Kriget i Ukraina en ny situation

– Vi arbetar med psykosocialt stöd, men det vore kanske bättre att använda ett annat begrepp, säger Timo Frilander som är en av Act Svenska kyrkans utsända i östra Ukraina.

Intervju: Anna Braw

– Idag hade vi ett möte med alla community mobilizers här i Charkiv, säger Timo Frilander. De har varit anställda sedan juli förra året, och de är helt avgörande för vårt arbete här – det är de som håller ett öga på skyddsrummen och vårt arbete med lägenhetsrenoveringar, stöttar all verksamhet, håller kontakten med Charkivs invånare … De är faktiskt ännu viktigare än jag hade trott.
Ett 20-tal ukrainska kvinnor i åldrar från ungefär 40 och upp till nära pensionering, med många olika utbildningar och med erfarenheter från yrkesliv och ukrainsk storstadskultur, har blivit en stor del av Lutherska världsförbundets och Act Svenska kyrkans möjlighet att nå ut till Charkivborna och bygga upp ett stabilt stödsystem. Det behövs mer och mer när månader och år går och anfallen ännu inte har visat några tydliga tecken på att mattas av.

Delvis ny begreppsapparat

Timo Frilander är från början teolog, senast i Tammerfors stift i Suomen evankelis-luterilainen kirkko, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Han har arbetat med psykosocialt stöd i en rad länder i Afrika och Asien sedan han utbildade sig och blev en av de specialister som Act Svenska kyrkan skickar ut vid humanitära katastrofer, men två saker är nya den här gången. Dels började Ukraina-uppdraget ganska snabbt ta så mycket av hans tid att han sa upp sig från sin tjänst i kyrkan, dels har det visat sig att det krävs många nya lösningar i arbetet – och en delvis ny begreppsapparat.
– Det här är första gången efter andra världskriget som det är fullskaligt krig i ett europeiskt land, och det är första gången vi arbetar i ett medelinkomstland med en väldigt högutbildad befolkning. Men Ukraina är också ett multietniskt land, och det finns många religioner här. Det kanske förklarar varför det är så svårt att fatta beslut här – den nationella enheten prioriteras alltid. Dessutom är Ukraina ett högutvecklat land administrativt sett, och vi ställs ofta inför utmaningar som tar tid och som bara lokala specialister kan klara.

Leda-och-följa-övning på grundutbildning i psykosocialt stöd i Charkiv. Bild: Lutherska världsförbundet

Storstadsmiljö

Charkiv hade 1,5 miljoner invånare före Rysslands anfall och är Ukrainas näst största stad.
– Universiteten och högskolorna har gjort att många har flyttat hit från andra håll och blivit kvar, berättar Timo Frilander, så det finns gott om högutbildade här.
Tre floder möts i anslutning till staden (en av dem har samma namn som den), järnvägslinjer korsas, många invånare har arbetat i någon av de stora mekaniska industrierna.
I nyhetssändningar och tidningsreportage från Ukraina syns ofta skadade bostadshus, äldre som får varm mat på lokala center och barn som leker i färgglada miljöer. Lutherska världsförbundet hör till de biståndsorganisationer som har förmedlat många sådana bilder.
– Men här i storstadsmiljön är ett av de stora problemen att det är så svårt att etablera kontakter, säger Timo Frilander. Många människor är mycket ensamma.

Barn och tonåringar mest utsatta

Han berättar om äldre som har blivit kvar när vänner och släktingar har flytt till andra delar av Ukraina eller till andra länder, om familjer och ensamstående som har lämnat sina förstörda bostäder och inte vågar flytta tillbaka och om skolbarn som inte har kunnat gå i skolan sedan början av pandemin.
– Barnen och tonåringarna är de mest utsatta nu, säger han. Skolor och förskolor kan inte öppnas igen om det inte finns skyddsrum – vi är sju mil från fronten. Många skolor används som lokala stödcentra, och det är svårt att samla människor utomhus, så det finns få samlingsplatser för barn och unga. De får problem med det sociala. Många av dem bor inte heller med sina föräldrar.
Att det är dags för skolstart när den här intervjun görs har inneburit att Timo Frilanders lokalanställda kolleger har extra mycket att göra.
– Vi har varit på en skola som ska återöppnas, och det måste göras på ett säkert sätt, det måste fungera enligt ukrainska lagar, bland annat måste lokalerna vara tillgängliga för dem som använder rullstol. Överhuvudtaget är bristen på bra lokaler en av de stora utmaningarna här.

Djupare rötter

– 6,5 miljoner ukrainare lever utanför Ukrainas gränser nu, säger Timo Frilander. Det är mycket rörelse – människor dyker upp och försvinner iväg. Samtidigt är kulturen här så familjeorienterad, och man brukar inte umgås med främlingar.
En av de saker som prioriteras i arbetet med psykosocialt stöd är att samla människor – ”de som träffar andra mår bättre”, som Timo Frilander beskriver det.
– Först trodde jag att våra problem med att få det att fungera berodde på rörligheten, men nu har jag förstått att rötterna är mycket djupare. När familjer tvingades att bo i lägenheter med delade kök under Sovjettiden ledde det inte till mer gemenskap – det var vanligt att grannar angav varandra. Så våra community mobilizers är så viktiga. De ger många människor kontakter och ett nytt nätverk. Men vi måste också se till att de äldre som är ensamma inte blir helt beroende av dem, för då blir arbetet ogjort när de går vidare till nya arbetsuppgifter.

Genomgång av behoven i Charkiv sommaren 2024, bland annat att skolorna måste renoveras så att de kan öppna igen. Bild: Lutherska världsförbundet

”Vi måste vara innovativa”

– Vi har ett dokument som beskriver programmet för vårt arbete, berättar Timo Frilander. Jag skrev det 2023 när jag kom hit. På mötet idag gick vi igenom det – jag ville försäkra mig om att psykosocialt stöd finns med överallt, vad vi än gör, att vi använder CBPS-glasögonen hela tiden, och jag tror att alla har förstått det. Men det är ett utmanande sammanhang vi arbetar i, och jag samlade in förslag till revideringar och korrigeringar och fick mycket material. Det är viktigt att vi får med de lokala rösterna.
Att tala om psykosocialt stöd har visat sig vara mindre gångbart i Ukraina.
– Ord som psykologi och psykiatri har blivit så stigmatiserande här, bilderna av Sovjettidens institutioner lever kvar. Insatserna behövs, men jag har insett att vi måste hitta andra ord. Vi arbetar med psykosocialt stöd, men det vore kanske bättre att använda ett annat begrepp. Om det fungerar har vi ju ändå gjort vårt arbete.
De metoder som Act Svenska kyrkans specialister har arbetat med tidigare fungerar inte heller automatiskt i Ukraina.
– För mig som finne är en del av det bekant – jag umgås ju inte heller med människor som jag inte känner, säger Timo Frilander och skrattar lite. Och problemen med alkohol och tobak känner jag igen. Men vi måste vara innovativa. Överhuvudtaget försöker jag se möjligheterna och det positiva, se det här som en unik möjlighet att utveckla något nytt – det är nog bara så man kan arbeta. Jag tror att vi alla har lärt oss mycket.

Något att se fram emot

På sikt, förklarar Timo Frilander, är hans mål att se till att han inte behövs. Det är brist på arbetskraft i många av de hjälporganisationer som har engagerat sig i Ukraina. De kvalificerade medarbetarna rekryterades snabbt av olika arbetsgivare.
Nästan alla de som anställdes i hans community mobilizer-grupp förra året är fortfarande kvar.
– De har fått mycket utbildning under året, bland annat i psykologisk första hjälpen. Vi gjorde en stor satsning på det när det kom en massa människor från fronten i juni.
Nu har en av Act Svenska kyrkans lokala partnerorganisationer lyckats rekrytera två psykologer, och förhoppningen är att samarbetet ska kunna utökas.
– Vi vill bygga strukturer som kan fungera länge.
Han berättar om en studie som publicerades i Finland häromåret, en om tiden efter krigen där. Varför drabbades inte alla människor av trauma?
– Jag är uppväxt med äldre män som berättar minnen från kriget, samma minnen om och om igen, och dricker för mycket, säger han. Men det som räddade så många var att de hade något meningsfullt att göra och en framtid. De fick land att odla upp, de byggde hus. Det verkar som om man kan leva med en traumabakgrund och traumasymptom om man samtidigt har något att se fram emot. Och våra community mobilizers här är så viktiga. Vi skulle behöva fler volontärer för att kunna nå fler, men de medarbetare vi har är välutbildade, vänliga, kreativa, bra på det de gör. Det är de som kan förstå hur de sociala nätverken fungerar och vilka problem vi måste lösa.

___

Charkiv
Charkiv (på ukrainska: Ха́рків) är Ukrainas näst största stad och hade före kriget ungefär 1,5 miljoner invånare. Den ligger i östra Ukraina, nära gränsen mot Ryssland, grundades på 1600-talet där tre floder möts och har under många år varit en viktig järnvägsknut, universitetsstad och industristad. Sedan den ryska attacken våren 2022 har den blivit mycket utsatt, och många Charkivbor har flytt västerut. I omgångar har staden också fått ta emot flyktingar från fronten.

Community mobilizers
Begreppet community mobilizers används i arbetet med psykosocialt stöd. Timo Frilander föreslår att man på svenska skulle kunna säga att de arbetar med social mobilisering eller med att stärka lokalsamhällets och invånarnas resiliens.

Act Svenska kyrkan och Lutherska världsförbundet
Lutherska världsförbundet arbetar med ukrainska flyktingar i Polen och Ungern, delvis genom nationella organisationer, och med internflyktingar och lokalbefolkning i Ukraina, delvis genom en ungersk organisation som fanns där redan före kriget. Act Svenska kyrkan bidrar med insamlade medel och med utsända medarbetare som är specialiserade på Community Based Psychosocial Support, alltså ungefär samhälls- eller gemenskapsbaserat psykosocialt stöd.