Zimbabwe: Gå tillsammans

– Det är återvändare vi arbetar med, berättar Bongiwe Mavuwa. Massor av människor tar sig från Zimbabwe till Sydafrika i hopp om en bättre framtid. En del blir tillbakaskickade, en del kommer tillbaka frivilligt. De flesta är traumatiserade på något vis. Det är bland dem vi arbetar med Community Based Psychosocial Support (ungefär gemenskaps- eller samhällsbaserat psykosocialt stöd, red:s anm) här i södra Zimbabwe.

Bongiwe Mavuwa har titeln tematisk rådgivare för rättvisa och fred i organisationen Lutheran Development Services i sitt hemland Zimbabwe. Hon är en av dem som tidigt utbildades i CBPS, och 2007 började hon resa ut för att arbeta i områden där katastrofer hade inträffat eller pågick – Malawi, Zambia, Etiopien, Filippinerna.

– Jag var också i Liberia när det kom många flyktingar dit efter valen i Elfenbenskusten, berättar hon.

Arbetskraftsutvandring

Men snart visade det sig alltså att psykosocialt stöd var något som behövdes också i Bongiwe Mavuwas hemland.

Hon är född i den lilla gruvstaden Gwanda, där Svenska Kyrkans Mission har arbetat, och bor i Zvishavane, där Lutheran Development Services har ett kansli. Zvishavane är en större gruvstad, kallades tidigare Shabani och växte fram när första världskriget gjorde att asbestbrytning var lukrativt.

– På 1970-talet, när den stora arbetskraftsutvandringen kom igång, var den laglig, säger Bongiwe Mavuwa. Sydafrikanska gruvföretag kom till södra Zimbabwe för att rekrytera gruvarbetare, och de fick arbetstillstånd och avtal. Runt 1980 blev det en annan situation, mycket tuffare. Och de senaste tio åren har det bara blivit värre och värre.

Hög arbetslöshet

Vad är det som har blivit värre?

Bongiwe Mawuva räknar upp en rad trauman som drabbar många av dem som tar sig över gränsen till Sydafrika. Nästan alla har att göra med att de arbetssökande inte har några papper och med att många i det sydafrikanska samhället vet om det. Och nu är det inte bara invånarna i gränsområdena det gäller, utan tonåringar, unga vuxna och medelålders från hela landet.

– Arbetslösheten här i Zimbabwe är så hög att många som har akademiska examina ger sig av och hoppas att de ska kunna arbeta på byggen och hotell och som hembiträden, berättar hon. Många som har sjukvårdsutbildning arbetar i Storbritannien, Nya Zeeland, Australien … men för de flesta är det Sydafrika som kan vara chansen.

Vad är det som lockar dem dit? Är det något slags framgångssagor?

– Delvis är det sagor, orealistiska förväntningar och förhoppningar. Men det finns också några få som har lyckats där, och alla hoppas ju på att bli som de.

”De understa av de understa”

En del åker fast när de försöker ta sig över gränsen utan giltiga papper och kommer aldrig in i Sydafrika. En annan grupp kommer frivilligt tillbaka efter att ha gett upp hoppet, och en tredje har blivit tillfångatagna någonstans i landet och dumpas vid Beitbridge, en känd gränsövergång.

– Många har blivit misshandlade och rånade, många kvinnor har blivit utsatta för våldtäkter, säger Bongiwe Mavuwa. Något som är vanligt är att de hittar en anställning och kommer överens med arbetsgivaren om lön, men när det har gått en månad och de frågar efter lönen blir svaret: ”Jag ringer polisen!”

Rasismen i Sydafrika drabbar gästarbetarna hårdast av alla, det är Bongiwe Mawuvas intryck – hon säger att hennes landsmän är ”de understa av de understa” i det sydafrikanska samhället. De blir beskyllda för att vara kriminella, bland annat för att vara rånare. I Kapstaden, där många av dem har hamnat, är de extra utsatta.

Praktiska utbildningar

– Om de har lånat pengar av sina familjer för att kunna resa iväg är det svårt för dem att återvända hem när de har blivit utvisade, säger Bongiwe Mawuva. Så det är en hel del som blir kvar i södra Zimbabwe.

Lutherska världsförbundet stöttar Lutheran Development Services i arbetet bland dem som har svårt att etablera sig i samhället igen när de har kommit tillbaka.

– Utöver att vi utbildar många i psykosocialt stöd försöker vi också stötta dem när de letar efter ett nytt sätt att försörja sig, säger Bongiwe Mavuwa. Det är många som har fina utbildningar, men det finns inga arbeten att söka. Vi uppmuntrar dem att starta egen firma och ordnar utbildningar i snickeri, byggnadssnickeri, sömnad, svetsning, kycklinguppfödning … Sedan kan de få ett litet lån för att komma igång.

Oändligt kontaktnät

De senaste åren har Bongiwe Mavuwas arbete med psykosocialt stöd mest bestått i att hon har samordnat insatserna och utbildat yrkesverksamma som sedan ska kunna utbilda volontärer bland återvändarna. Hon har ett nätverk av sjukvårdspersonal, präster, pastorer och andra som alla är införstådda med modellen.

– Vi kan också stötta varandra och hänvisa till varandra när vi ser att det behövs, säger hon. Tack vare pastorerna har vi ett kontaktnät som är nästan oändligt, över hela landet, fastän vi egentligen arbetar bara i den här delen.

Det finns pastorer som arbetar med enskilda stöttande samtal, men tanken är att volontärerna ska kunna ta hand om mycket av de personliga kontakterna.

– Det finns en stark solidaritet bland gästarbetarna, de tävlar inte med varandra utan är beredda på att hjälpa varandra, säger hon. Och eftersom det är så svårt att få tillgång till psykiatrisk vård och psykologhjälp här är det stöd de kan ge viktigt. Vi utbildar dem i psykologisk första hjälpen, bland annat i att identifiera tecken på depression, och eftersom de har egna erfarenheter kan de se när någon annan mår dåligt. Ibland kan de gå tillsammans, ibland behöver någon en hand att hålla i för att våga be om mer hjälp.

Berör flera generationer

– Vi arbetar inte i ett vakuum, säger Bongiwe Mavuwa. Det finns fler organisationer som försöker stötta återvändarna, vi samarbetar med polisen, socialministeriet och andra, och vi har kontakt med en organisation som arbetar med samma målgrupp i Sydafrika.

En grupp som Lutheran Development Services inte når i det här projektet är återvändarnas barn. En del har blivit lämnade hos morföräldrar och farföräldrar, och ibland går flera år utan att de träffar sina mammor och pappor. Andra har föräldrar som mår mycket dåligt.

– Vi hör mest om barnmisshandel och sådant när vi är med på samordningsmöten, säger hon, och det finns ju lagar, men mörkertalen är antagligen stora. Det här är trauman som berör flera generationer.

Men, konstaterar hon, utvandringen fortsätter.

– Vi försöker uppmuntra människor till att stanna här eller åtminstone bara resa om de kan göra det lagligt. Så ger de sig av ändå, kommer tillbaka och behöver stöd. Vi kan inte nå alla, och ofta känns det som om problemet är alldeles för stort. Det som får mig att fortsätta är hoppet om förändring. Och när någon som har fått hjälp att börja om, startat en liten firma här och klarar sig kommer och säger: ”Jag vill inte tillbaka.”
___

Lutherska världsförbundet
Lutherska världsförbundet bildades av en rad lutherska kyrkor under ett möte i Lund efter andra världskriget och har bland annat kommit att fungera som medlemskyrkornas biståndssamordnare och som en stor biståndsaktör vid humanitära katastrofer. Svenska kyrkans dåvarande biståndsorganisation Lutherhjälpen fanns med i samarbetet redan från början. Sedan slutet av 1990-talet arbetar Lutherska världsförbundet mycket med Community Based Psychosocial Support och har utbildat många biståndsarbetare från olika medlemskyrkor i denna arbetsmetod.

Lutheran Development Services
Evangelical Lutheran Church in Zimbabwe (ELCZ) har inrättat en särskild organisation för sitt diakonala arbete, Lutheran Development Services. LDS är medlem i ACT-alliansen och samarbetar med Lutherska världsförbundet, och organisationens syfte är att ”bidra till att lindra utsatthet och lidande genom rättighetsbaserade program som innefattar bistånd, rehabilitering, utveckling och påverkansarbete som ett vittnesbörd om Guds kärlek”.