Volleyboll på Brincadeira-området i stadsdelen Santa Terezinha i Alagoinhas. Foto: Anna Braw

Det är lördag eftermiddag. Fritidsgårdens lördagsprogram, ”Skolan som aldrig stänger”, har just avslutats, och nu drar en grupp tonåringar fram stolar och ställer dem i en cirkel i en samlingssal där det är lite svalare än utomhus.

18 stycken är de den här gången.

Alexinaldo är ordförande, och Luanderson är vice ordförande.

Ricardo Santos de Andrade och Tamires är de två vuxna som träffar gruppen varje vecka. Båda har själva vuxit upp i Santa Terezinha. Den ligger några kilometer från centrum i Alagoinhas, en stiftsstad i regionen Bahias inland. Santa Terezinha är en ung stadsdel – för trettio år sedan var den landsbygd – och den är mest känd för att så många tonåringar blir skjutna, knivskurna och misshandlade till döds här. Ibland är det polisen som gör det, ibland är det bråk mellan jämnåriga, ibland är det drognätverken som avrättar konkurrenter eller svikare.

Unga män blir droghandlare eller drogkurirer, eller också börjar de missbruka droger själva. Unga kvinnor blir tidigt mammor – för några år sedan födde en flicka sin första son på sin 13-årsdag.

Men här finns sedan ett par år också Pés Descalços, en ungdomsgrupp startad på initiativ av en liten grupp tonåringar.

Ricardo Santos de Andrade är en av de vuxna som stöttar ungdomsgruppen. Foto: Anna Braw

”Vi försöker hjälpa andra”

– Vi har colonias [ett slags dagläger, red:s anm] varje år i januari, berättar broder Rudolf som också arbetar på fritidsgården, och efter våra tonårscolonias 2016 var det några ungdomar som sa att de inte ville att det skulle ta slut. Vi frågade om de ville träffas på lördagarna, och de sa ja, så vi startade Pés Descalços, ”barfotafolket”, tillsammans med dem. Vi trodde att det skulle ebba ut efter ett par veckor eller en månad.

– Men här är de! säger Tamires.

– Det hade vi aldrig kunnat tro, säger broder Rudolf.

– Redan det faktum att de dyker upp är en stor glädje, säger Tamires. Och de har blivit fler!

– Gruppen har förändrats en del sedan starten, säger Ricardo Santos de Andrade. Några pojkar har försvunnit, några nya har kommit. Men de flesta som var med då är faktiskt kvar. Det känns som om vi är en stabil grupp.

Han berättar att varje samling har ett tema och att gruppen planerar dem tillsammans.

– Att diskutera idéer och planera är ett sätt att få dem att komma tillbaka, säger han. Och att vi försöker hjälpa andra.

En politisk medvetenhet

Inför presidentvalet under hösten gick gruppen igenom de olika kandidaterna och deras ideologier och vallöften.

– Vi pratade om hur viktigt det är att rösta och ha ett politiskt samvete, säger Ricardo. Resultatet av valet blev förstås en kris här. Men också i vår stad har vi stora problem med politiker som bara arbetar för sin egen vinning och som gör de sociala orättvisorna värre hela tiden. Vi är överens om att vi inte tycker om den nye presidenten, men vi vet ju ännu inte om hans idéer kommer att påverka oss här i Alagoinhas. Det finns redan så många dåliga idéer här – vi hoppas på goda idéer …

Han berättar att Alexinaldo och Luanderson är noga med att alla i gruppen måste behandla varandra som syskon i Kristus och att de ska hjälpa varandra – men inte bara varandra, utan också människor som de möter i sin vardag i Santa Terezinha.

– De båda leder gruppen tillsammans och tar ställning på ett sätt som gör att de andra ser upp till dem och som gör gruppen självständig. Men det är alltid svårare att engagera flickorna här – de håller sig lite på avstånd och har andra intressen. Så vi måste arbeta mer för att få med fler flickor i gruppen.

Tamires har själv vuxit upp i Brincadeira-verksamheten. Foto: Anna Braw

Ta med något att bjuda på

Innan gruppen startades gjorde andra vuxna på fritidsgården några försök att samla tonåringar. Vid ett tillfälle skulle en grupp åka in till en plats i centrala Alagoinhas där många hemlösa håller till. Planen var att fråga om de ville spela fotboll en stund.

– Men när vi skulle åka var det en av pojkarna som sa: ”Men ska vi inte ta med oss något att bjuda på?”, berättar Joao som också hjälper till på fritidsgården. Den här pojken kommer från ett hem där det mesta saknas, men han ville bjuda de hemlösa på ris och bönsås. Så vi flyttade fram avresan ett par timmar och lagade mat först.

Den händelsen gav Ricardo en ny idé, och för ett tag sedan blev den verklighet: gruppen reste till regionhuvudstaden Salvador och besökte Comunitario de Trinidade, en kommunitet som bor i en övergiven barockkyrka i staden och som består av en majoritet före detta hemlösa. Medlemmarna sover på golvet i kyrkan och bjuder in gäster att göra detsamma, och de går ofta ut med mat på stan för att dela med sig.

– Det är det bästa vi har gjort hittills, säger Ricardo. Vi fick fin kontakt med dem och kunde uppleva lite av deras verklighet, inte minst genom de måltider som vi åt med dem. Det var väldigt viktiga dagar för oss. Jag hoppas att vi får vara med om fler sådana ögonblick tillsammans i gruppen.

Gatan bakom Brincadeira-området. Foto: Anna Braw

Något annat än vardagen

I ringen av stolar den här lördagen sitter Michele, som har slutat att komma till skolan därför att det är så mycket att göra hemma.

Här sitter Graciliano, som får skriva sin mammas namn när det behövs eftersom hon inte har lärt sig att göra det själv, och Gerciliano, som fortfarande kämpar med att lära sig att skriva sitt eget.

Här sitter en ung kvinna som är moster till sina egna småsyskon eftersom hennes biologiske pappa gjorde inte bara hennes mamma utan också mammans tonårsdöttrar med barn.

Alla ungdomarna i Barfotafolket har haft bröder eller vänner som har blivit skjutna av polisen eller i uppgörelser mellan olika gäng. De vuxna som känner dem vet att några av dem själva också är inne i drogvärlden. Men i ett par timmar på lördagseftermiddagen lever de ett annat liv.

– Jag vill hjälpa dem att växa, och jag hoppas att vi kan ge dem något annat än det som de upplever i sin vardag, säger Tamires.

För att få igång samtalet igen frågar hon:

– Vad skulle ni ha gjort om ni inte hade varit här idag?

Alla skrattar.

– Sovit!

– Jobbat!

– Hållit på med min telefon …

Ingen nämner drogerna.

– Varför kommer ni hit? frågar Tamires.

– För att träffas och prata, säger någon.

– För att diskutera! säger en annan.

De hjälps åt att räkna upp teman som de har haft för träffarna: sexualitet, våld, abort, rasism, fördomar, vardagsproblem, problem som finns i gruppen och utanför gruppen, det samhälle de lever i …

– Nästa gång ska vi prata om religionsrasism och fördomar mot människor som tror annorlunda, säger en av dem. Det är bra att bli bekant med olika sätt att se på saker.

Vad har de unga i Barfotafolket för framtidsplaner och framtidshopp?

– Om de unga här hoppas på något så är det att kunna klara sig igenom livets svårigheter, säger Ricardo. Men gruppens stora gemensamma plan är att försöka hjälpa fler. De pratar om att ”rädda” de unga som har varit med men försvunnit iväg och om att försöka bjuda in fler till vår gemenskap, att hålla fast vid den gemenskap som vi får vara med i eftersom vi alla är ett i Kristus.

***

Fotnot: Bröderna från Taizé arbetar i Alagoinhas i norra Brasilien på uppdrag av det katolska stiftet där och med stöd bland annat från biståndsorganisationen Misereor i Tyskland. Pes Descalços, ungdomsgruppens namn, syftar på att skor är mycket ovanliga i Santa Terezinha – de flesta människor där går i havaianas, flip-flops – och på deras gemensamma beslut att arbeta i största enkelhet i de sammanhang där de har fötts och vuxit upp.

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.