskap. Och så många fler passagerare blev det inte.

Judith tog fram sin och Josefs gästbok ombord, och där finns allas namnteckningar.

Möte på perrongen

Josef tog sina väskor, gav sig av från Sigtuna och hoppades att Judith hade fått telegrammet och också var på väg.

Judiths mamma hade hört samma radiomeddelande som damen i Sigtuna och tog tåget från Borås till Göteborg för att leta efter sin dotter. De fann varandra på perrongen och kunde ta farväl.

”För Sven Näsmark med familj måste man ordna med taxibilar, som körde i avlösning från ort till ort, för att de skulle hinna med ett extratåg, som insattes för deras räkning”, skriver Josef i dagboken. ”Åt en var ett arméplan beställt, men det kunde inte lyfta på grund av dimma. Men Sverker Ågren, ty det måste vara han, kom med i alla fall.”

Tre fartyg i konvoj

Gunnar berättar:

– Kaptenen hade fått sjökort med den hemliga passagen genom minspärren, tre fartyg gick i konvoj, namnet Drottningholm stod med stora bokstäver på den strålkastarupplysta vita fartygssidan, och många ubåtskaptener studerade framfarten med fingret på torpedavtryckaren och undrade om detta var de tre skepp som de fått informationer om och order att släppa förbi. Rutten gick långt västerut, nära Brasiliens kust, för att komma ”bakom” fartygen med hela uppladdningen inför invasionen i Normandie.

Missionärerna serverades i kryssningsfartygets i övrigt tomma restaurang. De beordrades ibland ”pianotystnad” när navigeringen genom minfälten var extra riskfylld men hade annars gott om tid att lära känna varandra.

I dagboken skrev Josef:

”Gemenskapen här ombord är den bästa. Vi trivs alla så utmärkt tillsammans. Alla passagerarna utom 7 är missionärer. Vi missionärer har gemensam morgonbön varje dag. Vi leder den i tur och ordning. I dag hade vi gemensam gudstjänst, och den var avsedd även för besättningen. Tyvärr var det oerhört många sjuka just då.”

Gunnar berättar:

– Vid ett besök i Fish Hoek vid Kapstaden 1954 satt mina föräldrar med ett sällskap och berättade om utresan tio år tidigare. Det var uppenbart att en gäst vid grannbordet blev nyfiken och spetsade öronen. Han kom över, och mina föräldrar fick ännu en gång säga hur utresan varit. Gästen berättade då att han varit kapten på ett annat av fartygen och befäl för hela konvojen. Pappa blev orolig och undrade om han missuppfattat något, men han blev lugnad, berättelsen var korrekt.

Ping-pong på däck

Väntan hemma i Sverige hade bytts mot stor brådska – och nu mot något helt annat:                     

”Många är nog oroliga för oss. Det gör oss ont, om de skulle bära onödiga bekymmer. Vi är inte oroliga ens när vi går genom minfälten. Och när sjön går hög bekymrar vi oss icke heller. Vi har det så bra ombord. Judith och jag har en fin hytt i första klass (alla passagerare får ju rum där!). Vi äter god mat och har det bekvämt på alla sätt. (…) Nu är det ju mycket kallt ibland. Ibland kan man sitta på översta däcket i vanliga kläder och gassa sig i solskenet, men när vi är på den nordligare delen av vår färd, blir det kyligt. Jag är tacksam att jag fick med mig min härliga vinterrock. Trots kylan är det en ypperlig förfriskning att sitta på däck. Judith har suttit där länge i en vilstol, men hon hade massor av filtar om sig. (…) Här är gott om spel man kan företaga sig, däcktennis, ping-pong o s v. Judith är i farten nästan lika mycket som jag på sådant. För en liten stund sedan hade jag en match ping-pong med en sydafrikanska och med skeppsläkaren. De vann inte! Jag har börjat leka Gunder Hägg genom att på gymnastikskor springa runt däcket. Man måste motionera sin kropp, om man inte skall bli alldeles försoffad under en månads vällevnad på haven.

Judith sitter i en länstol här bredvid på båtens skrivrum. Jag har tagit upp mig för att sitta här, eftersom jag inte tycker om att sitta i hytten och skriva vid byråskrivbordet. Det knappa utrymmet och den lilla luften gör att man inte känner sig så pigg. Judith och jag är nog friskast av alla. Annars har gårdagen och denna dagen varit svåra mot de flesta. Av missionsförbundarnas 11 var åtta sjuka idag.”

Men det gick naturligtvis inte att glömma kriget:

”När vi nu är på resa är det så många tankar som vill fram, att det är svårt att finna ord för allt. (…) Av det vi ser under resan får vi av hänsyn till krigförande makter inte berätta något i brev eller dagböcker, vilket skulle kunna betraktas som skadliga upplysningar. (…) Nog är det underligt, när man från båtens däck ser det ändlösa havet och endast ser fartyget rulla i den ibland ganska grova sjön. Det är så ofattbart, att båten är på väg över haven med oss, en samling på 30 missionärer.”

En båtresa till

Planen var från början att Drottningholm skulle låta sina passagerare gå iland i Kapstaden, men kriget ändrade också den planen, och den 11 juli togs de istället emot i Port Elizabeth. Fortfarande hade Judith och Josef inte fått reda på exakt vilken sorts arbete de skulle utföra eller ens vart de skulle, men de påbörjade resan norrut och besökte bland annat den svenske missionären Magnus Danell på den pojkskola där han arbetade i Roodepoort – en av den skolans mest namnkunniga elever är Desmond Tutu.

I en församlingsbladsartikel på 1960-talet beskrev Josef resans sista del såhär:

”… därefter hade en resa, till största delen med tåg, fört oss upp till staden Mwanza. Den ligger i Tanganyika och är en hamnstad i södra änden av den väldiga Victoriasjön. Denna sjö är belägen 1133 meter över havet. Vi brukar här i våra trakter av Småland skryta med att vi bor på det småländska höglandet, nästan 300 meter över havet! Hur stor Victoriasjön är har vi svenskar svårt att förstå. (…) Det tar en vecka för en ganska snabbgående ångbåt att färdas runt sjön. Då får båten i alla fall gå både dag och natt och endast göra uppehåll i de allra största hamnarna. (…) [På] aftonen gick min hustru och jag ombord på en av dessa ångbåtar i staden Mwanza. Båten plöjde hela natten innanhavets yta. När vi vaknade nästa morgon lade båten till i Bukoba, en av de större hamnarna på den västra sidan av sjön. Vi såg då för först gången den del av Afrika, som under några år skulle bli vårt hemland, ekvatorslandet, bananlandet och kaffelandet Buhaya.”

Den 23 juli kom de fram till sitt första hem, Kigarama i Tanzania. Bagaget skulle komma att anlända först ett par månader senare, och i dagboken den första kvällen skrev Judith:

”Det var underbart att få packa upp sina få tillhörigheter och lägga dem i ordning. Man kände sig snart hemma i sina 2 rum. Dagarna närmast före vi kom hade ett par tråkiga saker hänt här. En leopard hade kommit in bland hönsen och låtit sig väl smaka. Och tjuren hade av en oförklarlig anledning stupat. Men man kunde också tala om ’glädjande tilldragelser’. Kattmamman visade upp fyra små blinda kattungar. Och en höna låg på 4 (!) ägg, ur vilka efter några dagar kröp fram 3 kycklingar. Ja, så är vi då på den plats, som skall vara vårt hem för en tid framåt. Vi vet ej alls för huru länge, då vi intet vet om vår placering. Måtte Gud välsigna vår tid i Kigarama och i Afrika!!!”

Fotnot: Familjen Näsmark bestod av pappa Sven, mamma Margareta och sonen Göran, som 2009 gav ut boken Mzungu (Recito förlag) där han bland annat berättar om resan.

—

Missionärerna ombord på Drottningholm

Baptistmissionärer på väg till Belgiska Kongo:
Ebba och Joseph Löhvén, Stockholm

På väg till Kongo för Svenska Missionsförbundet:
Märta, Märta-Lena, Inga-Maria och Eva-Lisa Bjerhagen, Värnamo
Saida och Göte Egfors, Blomstermåla respektive Madesjö
Ellen Johansson, Värnamo
Margareta och Martin Lundström, Hedemora respektive Stockholm
Runa Lundström, Österåker
Stina Edvardsson, Asklanda
Elisabet Wikander, Arlöv

På väg till Eritrea för EFS:
John och Karin Nilsson

På väg till Tanganyika för EFS:
Greta Sjölund, Örnsköldsvik
Anna-Lena och Axel Hofverberg, Östra Ljungby respektive Skellefteå
Frida Lundström, Pite-Långnäs
Sigurd Åhdén, Lövånger
Enok Persson, Vittsjö

På väg till Tanganyika för Svenska Kyrkans Mission:
Margareta, Sven och Göran Näsmark, Gagnef
Rakel Lundström, Bureå
Greta Nordström, Vedum
Sverker Ågren, Alfta
Ruth Peterson, Uddevalla
Walborg Plym, Göteborg
… och så Josef och Judith Imberg som bodde i Nässjö

På väg till Sydafrika för Svenska Kyrkans Mission:
Selma Jönsson, Anna Skarin och Ruth Eliasson