Sydafrika: Samtal för solidaritet

– Vi är en ung organisation, vi har funnits i fyra år nu, säger Ashley Green-Thompson. Men jag började arbeta för ACT-alliansen redan 2016. Det har varit en intressant process – fascinerande. Och det man måste förstå är att det vi gör inte är något som kommer att ordna allt på ett år eller så. Alla måste lära sig att lyssna på riktigt, att allt bygger på relationer och samtal.

Ashley Green-Thomson leder arbetet i ACT Ubumbano som är en av medlemmarna i ACT-alliansen – ubumbano är ett ord för enhet på zulu. Det är en organisation där etablerade organisationer och informella grupper i Sydafrika möts i olika konstellationer och samtalsformer, ibland också tillsammans med europeiska organisationer. Act Svenska kyrkans röda, vita och svarta kvadrat finns med på dess webbplats tillsammans med emblem och logotyper för bland andra Evangelical Lutheran Church in South Africa, den tyska biståndsorganisationen Brot für die Welt, Zimbabwe Council of Churches och SAFCEI, Southern African Faith Communities’ Environment Institute.

”Inte ett fattigt land längre”

”Regnbågsnationen” var det epitet som Desmond Tutu använde för Sydafrika efter att apartheidsystemet hade fallit och de första demokratiska valen hade genomförts i mitten av 1990-talet.

Sannings- och försoningskommissionen, där Ashley Green-Thompson var med, inledde sitt arbete 1996 och blev en inspiration för liknande processer i andra länder.

Men Sydafrika har mycket kvar att arbeta med: enorma samhällsklyftor, kriminalitet, klimatförändringar som bland annat orsakar översvämningar, nedskräpning och annan miljöförstöring, våld mot kvinnor och barn i hemmet och lokalsamhället, sönderbrutna familjer med ensamstående mammor som behöver mycket stöd – det är några exempel.

– Så när jag började arbeta för ACT-alliansen, säger Ashley Green-Thompson, och vi fick höra ”vi kan inte stötta er i Sydafrika med pengar, för ni räknas inte som ett fattigt land längre” … då undrade de sydafrikanska organisationerna vad de europeiska höll på med.

Studentrörelse

Själv har han en för Sydafrika både speciell och typisk bakgrund: tre generationer tillbaka dyker den förste Green-Thompson upp i landet, en brittisk kolonialman som skaffar jord, startar jordbruk och blir förmögen – och som också skaffar sig en rad sydafrikanska fruar och får många barn.

– Jag är uppvuxen på landet och har kvar mina band till landsbygden fastän jag bara har bott i städer sedan 1980-talet – en av mina bröder är fortfarande jordbrukare, berättar Ashley Green-Thompson. Vi är en jättelik släkt, och det finns Green-Thompsons som jag inte ens har träffat. Men det finns en ännu större släkt efter en annan kolonialman som hade fler fruar och ungefär 200 barn.

Den katolska kyrkan och Young Students Movement samlade många unga sydafrikaner i Ashley Green-Thompsons generation, och han säger att det var där han blev aktivist på riktigt och lärde sig den strategi för förändring som han fortfarande arbetar med.

Öppna samtal

Ett slags öppna samtal har blivit en stor del av kärnverksamheten i ACT Ubumbano.

– Vi bjöd in till vår första Solidarity Hub 2017, berättar Ashley Green-Thompson. Det är inte bara en konferens, det är en arbetsmetod och ett förhållningssätt.

De flesta av deltagarna har det gemensamt att de bor i Sydafrika eller i något av de andra länder där mötena arrangeras, men i övrigt har de mycket olika bakgrunder: en del har varit engagerade i etablerade kyrkor eller organisationer i många år, och andra kan vara unga vuxna som just har gått samman för att städa upp gatorna i den förort där de bor.

– Vi utlyser projektbidrag till småskaliga lokala grupper ibland, säger Ashley Green-Thompson, och de som söker blir inbjudna till samtalen. Alla är välkomna. Det är inga föreläsningar, det är bara samtal som alla kan delta i. En del som kommer säger: ”Det här är första gången jag har talat.”

Försökte förstå

Men också de europeiska biståndsorganisationerna kan delta i de samtal som ACT Ubumbano bjuder in till, och ibland gör de det.

– Jag tror att det kanske pågick ett slags existentiell kris i Europa när jag fick mitt uppdrag av ACT-alliansen – det var svårt för biståndsorganisationerna att samla in pengar, och samtidigt hade det kommit så många migranter. Vi hade ett möte där vi försökte förstå dem. Var den vänskap som de ville tala om bara något som bestod av pengar, eller hade vi ett gemensamt engagemang? En del som var med ville nog säga: ”Ni måste lösa era egna problem hemma, ni kan inte komma hit och kräva det av oss.” Våra gäster hade arbetat med sina förändringsprocesser på sitt sätt i andra länder som de har stöttat, men här blev det nej.

Cementerar system

– Felet är att så många tror att de ”gör gott”, säger Ashley Green-Thompson. Många av dem gör många bra saker – men vems prioriteringar är det som gäller? Är det på givarens villkor arbetet görs, eller på våra? Leder det till frihet och självständighet?

Han berättar om en tendens han la märke till i Eswatini: att mentormammornas engagemang förändrade livet till det bättre för de kvinnor som de nådde fram till men att det också lätt blev en ursäkt – något fint som gjordes, och samtidigt något som myndigheter och politiker kunde berätta om för att slippa anstränga sig för alla de familjer som inte har tillgång till någon mentormamma.

– Det här är svårt för organisationerna att förstå, säger Ashley Green-Thompson. De känner sig attackerade. Men vi säger ju inte ”ni är dåliga människor” – vi säger ”ni måste inse hur ni cementerar system som inte är bra”. Egentligen kan nog ingen förstå hur svår avkoloniseringsprocessen verkligen är.

”Har du talat med dem?”

Frågan om huruvida den långa vänskapen med kyrkor i Europa och resten av världen bara består av pengatransaktioner eller om det finns en djupare vänskap, en solidaritet, har ACT Ubumbano fortsatt att arbeta med, förklarar han.

– Ibland vill jag säga: ”Sluta komma hit och säga att ni ger pengar till arbete mot könsbaserat våld. Fråga oss vilka utmaningar kvinnor här ställs inför!” Man kan aldrig engagera människor om man inte känner dem.

Samma fenomen möter många av dem som försöker starta lokala projekt. Ashley Green-Thompson berättar om en grupp inom Green Anglicans som hade fått ett startbidrag för att komma igång med att rensa upp en spontan soptipp i sin stadsdel.

– Vid ett av våra samtal berättade en av de unga kvinnorna hur besviken hon var, för de hade verkligen städat undan allting – och så återuppstod soptippen nästan direkt. Vi frågade: ”Men har du talat med människorna där och frågat vad som behövs, vad som är viktigt för dem?” Och hon insåg att det hade hon inte gjort.

Han betonar att det arbete som olika organisationer och grupper utför visst kan vara ”bra” men att det viktiga hela tiden är att samtala, lyssna, fråga och granska också sina egna sammanhang.

– Det är så många organisationer som använder rätt ord, och ofta blir det slogans och hashtags, men leder vårt arbete till frihet för dem som sitter längst ner vid bordet? Eller lindrar vi bara lidande utan att förändra något? Det är frågor vi måste ställa om och om igen, vi måste förstå vilken plats vi befinner oss på och se kritiskt på oss själva och vår makt. Därför är det inte alltid bra att utländska organisationer är med i samtalen, det är inte ens alltid så att jag ska vara med – jag är direktor, jag är man, vågar alla tala riktigt ärligt om de vet att jag lyssnar? De här samtalen är inte någon snabb lösning, de är en livslång process. ACT Ubumbanos uppgift är att se till att det finns en öppen plats där de kan föras.

___

ACT Ubumbano
ACT Ubumbano är medlem i ACT-alliansen och är en av de ungefär tio organisationer som Act Svenska kyrkan samarbetar med i Sydafrika. ACT Ubumbano började i en process initierad av alliansen med en rad kristna organisationer som deltagare. Nu funderar den som ett nätverk för sydafrikanska, regionala och europeiska organisationer och bjuder in till bland annat Solidarity Hubs och Learning Hubs i södra Afrika. I vår hålls en första Solidarity Hub i Europa – ACT Ubumbano och Brot für die Welt provar samtalsmodellen i Berlin, och Act Svenska kyrkan deltar.

Young Students Movement
Den organisation som i Sydafrika heter Young Christian Students är en systerorganisation till Young Christian Workers som grundades av den katolske prästen Joseph Cardijn som Jeunesse Ouvrière Chrétienne i Belgien på 1920-talet. Den sydafrikanska grenen kom till i Johannesburg 1949 och leddes av unga arbetare tillsammans med katolska präster.
En viktig metod i rörelsens arbete i Sydafrika blev S-J-A, See-Judge-Act, som innebär att deltagarna betraktar verkligheten tillsammans, ställer den inför Bibelns ord och därefter kommer överens om vad som behöver göras.
Medlemmarna engagerade sig i kampen mot apartheid och i sannings- och försoningskommissionens arbete. Mot slutet av 1990-talet minskade medlemsantalet, och nu gör den katolska kyrkan försök att starta lokala grupper på nytt.