Italien: Färger och förgänglighet

Blombilderna påminner om Jesu kropp och blod

När invånarna i Bolsena i Italien firar högtiden Corpus Domini, Kristi lekamens fest, spelar miljoner kronblad från blommor en viktig roll.

Reportage Daniel Gahnertz och Cia Erander
Många frivilliga hjälps åt med att bygga blomsterkonstverken på Bolsenas gator. Foto: Daniel Gahnertz

– Här i Bolsena arbetar alla ideellt med Corpus Domini, och vi gör det enbart för att hedra traditionen och hålla den levande, säger Lia Zucconi som är ordförande i Opera dei Fiori.

Den här junidagen kommer tre kilometer av gatorna i Bolsena att täckas av bilder gjorda av kronblad från blommor.

Högtiden Corpus Domini, Kristi lekamens fest, började firas år 1264 på påven Urban IV:s initiativ, och han i sin tur var inspirerad av Juliana av Liège, en nunna som länge hade försökt få kyrkan att instifta en sådan dag. Året före hade enligt Bolsenas lokala tradition ett nattvardsmirakel ägt rum i Bolsena. Nu firas högtiden på många håll i världen, och traditionerna är olika, men gemensamt för alla firanden är att de gestaltar vördnaden inför Jesu kropp och blod.

Jesus själv är ett av motiven bland många bilder av blommor och helgon. Foto: Daniel Gahnertz

Bolsenasjön är Europas största vulkansjö och ligger i den italienska regionen Lazio, i gränstrakten till regionerna Toskana och Umbrien. Bolsena är ett litet samhälle nordost om sjön och har blivit känt bland annat för miraklet. Opera dei Fiori är en av flera organisationer som arbetar med att förbereda och genomföra firandet.

Helgdagens nuvarande utformning härstammar från 1811, och alla de frivilliga som arbetar med den bor antingen i Bolsena eller i något av grannsamhällena.

Vissa bilder fylls först med ris som ska binda fukt och hålla blombladen fräscha längre. Foto: Daniel Gahnertz

Blommor från trakten

Redan före klockan sex på morgonen har arbetet med blomsterbilderna inletts. På de svala gatorna ligger stora pappersark med teckningar. Det första steget är att bygga deras konturer. Massan består av sågspån, svart färg och bindemedel. I vissa bilder läggs riskorn i botten för att bevara den fukt som blombladen behöver under dagen.

Sedan är det dags för blombladen som ska ge bilderna deras färger.

En lokal piazzakatt leker och rullar runt på ett av pappersarken och blir genast bortschasad, vänligt men bestämt.

– De flesta av blommorna och växterna hämtar vi från naturen kring Bolsena, berättar Lia Zucconi. Den lysande gula ginestran är typisk för den här tiden på året, och den använder vi i många av bilderna.

Odlade växter plockas i stadens trädgårdar. Vissa blomsorter köps in av den kommunala administrationen, bland annat olika sorters nejlikor och krysantemum.

– En del år när det inte växer så bra här måste kommunen köpa mycket blommor, säger Lia Zucconi.

Timmar av arbete

Vid 11-tiden har många människor samlats för att titta på blomsterläggarnas arbete, men hettan är redan tryckande, och både turister och fotografer söker sig till skuggan längs med husväggarna.

– Besökare från hela Italien kommer till Bolsena under Corpus Domini, och det kommer människor från Tyskland, Holland, England och Österrike också, berättar Lia Zucconi. Många av dem har också sina sommarbostäder här.

Vissa av blomsterbilderna börjar bli färdiglagda, och papperet runt de svarta konturerna skärs bort. Det gör att bilderna ser ut att ligga direkt på gatan. Hela processen skulle bäst kunna beskrivas som ett sorts kollektivt blomsterpussel.

Vi träffar fem svenskar, två par och en sexårig flicka från Lerum, som är i Lazio på semester. De har satt sig under parasoller utanför en butik som är specialiserad på kött från gris och vildsvin, delar på en jättelik tallrik med en mängd skivor av finskurna skinkor och korvar och iakttar det idoga arbetet.

– Jag tycker att deras arbete är beundransvärt, otroligt vackert, säger Torbjörn . Det måste skapa bra sammanhållning bland invånarna. Jag är osäker på om något liknande skulle kunna organiseras i Sverige.

Hans sambo Gabriella har tidigare arbetat som florist och drivit en blomsterbutik.

– Jag är väldigt imponerad av det fantastiska samarbetet! säger hon. Vilken omsorg för att blombladen ska hålla sig fräscha.

Många volontärer har till uppgift att hålla bilderna fina så länge som möjligt genom att spruta vatten på dem. Foto: Daniel Gahnertz

Blombladen hålls fuktiga

Många av volontärerna, både vuxna och barn, har som sin huvuduppgift att hålla blombladen fuktiga under dagen. Barnen passar på att leka med varandra medan de arbetar. En del av volontärerna sprutar vatten med små sprutflaskor, och andra har stora behållare på ryggen och slangar med finsprayande munstycken. Där solen skiner som starkast svävar vattenmoln över blombilderna nästan konstant.

Vid tvåtiden börjar volontärerna ta paus för att äta och vila. Nu har de flesta besökare anlänt, och gränderna är fulla av människor i alla åldrar. Affärerna, som annars är stängda på söndagar, har extra öppet.

Framåt sex på kvällen börjar processionen från en av Bolsenas många kyrkor. Värmen är tryckande, och en flicka som ska gå med i processionen svimmar.

Processionen ringlar sig sakta uppför de vindlande gränderna. Ett stort antal präster och präststuderande vandrar tillsammans med borgmästarna från de kommunerna i trakten och många organisationer. En av dem är AVIS, föreningen som sköter blodgivning i trakten.

– Ingen får beträda någon av blomsterbilderna innan de som bär Santa Pietra har gått förbi, berättar Lia Zucconi. Corpus Domini i Bolsena har utvecklats till en konstform, men traditionen är fortfarande närvarande och högst påtaglig.

Fyra män turas om att bära processionskorset. Foto: Daniel Gahnertz

Bära korset

I processionen bärs också ett stort, tungt träkors utsmyckat med blommor – inte helt olikt en svensk midsommarstång. Fyra män har fått äran att turas om att bära det i en robust bärsele uppför och nerför gatorna på ojämn kullerstensbeläggning. I den sista nedförsbacken håller en av bärarna på att snubbla. Eftersom korsets tyngdpunkt är så högt upp måste själva balansakten vara en minst lika stor utmaning som tyngden.

På något sätt säger detta mycket om Corpus Domini som helhet – att lyckas organisera en sådan högtid kräver viljestyrka av alla inblandade, och dessutom är det en balansakt.

***

Kristi lekamens fest

Kristi lekamens fest (andra namn: Corpus Domini, Sollemnitas Sanctissimi Corporis et Sanguinis Christi, Kristi kropps och blods högtid, Festum Sanctissimi Corporis Christi, Kristi lekamens högtid, Helga lekamens högtid) firas sedan sent 1200-tal i den katolska kyrkan och nu också i delar av den anglikanska kyrkan. Högtiden äger rum på torsdagen eller söndagen efter Heliga trefaldighets dag, som i sin tur firas söndagen efter pingst. Den finns också med i den syrianska, den armeniska, den melkitiska och den koptiska kyrkans kyrkoår. Det som firas är Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin, och i många städer görs det genom att nattvardsbröd bärs i procession på gatorna, ofta i en särskild oblatask i metall och glas och med strålar, en monstrans. ”Kristi lekamens dag är en fest för sinnena. Vi visar på våra gator: Se, där är vår Gud! Och just det synliga får vi inte underskatta”, skrev pater Dominik Terstriep S.J., präst i S:ta Eugenia församling i Stockholm, inför högtiden år 2016.

Förgängliga blommor

På flera platser i Italien firas högtiden Kristi lekamens fest genom att nattvardsbrödet bärs i procession genom gator täckta med bilder gjorda av kronblad från blommor. Traditionen har ett namn, infiorata, och Genzanos firande är mest känt och räknas som det äldsta. Det har ägt rum i början av sommaren sedan slutet av 1700-talet och gjorde inte uppehåll ens under 1900-talets båda krig. I några italienska städer är det andra helgdagar än Kristi lekamens fest som firas med blomstermosaikerna.

Benedetto Drei, som var ansvarig för blommorna i Peterskyrkan i Vatikanen vid sekelskiftet 1500–1600, sägs ha skapat traditionen tillsammans med sin son genom att skapa golvmosaiker av blomblad från kyrkan.

När processionen kommer vandrande börjar mosaikerna förstöras. De varar alltså bara i några timmar. En delvis liknande bildtradition finns bland buddhistiska munkar som ägnar många timmar åt att komponera bilder av sand, mandalas, bara för att sedan se dem upplösas – en symbol för alltings förgänglighet.


Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.