”Vi blir ihopkastade när det händer något”

– Ödmjukhet är bra, säger Stefan Dahlberg. Nästan vid varje tillfälle lär man sig något.
Den sensommarvecka när den här intervjun görs har han ägnat två dagar åt en ny bok som han skriver tillsammans med krisstödjarkollegan Per Hassling. Men telefonen ringer och ringer, också under intervjun – en olycka som påverkar en ganska stor grupp människor har inträffat i norra Sverige. En stödtelefonlinje har öppnats, kolleger från Luleå har rest till platsen, och en del arbete med samordning och stöd hamnar hos Stefan Dahlberg som tillsammans med sin fru och dotter arbetar med krisstöd på heltid i ett eget företag.

– I mitten av 1990-talet hade jag hört talas om en brandman i Göteborg, berättar Stefan Dahlberg, och när jag kom till en konferens i Baltimore var han där. Han hade arbetat med diskoteksbranden i Göteborg och med Scandinavian Star, jag hade arbetat med Falun och Estonia.
Det var Per Hassling han lärde känna, och de har arbetat tillsammans sedan dess.
– Vi hade kontakt med en rad organisationer, och vi startade ett nätverk som har träffats en gång om året sedan dess. Det är folk från Försvarshögskolan, Polisen, företagshälsovård, räddningstjänst … Vi blir ihopkastade när det händer något, och det skulle lätt kunna bli konkurrens då. Vi har så olika bakgrunder. Men vi vädrade ut fördomarna tidigt och tittade på det som förenar oss. Den anda som vi skapade när vi bildade nätverket lever kvar, det är värdefullt. Vi rev ner murar och byggde broar.

I arbetet med att stötta människor som har drabbats av en kris kan en rad yrkesgrupper delta, och Stefan Dahlberg är en av dem som har utbildat många i den sortens arbete sedan 1990-talet när metoderna och teorierna började formuleras mer strukturerat på svenska. Någon motsvarighet till Act Svenska kyrkans arbete med Community Based Psychosocial Support, där volontärer är de viktigaste medarbetarna, finns inte riktigt i Sverige. Men POSOM-grupperna (förkortningen betyder psykiskt och socialt omhändertagande) finns överallt i landet och nämns ofta i nyhetsrapporteringen när något har hänt, och på en del arbetsplatser kan några medarbetare utbildas i kamratstöd.
– Det finns ofta medarbetare som har en naturlig förmåga att lyssna och möta sina arbetskamrater utan att blanda in egna upplevelser eller tyckande, säger Stefan Dahlberg.

I arbetet med den nya boken har han och Per Hassling haft anledning att bearbeta många erfarenheter, och berättelser som har varit viktiga har dykt upp igen. Han berättar om samarbetet efter tsunamin och om hur det tidiga krisstödet kunde genomföras med hjälp av kabinpersonal på charterplanen.
– En pappa var förtvivlad. Hans son hade räddat honom. ”Så ska det inte vara”, sa han. Då frågade krisstödjaren hur sonen hade burit sig åt. ”Han tog grepp om handlederna, brandmansgreppet.” Och vem hade lärt honom det? Jo, det var ju pappan. I sådana här situationer måste man kunna byta roller med varandra.
Tsunamin är det största uppdrag som det svenska krisstödsnätverket har haft, och Stefan Dahlberg berättar att den ledde till frågan om en krisjour.
– Det är ju ett stort ansvar, men vi sa ja. Den har funnits i ungefär 20 år vid det här laget. Vi gör ungefär 300 insatser per år, små och stora, arbetsplatsolyckor, trafikolyckor. Just nu är det Kristina som svarar.