Tusentals människor i Manila lever på att sortera sopor och sälja vissa material vidare till uppköpare. Foto: Olof Jarlbro

Den väg som kallas Road 10 går längs kusten och kåkstäderna i den underutvecklade stadsdelen Tondo i Manila. På den tungt trafikerade vägen rullar allt från lastbilar och skåpbilar till flakcyklar. Stora stadsjeeparna kör med sina svarttonade rutor upprullade och dörrarna låsta för att inte komma i kontakt med lokalbefolkningen vid stoppljusen.

Manila Bay luktar av brända sopor, rutten mat, dieselavgaser och ett undermåligt avloppssystem.

De flesta av Tondos invånare lever långt under det som den filippinska regeringen har satt som fattigdomsgräns.

Många av dem lever på att sortera soporna från Manilaområdet, Metro Manila i dagligt tal. De är sopletare eller sopsorterare, så kallades scavengers.

Organiserad kraft

Marvin har arbetat med att leta bland soporna till och från i flera år i brist på annat arbete. Den här dagen rotar han utmed Road 10 tillsammans med sin son.

– Jag hittade ett halsband en gång, ett silverhjärta, berättar han. Jag sålde kedjan men gav hjärtat till min flickvän.

I Tondo pågår inte bara sopletning – här finns också stora problem med kriminalitet och droger. Många kroppar har blivit dumpade utmed vägen sedan president Duertes kontroversiella krig mot droger startade. Det är så kallade vigilante-mord eftersom det sägs att de döda har anklagats för droghandel och drogmissbruk.

Tidigare räknades sopletarna som en del av en farlig ”grå ekonomi”. Det har ändrats: nu nämns de som en organiserad kraft. De är integrerade i återvinningskedjan.

I Manilaförorten Tondo lever människor bland de sopor som de sorterar och får sina inkomster från. Foto: Olof Jarlbro

Komplext system

Det finns tusentals sopletare i Metro Manila, och sophanteringen omsätter miljoner US-dollar. Ett komplext system har vuxit fram: de som handlar av sopletarna specialiserar sig på utvalda saker – någon köper plastflaskor, en annan kartong, koppartråd, aluminium, glas, trasiga leksaker eller maskiner. Sopletarna tjänar ofta mellan 100 och 300 pesos (ca 20–60 kronor) per dag, en inkomst som ligger under minimumlönen i Manila.

Metropolitan Manila Development Authority, MMDA, har offentliggjort en rapport där det står att sopproblemet faktiskt har blivit värre det senaste året. Nu produceras ungefär 56 000 kubikmeter sopor, motsvarande 1200–1500 sopbilar, om dagen.

Sopletarna fanns som yrkesgrupp i Filippinerna redan på 1980-talet. På grund av Marcos krigslagar och en strikt kontroll av landsbygden och dess förehavanden började fattiga bönder flytta till huvudstaden i hopp om ett bättre liv. På många sätt är sopletarna en ett slags stadsbönder – de plockar sopor istället för grönsaker. De arbetar för hyresvärdar och mellanhänder som säger sig stödja dem med kontantförskott men istället sätter dem i skuld, ungefär som på landsbygden de lämnade.

Kuja Efren har fiskat i Manila Bay i över 20 år och märker att plasten som hamnar i havet påverkar fisken. Dessutom fastnar det ofta plast i hans propeller. Foto: Olof Jarlbro

Smokey Mountain på två platser

När befolkningen ökade började också slumområden växa i huvudstadens utkanter. Smokey Mountain, en kulle i Tondo, blev ökänt. Där dumpades tusentals ton av Manilas sopor, och sopletarna som bodde där blev en mörk symbol för urban fattigdom.

Myndigheterna stängde officiellt soptippen i slutet av 1990 talet, och då stod hundratals familjer utan möjlighet att försörja sig. Många av dem flyttade ut till den nya soptippen i Payatas i  Quezon City. Sophögarna där växte snabbt, och Patayas började kallas det nya Smokey Mountain.

I mitten av år 2000 skapade tung nederbörd ett jordskred av sopor, över 300 människor miste livet, och hundratals familjer blev hemlösa.

Kort därefter stiftades miljölagen RA 9003. Både inhemska och internationella experter tycker att den är bra, men implementeringen är svag. Trots olyckan växer sophögarna i Payatas.

Madrasser blir kuddar

Människor i alla åldrar arbetar intensivt med att sortera plastavfall. Ernesto som har sex barn lever på att återvinna skumgummimadrasser. De ska skäras i bitar för att bli stoppning till kuddar.

– Min dotter går i skolan, hon är bäst i klassen, berättar han stolt.

Efter Kina och Indonesien är Filippinerna den tredje största producenten av plastavfall som hamnar i havet. Det beror till stor del på de små plastförpackningar används till nästan allt som den fattigare delen av befolkningen köper. De går inte att återvinna, och infrastrukturen för att hantera dem efter användning finns inte, så de hamnar bland matavfallet som i sin tur hamnar i havet.

Eftersom ungefär en fjärdedel av Filippinernas 100 miljoner invånare räknas som fattiga är småförpackningar extremt lönsamma för storföretagen, och marknadsföringen är aggressiv. Köpsvaga konsumenter köper miniförpackningar med tvål, schampo, tandkräm och annat för några pesos istället för de stora förpackningarna som skulle kosta dem minst ett par dagslöner stycket.

Många letar också i sophögar utmed vägarna, till exempel utmed Road 10. Foto: Olof Jarbro

Plast i propellern

En del av de plastsopor som dumpas i havet vid Tondo kommer flytande in till den så kallade fiskehuvudstaden Navotas. Utmed hela kuststräckan ligger den färgrika plasten som ett lapptäcke över vatten och sand. För de yrkesfiskarna har plasten förödande konsekvenser.

Kuja Efren, som har arbetat i Manila Bay i över 20 år, skakar på huvudet när han berättar om hur hans arbete blivit svårare och hur han är tvungen att förlänga sina arbetsdagar mer och mer för att få samma mängd fisk och skaldjur.

– Plasten fastnar i propellern när jag åker ut med min båt, plasten fastnar i näten jag lägger ut, och det blir bara värre, säger han.

Asian Development Bank gjorde nyligen en undersökning tillsammans med Filippinernas miljödepartement och avdelning för naturresurser. Resultaten visade att om Filippinerna fortsätter att använda småförpackningar i nuvarande omfattning kommer landet att behöva 200 nya sopdepåer i en storlek som nuvarande Metro Manila, ungefär 600 kvadratkilometer, redan år 2020.

Flera politiker har föreslagit ett rikstäckande förbud mot icke nedbrytbara förpackningar och vill också förbjuda import och användning av engångsplast. Ett sådant förbud skulle kunna få bukt med problemet, men skulle också försvåra livet för miljontals filippinier som inte har råd med att köpa de stora förpackningarna. Och sanningen är att få politiker som vill bli omvalda kan tänka sig att göra miljontals potentiella väljare missnöjda på det sättet.

För de tusentals människor som lever på soporna är inte morgondagens globala problem lika akuta som utmaningen att få ihop tillräckligt med pengar till mat. Filippinernas ekonomiska tillväxt rör sig parallellt med plastproblemets.

***

Svenska kyrkan och IFI

Iglesia Filipina Independiente, IFI, den oberoende filippinska kyrkan, har lämnat den romersk-katolska kyrkan för att bli självstyrande. Idag är den Filippinernas näst största kyrka med tre miljoner medlemmar.

Svenska kyrkan och IFI har ett så kallat konkordat med varandra. Det är ett avtal om kyrkogemenskap och innebär bland annat att kyrkorna kan ta emot varandras präster och att medlemmarna kan fira nattvard tillsammans. (Källa: www.svenskakyrkan.se)

Ung i den världsvida kyrkan

Iglesia Filipina Independiente, IFI, ingår i Svenska kyrkans utbytesprogram. Ung i den världsvida kyrkan har samverkat med den oberoende filippinska kyrkan sedan 2006. Svenska kyrkans stipendiater deltar i livet i församlingarna och i det filippinska samhället. (Källa: www.svenskakyrkan.se)

Lunds Missionssällskap och IFI

Agneta Hansson, som är med i Uppdrag Missions redaktionsråd och i Lunds Missionssällskaps styrelse, var en av de tidiga Ung i den världsvida kyrkan-stipendiaterna hos IFI. Under förra året arbetade Gunilla och Per Kristiansson, som tidigare har varit Svenska kyrkans missionärer i Filippinerna, som volontärer i IFI med teologiutbildning och barn- och mödrahälsovård. Gunilla har tidigare varit styrelseledamot i LMS, och Per är LMS nye sekreterare.

Tyfonen Mangkhut

I slutet av september förra året drabbades nordöstra Filippinerna av tyfonen Mangkhuts framfart. Fyra–fem miljoner människor bor i det område som skadades mest. Över 200 000 hus förstördes, vägar skadades, och en halv miljon människor var i akut behov av humanitärt stöd. Dåvarande Svenska kyrkans internationella arbete beviljades Sida-medel och satsade tre miljoner kronor för att ge de drabbade tak över huvudet, mat och nödvändiga hygienartiklar.

– Vi samarbetar sedan tidigare med lokala partners i området och kan vara säkra på att det stöd vi ger snabbt når just de människor och samhällen som har drabbats allra hårdast, sa Else Berglund, som är chef för det humanitära arbetet inom dåvarande Svenska kyrkans internationella arbete.

Filippinerna drabbas årligen av ett 20-tal tyfoner eller stormar. Varje år dör hundratals invånare i samband med detta, och flera miljoner förlorar sina hem. Den värsta tyfonen i Filippinerna på senare år var Haiyan för sex år sedan. Den krävde över 7 300 människors liv. (Källa: www.svenskakyrkan.se)

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.