Något att bidra med

Något att bidra med
Flyktingmottagande i Albanien blev början till ett nytt sätt att möta människor i kris

– Det är inte bara vatten och mat och tak över huvudet som behövs – det är hopp! säger Göran T M Skoglund. Och värdighet!
Tillsammans med Kathy Angi och många andra har han utvecklat det som nu kallas psykosocialt stöd.

Det var under flyktingkrisen i Albanien 1999 som Kathy Angi och Göran Tesfai Magnusson Skoglund träffades för första gången.
– Begreppet psykosocialt stöd fanns inte då, säger Kathy Angi. Det var svårt att förklara vad vi gjorde, och parallellt med oss arbetade internationella specialister från WHO och andra organisationer. ”Vad ska vi kalla detta?” frågade vi varandra. Det var inte traditionell psykoterapi, inte terapi, inte socialt arbete.
Jugoslavien hade kollapsat, och Kathy Angi och Göran T M Skoglund såg samma behov: de var tvungna att arbeta tillsammans med de människor som hade flytt in i Albanien, de måste hitta metoder som icke-professionella kunde använda.
– Det kom 15 000 flyktingar om dagen när det var som mest, säger Göran T M Skoglund, 750 000 sammanlagt. Och Albanien är ju så fattigt.

För många behövde hjälp

Kathy Angi är från början socialarbetare och sedan 1976 också psykoterapeut. Hon hade skickats på flera utlandsuppdrag av den presbyterianska kyrkan i sitt hemland USA och av FN.
Göran T M Skoglund är diakon i Svenska kyrkan med bakgrund i socialt arbete och var vid den här tiden direktor för Vårsta diakoni, som har fungerat som Svenska kyrkans resurscentrum för uppdragsutbildningar och stöd på områdena kris, trauma och handledning sedan mitten av 1980-talet.
De hade kommit till flyktingkrisen från två olika världsdelar men med ungefär samma uppgift, och de hade insett att de människor som behövde hjälp var alldeles för många för att var och en skulle kunna få träffa psykolog och läkare.
– Vi började prata, och vi pratade massor, säger Göran T M Skoglund.

Risker med att vilja göra gott

Kathy Angi beskriver en kaotisk tid på Balkan:
– Det var en massa människor som ville göra gott, bland annat psykologer och sjukvårdsutbildade, men det var svårt att säkerställa att de mediciner som skrevs ut användes rätt, och det var svårt med uppföljningen eftersom människor rörde på sig så mycket.
– Ja, det var som att operera någon men inte ta ansvar för eftervården, säger Göran T M Skoglund. Det finns risker med att vilja göra gott.
Kathy Angi kunde jämföra den nya situationen med erfarenheter från Ungern, Rumänien, Sarajevo, Srebrenica och Vukovar, där hon bland annat hade utbildat människor som arbetade med barn, men också med den miljö där hon växte upp:
– Jag var scout och lärde mig att klara mig på egen hand, att ge första hjälpen – och att ropa på hjälp, säger hon. Och vi bodde i Detroit, så en miljö med olika kulturer och många språk och mattraditioner är det normala för mig. Man börjar där man är och använder det man har för att förbättra situationen.
Göran T M Skoglund hade börjat intressera sig för krisstöd när han arbetade för Svenska kyrkan i utlandet i New York och hade en brandstation som granne, och sedan hade han fortsatt.
Tillsammans började de skissa på en arbetsmodell för stöd i kriser där många människor drabbas samtidigt.

Mobilsystemet och församlingarna

– Kathy har blivit som en syster för mig, säger Göran T M Skoglund. Hon kom till Härnösand och satt hos oss på Vårsta och skrev en handlingsplan.
– Ja, jag lärde känna Görans barn! säger Kathy Angi. Och så skrev jag på något som vi skulle kunna prova på olika håll i världen när det behövdes krisstöd, i olika kulturer och länder, bland människor med olika religioner. Jag försökte bland annat ta reda på hur sorg gestaltar sig i olika religioner och kulturer.
Både hon och Göran T M Skoglund beskriver insatserna under inbördeskriget i Liberia strax efter millennieskiftet som avgörande för metoden. Skulle tankarna, strategin och det praktiska tillvägagångssättet hålla?
– Det var en konflikt där allt förstördes utom mobilsystemet och församlingarna, säger han, ett land där alla blev traumatiserade.
– Vi samarbetade med den lutherska kyrkan och pastorerna där, identifierade behoven på kort och lång sikt och gjorde en plan för uppföljningen, berättar Kathy Angi. Vi kunde arbeta integrerat med vårdsystemet och kyrkorna.
– Tidigare hade katastrofbistånd mest bestått av vatten, mat och tak över huvudet, säger Göran T M Skoglund. Men vi ville arbeta med en helhetsbild av människan – vi älskar människor, båda två, och vi är inte rädda för att möta människor i kris, det kan man ju bli, men vi är nyfikna.

Gemensamma måltider

Kathy Angi berättar om stadsdelar i Liberias huvudstad Monrovia där husen var förstörda men fortfarande bebodda.
– Det var många äldre som bodde kvar, och en del saknade anhöriga, så församlingarna startade pensionärscenter. Där lagade de lunch som alla kunde bidra till, det fanns en sjuksköterska på plats, inte för att ersätta sjukvården utan som ett komplement, och det fanns spel och kortlekar. De centren blev en utveckling av vårt arbete.
– Vår handlingsplan fungerade väldigt bra, säger Göran T M Skoglund, och vi kunde arbeta med utbildning på alla nivåer. Vi var noga med att inte se dem vi mötte som offer utan som mammor, pappor, tonåringar – människor som de är.
– Ja, och som människor med färdigheter, människor som har något att bidra med, säger Kathy Angi.

”Barn behöver leken”

När Göran T M Skoglund berättar om vad psykosocialt stöd innebär brukar han snabbt komma fram till något som blev avgörande för honom själv: att Kathy Angi sa att de kvinnor som hade flytt och lämnat allt behövde speglar.
– Det är inte bara vatten och mat och tak över huvudet som behövs – det är hopp! säger han. Och värdighet! Vi måste se till hela människan. Speglarna är ett exempel som gör det så tydligt. Ett annat är att barn behöver leken också under de värsta förhållandena, och att de behöver skolan.
Kathy Angi kommer att tänka på något som hände i Albanien:
– I ett av lägren mötte vi en höggravid kvinna som var där ensam – hennes man var kvar i Kosovo, och hon var skild från hela familjen. Hon kedjerökte och hade ångest, och jag blev orolig för barnet. Men i närheten bodde en annan kvinna, en som var ensam med flera barn. De gick med på att bilda en storfamilj och stötta varandra. Den gravida kvinnan kunde hjälpa flerbarnsmamman, och tack vare att hon inte kände sig så ensam kunde hon dra ner på rökningen och började sova bättre. Sådana informella och icke-professionella kontakter kan vara så viktiga.

Förklaringsmodell

Insatserna fick efter ett tag namnet psykosocialt stöd, Göran T M Skoglund har kunnat använda handlingsplanen i fem världsdelar (”men jag har inte varit i Sydamerika”), och Kathy Angi har också rört sig i nästan hela världen (”men jag har inte varit på Antarktis”). Länge letade de efter ett universellt användbart sätt att förklara vad det var de gjorde. En av de modeller som de använder nu är ”välbefinnandeblomman”, ”the flower of wellbeing”.
– Blommans kronblad är stöd: psykologiskt, andligt, fysiskt, kulturellt, kognitivt – som stimulans och utbildning, och socialt stöd, och allt det bidrar till välbefinnandet, säger Göran T M Skoglund. I cirkeln finns delaktighet, trygghet och värdighet, tre faktorer som behövs för att blomman ska kunna växa.
Församlingarna i Monrovia bidrog med pensionärscenterkonceptet, och på andra platser har andra lyckade idéer lagts till.
– När Nicaragua hade drabbats av en orkan visade det sig att många av dem som skulle utbildas var analfabeter, berättar Göran T M Skoglund. De började använda sketcher i undervisningen. Det var väldigt bra.
– Och när jag arbetade i Centralamerika under en period med många översvämningar var det stora problem med att människor inte hann undan och att skördar och boskap förstördes, berättar Kathy Angi. Men då började några byar arbeta med informationskedjor på kortvågsradio. De som såg ovädren först slog larm. Det var tonåringar och unga vuxna som löste det, de hittade ett sätt att hjälpa varandra, alla engagerade sig.

Regionkontor samordnar

Den första utbildningen i psykosocialt stöd höll Kathy Angi tillsammans med Maria Lundberg. Senare har hon samarbetat mycket med fler svenskar, bland andra Else Berglund, och utbildat nya medarbetare så att det nu finns fem regionkontor där insatserna samordnas och medarbetare som är redo att resa när deras kunskaper behövs.
– Vi har alltid försökt få med så många som möjligt från olika länder, och vi hade också tidigt föreläsare från olika världsdelar, berättar hon. Materialet har blivit översatt till många språk – ibland har det gått snabbt – och nu har regionkontoren massor av material på de lokala språken. En manual har vi skrivit tillsammans med Islamic Relief.
ACT-alliansen arbetar inte i länder som ekonomiskt sett klarar sig själva, och därför finns till exempel inte Indien med bland dem som kan få psykosocialt stöd genom alliansen vid katastrofer, men däremot Nepal.
– Jag brukar säga att jag är arkitekten bakom Svenska kyrkans arbete med psykosocialt stöd, säger Göran T M Skoglund, men vi har lärt oss så mycket av andra, av andra organisationer, av människor vi möter. Och när vi visar välbefinnandeblomman för till exempel anställda i primärvården säger de: ”Aha! Vi vet vad ni pratar om!”

___

Psykosocialt stöd
På Svenska kyrkans webbplats presenteras psykosocialt stöd som en del av arbetet med migration och integration i Sverige såhär:
”Psykosocialt stöd handlar i grunden om att skapa förutsättningar och stärka människors egen förmåga att återhämta sig. Med rätt stöd klarar de allra flesta av att bearbeta svåra erfarenheter. Gemenskap med andra är en viktig del i att känna sig trygg. Därför arbetar vi med att skapa miljöer där människor kan vara del av ett sammanhang och ta hjälp av varandra. Det kan [vara] att organisera olika aktiviteter som bidrar till en känsla av normalitet, struktur och mening i tillvaron.”
Ungefär samma definition fungerar i det internationella samarbetet genom Lutherska världsförbundet och ACT-alliansen, där medarbetare har utbildats för att resa till katastrofområden och hjälpa till med att sätta igång stödet.

Begreppen
I det internationella katastrofbiståndsarbetet är psykosocialt stöd tillsammans med bland annat insatser för vattenförsörjning, mat, tak över huvudet och kläder något som sätts igång när en katastrof drabbar ett stort antal människor. Det kan vara till exempel ett krig som resulterar i att människor flyr inom landet eller utomlands, en översvämning eller en jordbävning. De engelska begrepp som används är psychosocial support, community-based psychosocial support (alltså ungefär samhälls- eller gemenskapsbaserat psykosocialt stöd, förkortas ofta CBPS) och mental health.

ACT-alliansens arbetsfördelning
Inom ACT-alliansen, där kyrkor och kristna biståndsorganisationer i olika länder samarbetar om bland annat katastrofbistånd, har olika länder olika ansvarsområden. Kirkens Nødhjelp i Norge har ansvaret för mat och hygien, till exempel, och Finland har utbildning i katastrofsituationer. Svenska kyrkan och Act Svenska kyrkan har det som kallas community-based psychosocial support, alltså arbete med psykosocialt stöd där lokalbefolkningen eller flyktinglägrens invånare är den främsta resursen för idéer, lösningar och utförande. Tillresta, specialutbildade CBPS-specialister samordnar till en början arbetet och kommer sedan tillbaka för uppföljning. Dessa specialister finns i en rad länder och kallas in av Act Svenska kyrkan när deras insatser behövs.

För människor med olika tro
År 2018 kom handboken A Faith-sensitive Approach in Humanitarian Response – Guidance on Mental Health and Psychosocial Programming, som gavs ut av Lutherska världsförbundet och Islamic Relief Worldwide. Författarna Michael French och Alastar Ager har båda arbetat med psykosocialt stöd i humanitära kriser där människor med olika tro har drabbats.