Gemensamt engagemang

Hur kom det sig att en stor grupp av Lunds Missionssällskap tidigaste understödjare återfanns bland landsbygdsbefolkning i Tygelsjö pastorat? Vilka var dessa människor?

För att kunna närma oss de frågorna måste vi bekanta oss med en man som under 30 år var en av dem: Jacob Bernt Kallenberg, kyrkoherde och prost i Tygelsjö och Västra Klagstorp 1819–1849.

Han föddes den 29 december 1780 som det nionde barnet i barnaskaran i klockaregården i Östra Ljungby. Det är inte utan betydelse att församlingen, belägen söder om Hallandsåsen, var präglad av den herrnhutiska fromheten.

Som femtonåring skickades han till skolan i Landskrona. Han tillbringade sex år där och skrevs sedan in vid akademin i Lund i februari år 1801. Efter dryga fem år vid universitetet prästvigdes han år 1806.

Han fortsatte att studera men utnämndes snart till bataljonspredikant vid ”Konungens eget värvade regemente” i Landskrona. Regementets chef, Elof Rosenblad (1756–1834), stod också herrnhutarna nära. Kallenberg verkar tidigt ha fått regementschefens förtroende; först när han tillträdde tjänsten som kyrkoherde i Tygelsjö pastorat i maj år 1817 lämnade han det Rosenbladska hushållet.

Persikor i trädgården

Vad var det då för ett arbetsfält Kallenberg kom till?

De bägge församlingarna är idag i det närmaste sammanvuxna med Malmö. Under det tidiga 1800-talet räknade man med en mil till stadens tullar. Intill församlingens nordliga gräns gick, precis som idag, vägen mellan Malmö och Trelleborg. Klimat och jordmån lämpade sig väl för spannmålsproduktion. Böndernas välstånd såväl som antalet församlingsbor ökade under det tidiga 1800-talet. De fattigas antal var begränsat.

På prostgården kunde man, enligt lantmätaren Georg Gustafssons församlingsbeskrivning från år 1855, hitta ”stora valnötträd, spalierade mullbärsträd och persikor, hvilka årligen bära frugt”. Även böndernas bildningsnivå fann Gustafsson anmärkningsvärd. Bland sockenborna fanns de som ”hålla tidningar”, och boksamlingar var inte ovanliga. Med läsningen följde kunskap om samtiden och vidgade vyer.

Nykterhetslöften

Kallenberg visade tidigt att han var en kraftfull kyrkoherde. Trots att han först verkar ha varit tillfreds med förhållandena i sina församlingar påbörjade han redan efter ett par år en idog reformverksamhet. Det blev strängare kyrkotukt och noggranna förhör i kristendomskunskap, och med sockenmännens samtycke avskaffades många av de folkliga nöjen som tidigare setts som relativt harmlösa.

Även nykterheten befrämjades. Om vi får tro den tillgängliga statistiken kom i princip alla i de båda församlingarna att avlägga nykterhetslöfte under 1830-talet. Kallenbergs svärson, Efraim Bager (1824–1890), hävdar att när nykterhetslöfte skulle ingås räknade Tygelsjöprosten helt enkelt upp ”alla personer efter husförhörslängden med tillfrågan, om de fritt och otwunget wille åtaga sig dessa förbindelser”.  I vad mån detta beslut verkligen var fritt och otvunget kan givetvis diskuteras.

Exklusivt medlemskap

Det är kanske föga förvånande att en man med Kallenbergs herrnhutiska kopplingar tidigt skulle bli engagerad för ”hedningarnas omvändelse”. Missionen var trots allt lite av herrnhutismens specialitet. Redan år 1824 skickades insamlade medel från de två församlingarna till ”Brödraunitetens [det vill säga herrnhutarnas] missionsanstalt”. Dessa utbetalningar upprepades vid några tillfällen under det kommande decenniet.

Det var dock inte förrän Svenska Missionssällskapet bildats under vintern år 1835 som vi kan tala om mer organiserade och regelbundna gåvor från församlingarna. Redan i september år 1835 framgår det av Svensk Missions-Tidning att invånarna i pastoratet beslutade att årligen bidra med medel till det nybildade sällskapet. Förutom insamlade medel förekom också gåvor från enskilda.

En mindre skara inträdde som ledamöter i sällskapet, år 1836 totalt tolv personer. Att vara ledamot i ett av denna tids många sällskap (med den mer tekniska historievetenskapliga terminologin: en ”association”) var inte det samma som att vara medlem i en av de senare folkrörelsernas föreningar. Ledamotskapet var exklusivt och kostsamt, i allmänhet förbehållet män och kvinnor som tillhörde de högre, mer välbeställda, samhällsskikten.

Fem riksdaler

Vad karaktäriserade denna lilla grupp människor som, vid sidan av prostparet, var beredda att erlägga fem riksdaler årligen för att få ingå som ledamot av Svenska Missionssällskapet? Var det bara personer som tillhörde lokalsamhällets mer besuttna skikt?

Rent ekonomiska förhållanden talar tydligt för att så bör ha varit fallet. Årslönen för en dräng var vid denna tid omkring åttio riksdaler, och för en piga uppgick årslönen till mellan tjugo och trettio riksdaler. En årsavgift om fem riksdaler var med andra ord en minst sagt kännbar utgift.

Det var till en början uteslutande män (prostinnan givetvis undantagen) som gick in som ledamöter i sällskapet.

Tydlig spridning

Kvinnorna ökar i antal först efter att Lunds Missionssällskap gjort sitt intåg år 1846. Den sociala spridningen är tydlig, från de mest välbeställda till de obesuttna. Fem av männen kan direkt knytas till bondeklassen – här återfinns också de båda kyrkvärdarna. Utöver dessa finns skolläraren, tre drängar och en hantverkare i sammanställningen av ledamöter, samtliga knutna till prästgård och kyrkobetjäning.

Antalet ledamöter i Tygelsjö och Västra Klagstorps församlingar växte sakta men säkert. År 1844 återfanns totalt sjutton ledamöter i pastoratet. Under det sena 1830-talet dyker också den första kvinnan ur bondeskiktet upp i förteckningen över sällskapets ledamöter. Änkan Sissa Andersdotter inträdde år 1839 som ledamot. Även sedan hon på nytt ingått äktenskap kom hon att tillhöra missionens verkliga stöttepelare i lokalsamhället.

Sända ut egna missionärer

I oktober år 1845 bildades alltså ”Missions-Sällskapet i Lund”, eller, kort och gott, Lunds Missionssällskap. Sällskapets mål var framför allt att upprätta ett missionsinstitut i Lund under den före detta missionären Peter Fjellstedts (1802–1881) ledning. Kritiken mot Svenska Missionssällskapet hade vuxit en tid. Hur kunde ett missionssällskap bara ägna sig åt att samla in pengar utan att sända ut egna missionärer? Nej, det skulle det nu bli ändring på. Lundasällskapet lovade att ”dana unga Swenska män till Missionärer efter wår Kyrkas trosläror, för att sedan utsända dem i hedniska länder”.

Förmodligen var inte missionsvännerna i Tygelsjö pastorat helt omedvetna om denna kursändring. Den kan ytterligare ha drivit på deras engagemang. Anförda av sin prost övergav de nu Svenska Missionssällskapet till förmån för det nybildade lundasällskapet.

Folkets angelägenhet

Beredvilligheten att träda in som ledamot i Lunds Missionssällskap var också större – ett faktum förklaras av enkla ekonomiska förhållanden. Det var långt mindre kostsamt att vara ledamot av Lunds Missionssällskap än av Svenska Missionssällskapet.

År 1846 fanns tjugosju av sällskapets ledamöter i Tygelsjö pastorat. Tre år senare hade denna grupp vuxit till fyrtiosex personer. Männen dominerade fortfarande, men i och med Svenska Missionssällskapets sorti på den lokala arenan ökade också antalet kvinnliga ledamöter. Det relativt välbeställda bondeskiktet var i klar majoritet, men också hantverkare var med.

Jacob Bernt Kallenberg avled i september år 1849. Missionsintresset i församlingarna svalnade med tiden, och kvar bland sällskapets understödjare blev en mindre grupp bönder med hustrur.

Det extraordinära och på många sätt unika missionsintresset förutsatte den dominerande prästmannens närvaro, men berättelsen om Jacob Bernt Kallenbergs verksamhet i dessa två församlingar på Söderslätt visar något av hur missionen kunde bli en folkets angelägenhet under 1800-talets första hälft.