Tvåvägseffekt

Pär Eliasson, du sökte tillsammans med Kajsa Ahlstrand och Anthony Lappin ett bidrag för att kunna arrangera en konferens i Uppsala. Hur kommer det sig att ni samarbetar?
När jag började som doktorand i indologi här i Uppsala var Kajsa Ahlstrand min biträdande handledare. Min avhandling handlar om katolska munkars missionsarbete i Indien mellan 1500-talet och 1700-talet. Det kunde ha varit missionsvetenskap men blev indologi, så jag har varit med en del på seminarierna hos henne, och några av forskarna därifrån har kommit till oss när jag har lagt fram något som de är intresserade av. Anthony Lappin är i Stockholm nu, men han hade en tjänst i Uppsala när vi planerade konferensen.

Vad var det ni ville göra?
Vi ville titta på missionens försörjningslinjer och se varifrån pengarna till missionärernas arbete har kommit. Missionen har ju hela tiden haft en tvåvägseffekt. Tanken var att om man ser hur missionärerna skapade en global kristenhet under den tidigmoderna perioden kan man använda det som en referenspunkt för att bättre förstå vår tids globala kristenheter. Vi ville samla forskare som arbetar med olika aspekter av missionsvetenskap och studerar någon del av perioden mellan ungefär 1500 och 1800 för att se hur likheter och olikheter i synsätt och arbetssätt påverkade hur missionen kom till, strukturerades, utfördes och utvecklades – och hur arbetet utvärderades. Sedan ville vi också reflektera tillsammans med praktiker ”på fältet” och akademiker som arbetar med nutida missionsvetenskap.

Konferensen fick ställas in av samma orsak som så många andra. Vad händer nu?
Vi kunde nog ha genomfört den på distans, men det skulle ju inte ha blivit samma sak. Kanske kan vi göra något liknande framöver. Nu har tre av doktoranderna i missionsvetenskap, Julia Kuhlin och Anders Wejryd och Oulia Makkonen, disputerat på ganska kort tid, och i mitten av februari ska jag också göra det. Julia Kuhlins avhandling heter Lived Pentecostalism in India: Middle Class Women and Their Everyday Religion, så vi är flera som har arbetat mycket med Indien under de här åren.

Din avhandlingstitel är Towards a New Language Christology in Early Modern Marathi, Konkani and Hindustani – vad är det du har gjort?
Utgångspunkten för mitt arbete var en bibelparafras som jag upptäckte när jag var i Indien innan jag blev doktorand – jag reste dit delvis för att se om jag kunde hitta något som skulle kunna passa som material för en avhandling i religionsvetenskap eller indologi. Det var en grupp munkar som hade kommit till en plats där de firade gudstjänst och började lära känna lokalbefolkningen. Deras egna gudstjänster var ju på latin, men de lärde sig marathi och lyssnade till de berättelser som fanns. Sedan startade de ett slags söndagsskola och provade att berätta Bibeln muntligt på ett liknande sätt, och de skrev ner vad de gjorde. Så det jag läste är i stort sett den bibliska historien, men i en form som liknar den som hinduiska sanskrittexter fick när de återberättades på folkspråket. Jag har också studerat andra texter, bland annat katekeser och ordböcker på konkani och hindi.

Vad händer sedan?
Jag fortsätter att undervisa i hindi och indisk filosofi på indologiska institutionen, och så ska jag börja sätta mig in i religiös litteratur på gammalmarahti – det innebär litteratur från 1200- och 1300-talen.