Gud, jag hörde styrkan bryta fram i sårbarheten

hos tonårsflickan som kämpat för sin framtid

när den slitits ur hennes händer

av gränspolisen en marsmulen dag.

I rätten, åtalad för våld mot tjänsteman

hopsjunken, blåslagen, förnedrad

höjde hon sitt huvud

rösten tunn, men orden tydliga:

”Jag är en människa.”

Om jag ändå kunde älska in den vetskapen

i varje ung människa.

Värdet och värdigheten

det okränkbara

att vara

en människa.

Om åtminstone du kunde göra det, Gud

Ja, jag vet att du älskar.

Jag önskar bara

att alla unga hade ett skydd mot att tro

att deras värde ligger

i kropp, i likes, i betyg

i gängledarens respekt

eller ingenstans alls.

Jag önskar att alla visste

att ingen och inget kan ta ifrån dem

vad du skapat dem till.

Gud, jag ber om höjda huvuden

och höjda röster.

Starka, sårbara.

Tunna, tydliga.

”Jag är en människa.”

”Jag är en människa.”

***

Elise Solberg är komminister i Heliga Trefaldighets kyrka i Malmö.