Malmö kan fungera som testfall för de förändringar som äger rum i många städer runtom i Europa. Invånarantalet i Malmö kommer snart att vara en halv miljon. Av dagens invånare är det ungefär 50 procent som har migrantbakgrund och 50 procent som inte har det. Bland dem som är under 15 år är förhållandet 65/35. När de unga har blivit vuxna kommer skillnaden mellan en majoritet som inte har migrerat och en minoritet som har gjort det att vara meningslös. Malmö som helhet kommer att ha migrantbakgrund.
Sociologen Maurice Crul arbetar med teorin att städer som Malmö är på väg från mångfald (där man kan se skillnaden mellan minoritet och majoritet) till supermångfald (där ingen skillnad mellan majoritet och minoritet syns). Han skriver att denna förändring har konsekvenser för hur vi ser på integration. Antagandet idag är att integration är en process där en minoritet integreras i en majoritet. Men som statistiken visar kommer ingen sådan process att äga rum i Malmö. Integration kommer att bli en uppgift för människor med och utan migrantbakgrund. Båda grupperna kommer att bli tvungna att integreras i ett samhälle som är radikalt annorlunda och radikalt präglat av mångfald.
Maurice Cruls resonemang knyter an till forskning i ämnet postmigrationssamhället. Naika Foroutan, som är sociolog och statsvetare och som undervisar i Berlin, säger att migration är det nya normalläget. I sin beskrivning av detta samhälle understryker hon att det binära förhållandet mellan människor med migrationsbakgrund och människor utan håller på att suddas ut. I Die postmigrantische Gesellschaft – Ein Versprechen der pluralen Demokratie (”Postmigrationssamhället – ett löfte om mångfaldsdemokrati”) skriver hon att detta nya samhälle ställer en fråga till oss: hur kan vi ta oss bortom migrationens sociala skiljelinje om vi vill leva tillsammans i ett samhälle som mer och mer präglas av mångfald?
Nu när jag har tillträtt som professor i missionsvetenskap (det föreligger ett förslag att ändra beteckningen på professuren till Lunds Missionssällskaps professur i religiös mångfald), övers anm) i Lund undrar jag vad studenterna skulle behöva veta för att klara att navigera i offentliga supermångfaldsmiljöer som Malmö. Vi lever i ett postmigrationssamhälle, så vad borde de lära sig om religion, och på vilka sätt kan jag hjälpa dem i deras lärande?
Vad man än kan säga om den förändring från mångfald till supermångfald som Malmö visar tecken på finns det ett påstående som är helt relevant: ”Det började röra sig!” Så (och utropstecknet är en del av citatet) skrev den akademiker som förde in studiet av missionsvetenskap vid Lunds universitet: Gustaf Lindeberg. I boken Ett sekel i missionens tjänst – Lunds Missionssällskap 1845–1945 beskriver han ämnet missionsvetenskap när det är som störst. Man får läsa mellan raderna för att se att hans påstående sammanfattar hur de olika lokala och globala strömmarna förenades i en konstellation som gjorde Lunds Missionssällskaps tillkomst möjlig. Och man kan känna hur spännande Gustaf Lindeberg tycker att detta är.
Gustav Lindebergs Malmö präglades inte av supermångfald, inte ens av mångfald. Under hans livstid utvecklades Kockums till ett av de största skeppsvarven i världen. Malmö blomstrade. Det var en stad på en världskarta som snurrade runt ett kristet centralområde. Malmö var en del av detta centralområde.
Det var naturligt för Gustaf Lindeberg att förutsätta att mission är kristendomens rörelse från mitten till marginalerna: i Sverige innebar det mission till urfolken här, och utanför landets gränser mission till urfolken där.
Men berättelsen om honom är ingen framgångssaga. Det nya missionsvetenskapliga institut som Lunds Missionsvetenskap skulle finansiera hade inte blivit verklighet när han gick i pension. Han blev aldrig professor. Efter hans pensionering hände det värsta som en Lundateolog kan föreställa sig: teologer från Uppsala kom för att undervisa i missionsvetenskap här!
Det dröjde ända till 1990-talet innan Lunds Missionssällskap kunde inrätta en professur i Lund. Aasulv Lande blev den förste professorn, och han var inte någon Gustaf Lindeberg-lärjunge utan hade utgångspunkten att dennes missionsvetenskap fungerade som ett försvar för kolonialismen. Själv hade han ett postkononialt perspektiv.
Mission sedd med det kolonialistiska perspektivet startar i Europa, och Europa är kristendomens centrum, så missionens historia blir kristendomens rörelse från europeiska territorier till icke-europeiska. Sedd med det postkoloniala perspektivet startar missionen varken i Europa eller utanför, och Europa betraktas inte som kristendomens centrum – kristendomen beskrivs istället som polycentrisk.
På det sättet blir missionens historia en rörelse från europeiska områden till icke-europeiska och från icke-europeiska till europeiska. Genom den rörelsen möter kristna och icke-kristna varandra, och i den processen förändras innebörden av ordet kristendom.
Enligt Aasulv Landes efterträdare, David Kerr och Mika Vähäkangas, är begreppet missionsvetenskap så ingrott med kolonialism att det borde ersättas med global kristendom, Global Christianity eller till och med Global Christianities. De arbetade vidare med teologins avkolonisering genom att koncentrera sig på komparativ teologi respektive kontextuell teologi. Jag vill gärna gå i deras fotspår.
Det Malmö jag har lärt känna är ett annat än Gustaf Lindebergs eller Aasulv Landes. Malmö är en av de mest ojämlika städerna i Europa idag. Områden med överlappande etnisk och ekonomisk segregering, ofta också utbildningsmässig, har ökat sedan 1990-talet. Att staden går från mångfald till supermångfald samtidigt som den måste anpassas till klimatförändringar orsakar meningsskiljaktigheter. Det blir tidningsrubriker, ofta med inslag av rasistiska föreställningar och religiös diskriminering som har migranter och muslimer som måltalva. Den svenska delen av European Islamophobia Report är obehaglig läsning.
Maurice Crul förklarar att städer som Malmö befinner sig vid den punkt där de går från mångfald till supermångfald. I The New Minority –People Without a Migration Background in the Superdiverse City, som han har skrivit tillsammans med Frans Lelie, för han resonemanget att det inte räcker att människor lever och låter andra leva. Mötena måste göras möjliga. För att återvända till Naika Foroutans postmigrationsfråga: Om vi nu vill leva tillsammans i ett samhälle som blir mer och mer präglat av mångfald, hur ska vi kunna vi ta oss bortom den sociala skiljelinje som migration utgör?
Den frågan är, tror jag, en bra utgångspunkt för oss som vill studera religiös mångfald. Vi har alltid varit intresserade av möten mellan människor. När samhället går från mångfald till supermångfald är den kompetens som behövs för att klara sådana möten inte längre en specialistfärdighet (i det historiska Malmö: något som bara krävdes av dem som studerade vårt ämne) utan en överlevnadsfärdighet (i ett möjligt framtids-Malmö: något som krävs av många fler). Just nu befinner vi oss någonstans mittemellan.
En teologi som är intresserad av att utforska och av att göra möten möjliga måste vara en politisk teologi (det engelska begreppet public theology rymmer fler betydelser än denna svenska översättning – övers anm). Dess uppgift är att tolka de teologier som formas av möten mellan människor och mellan olika grupper av människor i det offentliga rummet.
Vi som studerar religiös mångfald måste på kritiska sätt analysera hur människor lever tillsammans och på konstruktiva sätt kartlägga och utvärdera detta. På det sättet kan vi göra kreativ handling och kreativa åtgärder möjliga.
Den uppgiften är inte så enkel som den kan låta.
Så som jag ser det har alla som arbetar med vårt ämne det gemensamma problemet att vi måste störa den ämnesmässiga och samfundsbaserade ordning som styr studier i religion på universitetsnivå – men det kan också vara en gemensam glädje. Detta innebär att vi ofta retar upp våra kolleger genom att insistera på att olika religiösa och icke-religiösa levnadssätt har påverkat varandra genom historien. ”Kristendom” finns inte utan ”andra religioner”, och ”andra religioner” finns inte utan ”kristendom”. Det är bara utbyte som finns. Frågan vad det innebär att vara kristen kan inte besvaras en gång för alla. Själv skulle jag säga att svaren har förändrats i det förgångna och att svaren med nödvändighet kommer att förändras i vår tid på grund av framtida supermångfald.
Det apofatiska perspektivet blir avgörande här. Det är den urgamla tanken att Gud är större än något som vi kan säga: Deus semper maior. Gud är inte garanten för sociala skiljelinjer, som om Gud vore en stamgud som kunde ställa kristna mot muslimer eller migranter. Tvärtom: Gud kallar oss att gå bortom de skiljelinjerna.
När vi får se Gud är det en rörelse vi ser.
Detta får konsekvenser för alla som studerar det ämne som tidigare kallades missionsvetenskap. Våra frågor kan inte ta för givet att det finns en grupptillhörighet, som i ”varför samlas människor trots att de är olika?”. Den måste ta mångfalden för given, som i ”varför samlas inte människor som är olika?”.
Detta sätt att närma sig frågan om hur vi vill gestalta vårt liv tillsammans i ett samhälle som mer och mer präglas av mångfald har teologisk potential.
Om vi som studerar religiös mångfald lär oss detta om religion i postmigrantsamhällets offentliga rum, då kan vi göra möten mellan människor och grupper av människor möjliga. Då kan vi hjälpa till att göra supermångfaldssamhället till en bättre plats för alla.
Ulrich Schmiedel är sedan 2024 professor på Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och innehar den professur som finansieras av Lunds Missionssällskap. Han har tidigare bland annat lett forskningsarbetet i Svenska kyrkans program En värld av grannar/nätverket A World of Neighbours samt undervisat vid universitetet i Edinburgh.
