Dela upplevelsen

– När jag började som brandman packade vi i stort sett bara ihop utrustningen och åkte hem, säger Christer Ängehov.
Han är räddningschef i Räddningstjänsten Mälardalen och har en bakgrund som både brandingenjör och brandman. På 1980-talet, när han kom till det som nu heter Räddningstjänsten, fanns inte begreppet psykosocialt stöd. Varken brandmännen eller de människor som fick hjälp av dem fick något särskilt stöd utöver det helt spontana.
Äldre brandmäns berättelser och egna erfarenheter av hur riskabelt och pressande arbetet är fick honom att engagera sig i arbetsmiljön och i att bygga stödstrukturer.
– I början var det mest ett tekniskt samtal, och sedan utvecklades det till att bli något mer psykosocialt, det har successivt blivit bättre. Vi träffar ofta människor som har varit med om fruktansvärda saker. Målet är att den enskilde ska kunna komma tillbaka till en normal situation, inte bara bli utkastad.

Det psykosociala arbetet i räddningstjänsten är dels till för de anställda, dels för de människor som de möter. Christer Ängehov talar om att systematiken och rutinen är viktiga och om att de som genomför samtalen måste ha kunskap och utbildning.
– Senast två dygn efter en händelse, helst direkt, samlar vi gruppen till samtal med en eller två samtalsledare som själva inte var med om händelsen. Vi försöker bjuda in polis och ambulans också, och vi åker inte på larm under samtalstiden.
I personalens samtal berättar alla som vill om sina upplevelser och om vad de såg och gjorde, och många får en större överblick över händelsen genom att lyssna på kollegerna.
– Mycket beror på vilken ryggsäck man har, säger Christer Ängehov. De som har små barn hemma kan reagera väldigt starkt i situationer där barn är med, till exempel. Men genom att dela upplevelsen med varandra kan vi minska den mentala belastningen och risken för framtida problem.

Räddningstjänstens samarbeten med Svenska kyrkan, Röda korset och andra har tagit form och omformats genom åren, och Christer Ängehov säger att höga ambitioner ibland har kunnat ersättas med lite enklare lösningar och att POSOM-grupperna ofta fungerar mycket bra.
– Som brandman har man ju fullt upp, och det kan bli befälen som får en massa frågor från människor på plats. Då är kommunens krisstöd jättebra. Socialjouren kommer ut och ordnar en lokal, det går lätt att få ut information, ibland kan försäkringsbolagen komma snabbt. Det är ett uppbyggt system med ett omhändertagande som fungerar, så det blir inte bara vår egen personal som arbetar.

Ett av de samarbeten som Christer Ängehov berättar om har blivit synligt på Västerbron i Stockholm men har konsekvenser på många fler platser:
– Tidigare var det så att om vi åkte på ett larm för att någon hotade att ta livet av sig var vi tvungna att vänta tills polisen kom innan vi kunde göra något. Det var bara poliser som skulle sköta samtalen.  Men i Sverige är det fler som dör i självmord än i bränder.
I ett projekt som fick namnet Självmordsprevention i Stockholms län arbetade han tillsammans med bland andra Polisen och Karolinska institutet. En bro som många tidigare har hoppat från, Västerbron, har fått stängsel, en specialistsjuksköterska ska alltid finnas med i en av ambulanserna, och Räddningstjänstens anställda har utbildats i akut omhändertagande vid ”hot om hoppning”.
– Nu går vi fram till dem och börjar prata om det är vi som kommer först. Det är ett nytt arbetsområde för oss, en stor grej.