Vi pratar mycket om integration i kören och har varit med i olika integrationsprojekt. En del av mitt arbete som kantor och körledare i Gräshagskyrkan är att bygga en plattform för både kultur och integration. Jag vill ha med barnen, redan från början, och jag tror att nätverk är nyckeln.
Sedan 2014 har Kristina-Ljungarum och Sofia-Järstorps församlingar en vänförsamling i Katare i Tanzania. Det innebär en ömsesidighet, ett utbyte av erfarenheter genom mail och förböner. Det innebär också hjälp till självhjälp – vi skickar medel till inköp av getter eller grisar som församlingen placerar hos kvinnor som har blivit änkor och är fattiga. Varje kvinna får leasa ett djur som ger avkomma, och på det viset kan de försörja sig. Vi hjälper till med med skoluniformer till föräldralösa barn, för utan utbildning blir det ingen utveckling, och undervisningen är gratis, men skoluniformer måste barnen ha. En liten lön – ungefär 250 svenska kronor per månad – skickar vi via församlingen till evangelisterna som närmast arbetar som socialassistenterna hos oss. De gör ett stort arbete med att köpa djur, kontrollera djurhållningen och registrera föräldralösa barn. Vi har också stöttat inköp av solcellslampor som barnen och ungdomarna behöver för att kunna läsa sina läxor.
När vänförsamlingssamarbetet skulle utvecklas såg vi en möjlighet för Novakören. Vi hade intäkter från olika projekt där vi hade blivit anlitade, vi fick stöttning av Svenska kyrkan Jönköping, och vi sökte och fick ett bidrag från Lunds Missionssällskap. Och vi fick en guide med oss från Sverige, Daudi. Det gjorde att vi kunde komma iväg.
Vår resa startade den 19:e juni – vi reste via Göteborg till Entebbe i Uganda och sedan med buss vidare mot Katare, en resa på nästan 36 timmar. Vägarna var fulla med människor, motorcyklar och cyklar.
Väl framme vid vårt hotell i Bukoba kom nästa skrämselhicka. Miljontals lakeflies! Små flugor i mängder precis överallt! Det gick nästan inte att andas eller att titta utan att få flugor i munnen och i ögonen. Som tur var är de helt ofarliga, men det blev lite av en chock.
Vi fick ett storartat välkomnande i Katare. Flera församlingars körer började sjunga redan när bussen kom inom synhåll för dem.
Standarden i Katare är visserligen långt från den svenska, men församlingsmedlemmarna var otroligt gästvänliga, och maten de bjöd på var fantastisk. Vi sjöng för varandra. Visserligen förstod vi inte varandras sånger, men det gjorde ingenting, för den glädje och känsla som förmedlades gick inte att ta miste på.
Vi åkte också till en skola i Ilemera. Precis som i Katare blev det mycket välkomnande och representation. Vi hade med oss bland annat block, böcker, fotboll och pennor. Det känns bra att kunna bidra med något som verkligen gör skillnad. Också här sjöng vi tillsammans och blev bjudna på fantastisk mat.
Under två lediga dagar hade vi möjligheten att åka på safari, och det var en stor upplevelse. Sedan var det dags att åka till Katare igen, och den här gången var vi med på en gudstjänst. Det blev mer sång och mer utdelning av praktiska gåvor.
Under vår sista dag åkte vi till Tumaini, ett barnhem för föräldralösa. Tumaini betyder hopp. Det blev ett kort men mycket fint möte. De som arbetar där gör ett fantastiskt jobb med barnen, och vi hade med oss en del praktiska gåvor som blev uppskattade.
Vilken upplevelse. Så mycket glädje och härliga människor det finns på vår jord. Vilken resa!