– Min doktorsavhandling skrev jag om rättvis fred, säger Sara Gehlin. Jag kom in lite grann på receptiv ekumenik i den, men det var ett sidospår då. Sedan har det blivit mycket!
Den som vill sätta sig in i vad receptiv ekumenik är och vad som har hänt i ekumeniska sammanhang i Sverige de senaste åren kommer att se namnet Sara Gehlin dyka upp gång på gång. Hon är lektor i kyrkohistoria med missionsvetenskap och ekumenik vid Enskilda Högskolan Stockholm och har skrivit en rad akademiska artiklar i ämnet – men det var också genom henne som modellen började tillämpas praktiskt i Sveriges kristna råd, och det var så det kom sig att en svensk delegation reste till Australien för att vara med på konferens och sedan bjöd in resten av världen till Sigtuna, en konferens som Lunds Missionssällskap var med och finansierade.
Hur började allt detta?
På stiftsgården i Rättvik.
– Jag var väldigt engagerad i stiftsgårdens arbete, och det ekumeniska perspektivet är ju starkt där, berättar Sara Gehlin. Det kom många besökare hela tiden. Vi fick den globala utblicken genom dem.
Så blev hon tillfrågad om att delta i ett utbyte tillsammans med andra som arbetade på fredscenter. Tre center, deltagare från tolv länder.
– Jag fick åka som en av stiftsgårdens representanter till Corrymeela Community i Nordirland, berättar hon, och jag blev gripen av hur de arbetade där. Det är ett freds- och försoningscenter norr om Belfast där de sammanför katoliker och protestanter och försöker bygga förtroende mellan de två grupperna genom att skapa tillit och dialog och vänskap. Det bygger ju upp samhället på lång sikt, särskilt genom de unga.
Besöket ledde till beslutet att studera teologi i Irland i ett år och till volontärinsatser på centret, bland annat när det bjöds in till ungdomsläger.
Som doktorand hamnade hon 2013 på Kyrkornas världsråds kurs för unga teologer, Global Ecumenical Theological Institute, GETI, i Korea.
– En australiensisk kurskamrat berättade att hon doktorerade i receptiv ekumenik och frågade om jag inte skulle komma på en konferens i USA. Det var mitt första möte med den receptiva ekumeniken, och det var den tredje konferensen de hade.
Sara Gehlin beskriver den receptiva ekumeniken som något som är nytt och som fortfarande utvecklas mycket. Men utgångspunkten har varit tydlig från början:
– Man kan jämföra den med Kyrkornas världsråds konsensusmetod och säga att den inte alls bygger på några kompromisser. Grundprincipen är att fråga inte vad andra ska ta emot från oss utan vad vi behöver lära oss och ta emot av andra. Och att vi ska lära med integritet – inte tumma på det som är heligt och viktigt och centralt för oss själva. Inte kompromissa, bara bli berikade.
Ett centralt begrepp i sammanhanget är ”de sårade händernas ekumenik”, och Sara Gehlin använder också liknelsen att inte alltid duka med det finaste porslinet i det ekumeniska mötet – man kan visa bristerna i de egna sammanhangen och be andra om råd för att kunna laga och reparera.
Sara Gehlin kom till konferensen i Fairfield i USA som doktorand och med en presentation.
– Jag tyckte att modellen var så intressant och att den stämde mycket med det fredsbyggande arbete som jag studerade. Inom fredsbyggande arbetar man ju mycket med förhållningssätt och självkritiskt lärande: Vad kan vi förbättra? På vilka sätt bidrar vi till splittring?
I Sveriges kristna råds missionsteologiska grupp, där hon var med, fick hon sedan tillfälle att berätta om vad hon hade hört och upplevt.
– Jag tänkte att ”det blir väl det”, men det blev väldigt positiva reaktioner, och vi använde den receptiva ekumenikens modell och startade det som vi kallade för pilgrimsprocessen. Varje kyrkofamilj bjöd in gruppen till en plats. Vi åkte dit för att lära och lyssna. Sedan åkte vi nästan alla tillsammans till den fjärde konferensen, den i Australien. Ibland händer oväntade saker!
Att studera ekumenik som akademiker behöver inte bli någon krock med de ekumeniska rörelserna, enligt Sara Gehlin – hon beskriver det istället som ett sätt att fördjupa sig i tankegångarna bakom det som händer. Efter doktorsavhandlingen har hon gång på gång återvänt till den receptiva ekumeniken och sett på den ur olika vinklar i sin forskning.
– Man kan ju fundera: är inte kompromissen en del av den ekumeniska processen? säger hon.
Hon berättar om tillfällen när det har blivit uppenbart att rörelsen domineras av de anglosaxiska kulturerna med anglikaner och katoliker och att de lutherska kyrkorna är i minoritet.
– Men rörelsen och modellen har fått ett så starkt gehör och vuxit så snabbt, säger hon. Den har spridits och blivit stor i många kyrkor på kort tid. Någonstans måste den ju börja.
Ett av de fenomen som hon har lagt märke till är det som kallas maktasymmetrier i samtalsrummet.
– Det är ju en konstruktiv tanke att man ska undvika överlägsenhet genom att ta emot och lära av andra, säger hon, och det är väldigt fint – men man får fundera på olika former av asymmetrier. Det finns resursstarka och resursfattiga kyrkor. Det koloniala arvet finns kvar. Jag har lyssnat till en sydafrikansk, vit, manlig teolog som talade om sitt ansvar och påminde oss om perspektiv som vi måste ha med oss. Och jag läser feministteologer, för det finns mycket visdom där – vad kan hjälpa oss att belysa frågor som inte har diskuterats tillräckligt?
De drygt hundra deltagarna i konferensen på Sigtunastiftelsen kom från en rad olika länder.
– Vi var glada och uppfyllda! säger Sara Gehlin. Det var den femte konferensen, och det hade aldrig varit så bred representation tidigare. Det var roligt med den stora uppslutningen och roligt att alla traditionerna fick dela med sig av sina perspektiv. Jag tror att alla som kom fick med sig något. Så uppfattade vi det i alla fall. Och morgonbönerna som Sven-Erik Fjellström höll, det blev starkt för många.
Sveriges kristna råd arbetar vidare, berättar Sara Gehlin, och hon har blivit talat på ett rådsmöte.
– Det händer en del på nationell nivå men också i till exempel Lund och Jönköping. Jag har sett att modellen kan vara användbar i lokala sammanhang.
Själv arbetar hon vidare medett par nya artiklar och med att utveckla en internationell och ekumenisk inriktning på grundutbildningen i teologi vid Enskilda Högskolan.
– Man kan möta inställningen att ekumeniken har gjort sitt, säger hon. Och frågan: ”Har vi inte redan gjort det?” Men det är många som inte har en så bred bild av ämnet. Det finns en hel värld att upptäcka.
___
Läs om receptiv ekumenik
Paul D. Murray, Gregory A. Ryan och Paul Lakeland (red): Receptive Ecumenism as Transformative Ecclesial Learning: Walking the Way to a Church Re-formed (Oxford University Press 2022)
Antonia Pizzey: Receptive Ecumenism and the Renewal of the Ecumenical Movement – The Path of Ecclesial Conversion (Brill 2019)
Paul D. Murray (red): Receptive Ecumenism and the Call to Catholic Learning – Exploring the Way for Contemporary Ecumenism (Oxford University Press 2010)
Gabrielle Thomas: For the Good of the Church – Unity, Theology and Women (SCM Press 2021)