– Man kan skriva till dem på anstalterna, säger Ola Frideblad. Så det är det jag får göra nu. Handskrivna brev! Jag skrev till en av dem häromdagen om att han ska sköta sig där han är nu, om att försöka ha disciplin och om att jag tror att det finns en väg framåt. Och så påminde jag honom lite om minnen som vi har tillsammans.
Ola Frideblad arbetar med ungdomar i Örebro, de ungdomar som rör sig till exempel i kyrkan och på Tegelbruket. Han delar sin arbetstid mellan kyrkan, Folkets hus i Vivalla, stadens grundskolor och gymnasieskolor, Hjärsta gård och allaktivitetshuset Tegelbruket. Kanske är det enklast att beskriva honom som pedagog med inriktning på ungdomar, integration och religionsmöten. Och musik. Och demokrati – hans workshops är Svenska kyrkans bidrag till den demokratiakademi för unga som Örebro kommun erbjuder som en treveckorskurs tillsammans med olika instanser och organisationer i staden. Och studiestöd, Tegelbrukets begrepp för läxhjälp.
Några av de unga som hade funnits med i olika konstellationer runt honom i flera år är dömda för grovt sabotage mot blåljusverksamhet under det som har kommit att kallas Påskupploppet i Örebro.
”Ungdomar som vi har trott på”
Det var en turbulent tid i en rad städer i Sverige när ”koranbränningarna” ägde rum. De hade förberetts med tillstånd från polisen, men i anslutning till dem hände mycket som har lett till rättegångar. I Örebro blev utryckningsfordon förstörda och poliser skadade.
– Den kväll när påskkravallerna bröt ut var vi i Vivalla och försökte samla ungdomarna dit, berättar Ola Frideblad.
Han och andra som känner många ungdomar arbetade både inför den utannonserade demonstrationen och under veckan efter med att prata och lugna. En del av det arbetet pågår fortfarande – som när han skriver brev.
– Det är klart att det skaver och är jobbigt, säger han. Att ungdomar som vi har trott så mycket på är med i ett upplopp. Att ungdomar som vi har sett som förebilder, som vi har litat på, dras med.
Men det arbete som hade pågått i flera år före upploppen, och som har utvecklats i olika riktningar, fortsätter. Ola Frideblad berättar om hur de första stegen till ”Tro möter tro Ung” togs när ungdomar från olika församlingar i staden började träffas och lära känna varandra. ”Kunskap skapar broar av förståelse” – det är ett slags valspråk. Och så talar han om att lyssna.
– Det är det bästa, bästa, säger han, att få lyssna till så mycket. Det tror jag inte att många får känna så som jag får.
Religionsdialog för unga
– Örebro är en segregerad stad, säger Ola Frideblad. Örebro var också först i Sverige med religionsdialogarbete. Det var ett bra samarbete, kyrkorna, olika moskéer, Bahai. Men det var bara dialog mellan vuxna. Och det är så viktigt att ungdomarna också får lära känna varandra. Vi började med att ungdomsgrupper i församlingarna fick träffas.
Dagen efter den här intervjun dyker en gruppbild upp på Facebook: Ola Frideblad som håller i telefonen, och runt honom tre stora leenden till. ”Idag har Tro möter tro Ung besökt Rudbecksgymnasiet. Vi har berättat om hur det är att mötas över religionsgränserna, om resor, liberala moskéer, synagogor, fredsbön, fredsgudstjänster och mänskliga rättigheter. Ja, om det viktiga fredsarbete som Tro möter tro gör på hemmaplan! Ungdomarna på Rudbeck kom med många bra frågor. Asser sammanfattar med orden: det blev succé!”
Arbetet med ungas religionsmöten i Örebro är i mycket inspirerat av Fryshuset i Stockholm och verksamheten Tillsammans för Sverige. Dit har Ola Frideblad och hans kolleger tagit med sina ungdomar vid flera tillfällen, för i Örebro finns ingen synagoga, och att också möta unga företrädare för den judiska tron är en avgörande del av dialogen.
Lyssna och förstå
– Att höra mina ungdomar berätta är något av det finaste som finns, säger Ola Frideblad.
Han berättar om hur varje ny grupp som formas först kommer överens om regler för hur det som sägs ska tas emot och att det ofta kommer fram kloka tankar då: vi ska lyssna och förstå, inte försöka hitta rätt och fel, och allt som sägs stannar i rummet.
– Många Post-It-lappar är det också, säger han. Det är faktiskt bra!
Den storytelling-metod som används i Tillsammans för Sveriges sammanhang och i Tro möter tro Ung innebär att var och en av deltagarna förbereder en personlig berättelse och har möjlighet att framföra den muntligt inför de andra.
– De flesta brukar berätta om någon gång när deras tro och livsåskådning blev tydliga för dem. Ett exempel kan vara en ung tjej som berättar om när hon tog på sig slöjan första gången. Man delar sin story, och de andra får visa om den har gett dem kunskap, om den har väckt deras intresse, om den kompletterar det de visste och tyckte eller om den komplicerar det.
Noas ark
”En väldig mångfald” och ”en oerhörd rikedom” är några av de uttryck som Ola Frideblad använder när han ska berätta om det han har fått höra de senaste åren.
– När ungdomar vågar berätta, vågar vara sårbara … Rent allmänt kan man säga att religionen är ett system för tillhörighet, men det är också ett system för läkedom. När ungdomarna arbetar med sina berättelser blir det så tydligt att de är medlemmar, att de har rötter, att de tillhör något. En ung man som har bidragit med sin berättelse ibland refererar till Koranens avsnitt om Noa och arken som sin vändpunkt.
– Han säger att när han var tonåring hamnade han i ett gäng och sket i skolan. Men så läste han om Noa. Det är det han berättar om. Det var en religiös upplevelse som gav honom en riktning i livet. Också jag som har sett det här i så många år är påverkad av mediabilderna och tycker att det här är något som man inte hör om så ofta inom islam. Men mönstren finns ju i de abrahamitiska religionerna! Och det är en så fin grej att de här ungdomarna kan uppleva det och få en riktning.
Balanserar på gränsen
Verksamheterna och platserna i Olas Frideblads arbete går in i varandra samtidigt som de har sina egna metoder och namn och delvis når olika målgrupper. Studiestödet, till exempel, är igång fyra eftermiddagar i veckan, måndag till torsdag, och ibland på fredagarna också.
– De som är med i Tro möter tro har ju oftast en egen tro, och vi talar om den, säger han. Till Tegelbruket kommer många andra också, där träffar vi alla möjliga. Det är ett aktivitetshus med femton replokaler, ramper, bollhallar, klättring, gym, boxning, och schack har blivit väldigt stort … och så har vi studiestöd i caféet. När vi började 2015 var det ett renodlat språkcafé för ungdomar och vuxna. Nu är vi oftast två–fyra vuxna och ungefär 20 ungdomar.
Många av de unga som kommer är födda i ett land i krig eller har föräldrar som har kommit till Sverige av liknande anledningar.
– Det är en sådan mental press på dem, säger Ola Frideblad. Det vi gör är väldigt mycket att prata igenom hur de mår och läsa deras uppgifter och texterna tillsammans. Många av dem balanserar på gränsen på olika sätt, också de som är födda i Sverige. Många har sett våld som barn. Många har blivit muddrade inne i stan. Det finns 15–16-åringar som har förlorat tolv personer i sin familj. När jag lyssnar på dem tänker jag ofta: att de är här och försöker!
Mormors syster
Nu vore det egentligen helt logiskt att de unga männen på anstalterna fick det sista av utrymmet här. Eller några av dem som har försvunnit från Örebro – en är fast i en storstad i Mellanöstern och skickar förtvivlade meddelanden. Eller ”svärmorsdrömmarna”, en grupp svartklädda unga män som Ola Frideblad tror att många skulle kunna uppfatta som ett gäng och som han har lärt känna, samtalat med, rest med och kallar ”bästa, bästa”.
Men så är det ju mormors syster Ann-Marie, hon som kanske satte igång alltihop.
– Hon var en verklig kyrktant, och hon kunde verkligen lyssna. Redan som tonåring förknippade jag lyssnandet med tro. Hon, och hennes medkänsla, var helt avgörande för att tron skulle få en så central plats i mitt liv. Sista gången jag pratade med henne var några dagar innan hon gick bort. När alla andra relationer höll på att falla bort för henne fanns det en relation kvar. Tron bar henne. Kyrktanterna, är de inte vår tids heliga män?
___
Ola Frideblad
Kommer från: Guövik i Karlshamns kommun – det var segelbåtarna och havet, och jag gick i söndagsskola i Påryds församlingshem
Bor i: Örebro med min fru Kristina och mina döttrar Selma och Turid
Ägnar mig åt: är teolog och småbarnspappa och arbetar som projektledare i S:t Mikaels församling i Örebro med bland annat Tro möter tro Ung, studiestöd på Tegelbruket, podden Deep Talk, demokratiakademi och skolbesök, spelar piano, lär mig arabiska, tränar och läser
Bakgrund: fil kand i teologi samt lärarprogrammet med inriktning religion och musik vid Umeå universitet – musik får mig att förstå världen, de religiösa traditionerna är som stämmorna i en fuga
Läser just nu: Richard Rohrs The Divine Dance och Anton Tjechovs Ravinen
