Asif Sadiqi. Foto: Torbjörn Hallgren

Namn: Asif Sadiqi
Kommer från: Afghanistan

”När jag kom till Sverige från Afghanistan pratade jag pashtu, urdu och dari. Och engelska. Jag fick ganska snabbt praktik och sedan deltidsjobb som IT-tekniker på Hyllie Park folkhögskola, men jag kände att något fattades eftersom jag bara pratade engelska med mina kolleger.
Jag hade börjat läsa svenska barnböcker för att lära mig, men jag förstod ingenting. Jag fick använda Google Translate på varje ord. Alla ord! Det var jobbigt att översätta ord efter ord efter ord.
När jag fick brev eller skulle gå till möten kände jag mig handikappad. Jag skulle träffa en läkare för min psoriasis och hade bokat en tid. På kvällen bad jag min lillebror hjälpa mig med besöket. Han sa nej. Jag låg vaken hela natten! Jag var så nervös. Jag var också rädd att de skulle skratta åt mig när jag pratade svenska.
Min chef tyckte att jag skulle studera sfi på kvällstid. Det var bra för mig. Sakta, sakta blev jag bättre.
Tiden är bästa läraren, brukar vi säga. Efter ett tag kände jag i hjärtat att jag kunde försöka börja prata svenska. Jag testade, men jag visste inte – förstod de mig? Förstod de mig rätt?
Idag klarar jag mig. Jag kan läsa brev, och jag förstår allting. Och jag kan skriva brev.
Och vet du? I Afghanistan läste vi om andra kulturer och religioner. I böcker. Men nu, här i Sverige och på min arbetsplats, här finns alla dessa kulturer. När corona är slut vill jag resa och se hela världen.”
berättat för Torbjörn Hallgren

Joey Cheung. Foto: privat

Namn: Joey Cheung
Kommer från: Hongkong
”Att leva i ett nytt land och en ny kultur är inte lätt. Jag flyttade hit eftersom jag hittade min livskamrat här.
Jag har lämnat mycket bakom mig: familj, vänner, jobb, mitt samhälle. Men jag känner mig väldigt positiv till att bo här och är en person som gillar att lära mig nya saker.
Sverige gör mycket för invandrare. Sfi, till exempel, är fantastiskt.
Jag minns min första dag på sfi. Läraren pratade bara svenska. Mina ögon var vidöppna.
Efter några dagar började jag förstå att de ville att våra öron skulle vänja sig.
Kantonesiska är mitt första språk och engelska mitt andra. Nu händer det ibland att jag använder det svenska ordet när jag inte kommer på det engelska.
Det har varit en del stress att lära sig ett nytt språk i min ålder, men jag uppskattar skolan och att få lära känna människor från alla dessa olika länder och kulturer.
Hongkong är en mix av kinesisk och europeisk kultur. Tidigare identifierade jag mig ganska mycket som kines, men efter det som har hänt i Hongkong på sistone vet jag inte riktigt längre. På grund av hur Kina har behandlat Hongkong ser jag mig mer som en ’hongkonger’.
Vem vet hur det blir i framtiden? Då kommer jag kanske se mig själv både som svensk och som hongkonger. Jag ser mycket fram emot att kunna prata svenska flytande.”
berättat för Jenny Eriksson

Huda Ahmad Hasan. Foto: Torbjörn Hallgren

Namn: Huda Ahmad Hasan
Kommer från: Syrien

”Jag kom till Sverige tillsammans med mina åtta barn. Fyra av dem är mina egna, fyra är min döda systers barn. Hon och hennes man dog av en bomb i Jaramana utanför Damaskus när de handlade mat. Det är länge sedan, men det känns som om det var igår.
Jag var rädd min första tid i Sverige. Jag pratade bara arabiska. Jag är muslim, och jag trodde det skulle ge mig många problem. Jag klär mig i hijab, det trodde jag svenskarna inte skulle gilla. Jag vill gärna be, och jag trodde de skulle titta konstigt på mig. Jag trodde inte jag kunde leva här. Jag ville tillbaka.
En gång satt jag bredvid en svensk tant och kände att jag ville prata med henne. Jag ville bara fråga henne ’vad är klockan?’ – men jag kunde inte. Jag kunde ingen svenska.
Jag kände att jag kvävdes. Jag ville så gärna fråga henne.
Men idag. Vilken skillnad! Nu läser jag sista kursen på sfi. Jag känner mig trygg. Jag känner mig stark. Jag vet vad jag vill.
Jag är glad för mina barn, de pratar svenska och studerar bra. Jag ser att de också känner sig trygga och jämlika. Jag kan köpa vad jag vill till mina barn.
I mitt hemland gick det inte att studera, men här, nu känner jag att jag kan nå dit jag vill.
Språket är nyckeln till landet. För att förstå vad jag vill och andra vill. Och här i Sverige får man klä sig i hijab. Jag får be. Folk är okej med att man är troende, ingen säger vilken religion man ska ha. Och nu, eller innan corona, när jag åker buss tittar jag alltid efter snälla äldre tanter som jag kan sätta mig bredvid för att prata svenska.”
berättat för Torbjörn Hallgren

John Pefok. Foto: privat

Namn: John Pefok
Kommer från: Kamerun
”Jag bodde i Frankrike i tio år. Då var jag lite som ett barn som behövde lära mig allt på nytt: nytt språk, ny mat, nytt klimat. Det var inte lätt.
Jag fick kontakt med kvinnan som nu är min fru. Hon bodde i Sverige.
När jag kom hit hade jag ju redan bott länge i Europa. Men det var ändå annorlunda. I Frankrike har den afrikanska gruppen mycket kontakt. Det finns afrikanska pubar, butiker och fester. Vi hade så roligt tillsammans. Det var enklare att hitta vänner, även vita vänner.
På två år har jag inte fått en svensk vän som jag kan ta en kaffe med. I Frankrike kunde jag träffa en främling på en pub och vi bytte nummer för att ses igen. Här har jag försökt bjuda på en drink men de säger bara ’Nej nej, det behövs inte’. De säger det artigt, men ändå.
Men det finns mycket jag gillar också, som att det är väldigt tyst. Jag sover bra här. Det finns mycket respekt för naturen och miljön, och jag gillar att det är rent. Man kan få ett jobb och en bra bostad.
Jämfört med mitt liv i Kamerun är det väldigt stor skillnad. Elen stängs aldrig av, och det finns drickbart vatten dygnet runt. Jag har haft tur och lever ett mycket bättre liv nu.
I början var jag osäker på om jag skulle kunna lära mig svenska. Men så märkte jag att det fanns en del likheter med engelska. Det gav mig mod att fortsätta. När jag åker till andra länder och de frågar vilka språk jag talar kan jag säga engelska, franska och svenska. Det gör mig stolt.”
berättat för Jenny Eriksson

Luong Nguyen. Foto: Torbjörn Hallgren

Namn: Luong Nguyen
Kommer från: Vietnam
”Jag kom till Sverige 2018 tillsammans med mina barn och min man. Hans familj har bott länge i Sverige. Jag pratade bara vietnamesiska, och förstod mycket lite till en början. Idag läser jag näst sista delkursen i sfi. Det går bra, men mitt problem är hörförståelse och att jag uttalar fel.
Jag träffar många kunder i nagelsalongen som jag jobbar i, och när de förstår mig, då blir jag mycket glad! Jag kan många ord, men ofta när jag pratar så svarar de: ’Vad sa du? Vad sa du?’
Jag är ofta rädd för att prata svenska, men jag pratar ändå. Men nu när de ser mig så ser de att jag är från Asien. Då säger de ’corona’ till mig. När jag köper mat eller kläder, då säger de: ’Akta! Hon är från Kina! Hon har corona!’ Jag säger till dem: ’Jag har inte corona, och jag är från Vietnam.’ Men de säger det ändå. Så nu vill jag inte gå ut. Jag är ledsen för detta.”
Luong tar en kort paus. Hon gråter. Sedan fortsätter hon:
”Jag har också många snälla som hjälper mig. Många snälla lärare och kamrater i klassen. Och utanför. Jag har en kompis från Iran. Vi pratar ofta! Hon hjälper mig. Om jag är osäker på någonting, då skickar jag det till henne på sms och frågar om jag har förstått rätt eller fel, och hon svarar mig. Jag tränar också varje dag. Jag lyssnar på svenska en timme varje dag. Och jag gillar Sverige lika mycket som Vietnam. Jag tycker att livet här är mycket bra och bekvämt, men jobbet är tungt. Mina barn älskar att gå i skolan. De har massor av vänner i skolan. De äter och leker tillsammans glatt, det berättar de ofta här hemma.”
berättat för Torbjörn Hallgren

Ismael Alshaher. Foto: privat

Namn: Ismael Alshaher
Kommer från: Syrien
”Ett nytt språk gör en till en ny människa, faktiskt. När jag kom till Sverige bestämde jag mig för att jag måste lära mig språket. Jag träffade en äldre kvinna på ett språkkafé och fick hyra ett rum hos henne. Jag kunde börja kommunicera med grannar och med hennes bekanta och familj. Jag kände att jag tog steg mot att bli svensk.
Med ett nytt språk kommer kultur och tradition på köpet. Jag har blivit en helt annan människa här. Det svenska språket har kompletterat min identitet och min personlighet. Mina tankar har blivit annorlunda, till exempel kring att acceptera andra. Tidigare höll jag mer fast vid min egen åsikt och ville inte höra andras. Nu har jag utrymme att höra alla, och jag behöver inte övertyga folk att min åsikt är rätt.
När jag läste svenska på olika nivåer såg jag hur lärare accepterar allas bakgrund. Då tänkte jag att om jag blir lärare måste jag också vara en sådan som kan hålla alla i famn och lyssna på alla.
I Syrien hade vi åsikten att judarna är våra fiender. Men i Sverige fick jag en granne som är jude. Hon bemötte mig väldigt vänligt och uppmuntrade mig. Hon är professor i Lund och berättade hur hon gjort när hon kom till Sverige. Jag undrade varför hon skulle vara min fiende, när hon så snäll mot mig. Nu har jag inga fiender. Alla folk i världen är mina kompisar så länge de inte har visat tvärtom.”
berättat för Jenny Eriksson

Zineb Ben Nanna. Foto: privat

Namn: Zineb Ben Nanna
Kommer från: Marocko
”Som ung bodde och jobbade jag i Spanien i nästan 11 år. Sedan träffade jag min man, och han bodde i Malmö med sina barn. Vi bestämde att jag skulle flytta.
Främst vädret var svårt först, men också att människor inte umgås som i Spanien. Där träffas man varje dag.
Men Sverige hjälper mig mycket, så livet är ändå inte svårt. Man kan hitta en bra bostad, man får studera språket, och barnen får gå i skolan. Jag har tre barn. Det gick bra att studera svenska med små barn eftersom man får mycket hjälp, och nu utbildar jag mig till kock.
Flytten till Sverige har gjort mig starkare. Man måste öppna sig för det nya. Jag säger alltid till mig själv att jag måste våga, så att jag ska kunna lära mina barn saker. Jag och mina barn bor här, jag måste kunna saker som att gå på utvecklingssamtal i skolan.
Men det är svårt att få prata svenska. Där jag bor pratar nästan alla grannar arabiska. Jag skulle vilja vara mer i miljöer där alla pratar svenska. Som på min praktik till exempel, det var jättebra.
Men vad är rätt eller fel? En fel vokal kan göra att betydelsen av ett ord ändras.
Jag har bestämt att jag måste våga. Som till exempel att ringa viktiga samtal, det har hjälpt mig mycket. Och att vi gick till olika arbetsplatser med vår lärare. Jag fick prata om mig själv och lyssna på andra. Jag vill inte ha med tolk när jag går till läkaren. Jag vill hellre klara mig själv.”
berättat för Jenny Eriksson

Fotnot: Jenny Eriksson och Torbjörn Hallgren har båda arbetat som journalister och är sedan några år sfi-lärarkolleger på Hyllie Park folkhögskola, som har en stor sfi-enhet på Stensjögatan i Malmö.

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.