”Ett stort under hände där”

Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana utspelar sig i en liten stad på Skånes västkust under hösten 1943, när judiska flyktingar från Danmark har kommit över Öresund i små båtar. En del av dem har inkvarterats i familjer där tills vidare, och en av de familjerna är den tonåriga huvudpersonens och berättarröstens – pappa läraren som är inkallad, mamma som är hemmafru och höggravid och dottern som går i skolan och har en pojkvän som är inkallad delar sitt lilla hus med Nathan, Sara och Sonja. Det är inte bara Lucias dag och jul som närmar sig. Det är också dags för chanuka. Spara gärna berättelsen och läs den igen när vintermörkret har kommit!

***

Någon av de första dagarna i december kommer farbror Nathan hem och bär i famnen ett platt brunt paket som han placerar på vårt matrumsbord med alla tecken på förtjusning. Han vill att vi ska vara där allesammans när han tar av papperet, och han gör det som en trollkarl som tänker plocka upp en vit duva ur sin hatt.

– En ljusstake! säger mor.

– För så många ljus! säger far som tänker hedra oss med sin närvaro till fram över jul om inget oförutsett inträffar.

 – En chanuka! utbrister Sonja och slår samman händerna. Men far, var har du fått tag på den?
– Tja, säger farbror Nathan och ser lyckligt mystisk ut. Man har sina förbindelser!

– Dina manschettknappar, Nathan! säger tant Sara som tycks se och höra mer än någon annan. Du har sålt dina manschettknappar!

Farbror Nathan gör en gest som om han ville försöka dra in handen i rockärmen och ger sedan upp.

– Ack, Sara, Sara! Vad betyder ett par manschettknappar en dag som denna, när vi kan sätta vår egen chanuka-ljusstakepå bordet och fira chanuka som i gamla dagar! Så hjälper Herren, mina kära, kära vänner! Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren, lovat vare hans namn! Och i kväll ska vi tända det allra första ljuset! Och du ska baka latkes, kära Sara, och vi ska ha fest, fest, mina vänner!

Farbror Nathan dansar runt på golvet och ser alldeles salig ut.

Mor, som precis i dag har konstaterat att kaffet är i det närmaste slut, suckar omärkligt.

– En vit duk, kära Helga, ville du kanske låta oss få en vit duk? Den behöver inte vara så stor, bara så att jag kan sätta staken på den. Till och med ljus har jag lyckats ordna, Herren är i sanning nådig, lovat vare hans namn!

– Jag skulle på skolstyrelsesammanträde, mumlar far, men man kan väl knappast …

– Det kan du väl inte ha hjärta till? viskar mor. Men det var i kväll som Klas skulle komma med …

– Schhh! Klara får ta hand om det så länge.

Den svarta väskan med avskavda bruna hörn liksom inför förra julen! Farbror Klas hemliga förbindelse som skaffar oss en bit fläsk, några korvar, lite malet och en bit bog som ska kokas till julskinka.

F Kr står det i min historiebok, men om Sonja hade haft en av sina egna skulle det ha stått f v t, lika med ”före vår tideräkning”. Jesus Kristus var en profet, säger Sonja, precis som Sakarja och Habackuk och Malaki, men lika lite som hon firar de andra profeternas födelse firar hon Jesu födelse. Chanuka är en fest i åtta dagar till minne av hur templet i Jerusalem återinvigdes år 165 f v t.

– Lille far, säger Sonja, som han gläder sig! Det betyder så mycket för honom.

Hon rör vid ljusstaken som om den vore av glas i stället för skinande mässing. En extra ljushållare, en mindre, sitter framför de åtta.

– Det där är shammes, säger Sonja. Shammes betyder ”tjänaren”, och det är den som ska tända de andra åtta. Man säger: En kan ge kärlek och ljus till andra utan att förlora något på det själv!

Ge kärlek och ljus åt andra utan att förlora något på det själv …

Gösta skriver inte. Jag har inte fått en rad på veckor.

Jag har till och med sprungit hem på tiorasten för att se om posten möjligen har kommit tidigare än vanligt. Jag har undersökt botten på brevlådan ifall där skulle vara en chans att små brev faller rätt igenom. Jag har försökt vänta ut brevbäraren, jag har gjort allt utom att ringa Postverket för att få besked om huruvida det har varit några allvarligare störningar i postgången.

Och jag kan inte låta bli att grubbla över det och över vart mina tre sista brev tagit vägen. Om han kanske har högläsning ur dem på luckan? Om han slutat tycka om mig, underligare saker har hänt, och vad vet jag hur flickorna ser ut där han är nu?

– Gå hem och fråga hans mor ifall hon har hört något ifrån honom, föreslår Sonja som inte kan undgå att se att jag vrider mig som en mask på en krok.

Det kan jag inte, då skulle jag dö av förödmjukelse.

Jag knäpper händerna och ber:

– Ett enda litet brev, Gud, det kan väl inte vara att begära för mycket?

De åtta kvällarna som chanuka-festenvarar spelar vi drayd, som är en sorts snurra, och leker lekar och äter latkes som tant Sara lyckas åstadkomma av potatis och äggpulver. Vi kommer varandra mycket nära.

Farbror Nathan tänder ett nytt ljus varje kväll. Den sista kvällen, när alla de små lågorna tindrar i kapp, berättar han för oss att före jul ska de flytta till Göteborg.

– Som jag redan sagt till min familj: här har vi mötts av den allra största gästfrihet, men nu visar oss Herren, lovat vare hans namn, på nya möjligheter och vi ska hoppas att, när en gång detta krig är förbi, vi ska få ses igen och återuppleva dessa dagar!

Vi sitter alla tysta och stirrar in i lågorna.

Ensamma igen, huset för oss själva! Och mor som har oroat sig så för hur det skulle gå när barnet kommer, med främmande människor i huset! Jag som har längtat efter mitt eget rum, mitt eget! Far som har använt all sin uppfinningsrikedom för att hitta på sysselsättningar åt farbror Nathan, sysselsättningar som skulle få honom att känna att han var till nytta!

En jul för oss själva!

Och ändå – har inte Sonja och jag bott så nära varandra som två kärnor i samma äpple?

– Käre Nathan, säger far till sist, du får mig att tänka på patriarken Abraham, som på Guds order bröt upp med sin hustru Sara och drog till nya boplatser!

– Jag hade gärna stannat, inskjuter tant Sara. Det här kriget ska väl inte vara i evighet, och fråga inte mig varför han prompt ska iväg.

Farbror Nathan bara tittar på henne, och något av festens glada stämning är hopplöst förbi.

– Jag kommer att sakna dig, säger Sonja och lägger sin hand ovanpå min.

– Men du ska inte åka än! Eller hur, farbror Nathan? Sonja hinner väl vara Lucia som vi har tänkt?

– Jadå, jadå, försäkrar farbror Nathan, men före jul är det bestämt.

Han lyfter upp snurran och vänder den i sin hand. Han pekar på var och en av de hebreiska bokstäverna på dess sidor och uttalar dess namn:

– Nun gimel hay shin, nes gadol haya shaml Det betyder: Ett stort under hände där! Men det under jag tänker på idag är att människor av olika tro och utan att känna varandra kan leva samman i broderskap! Det ger mig styrka och hopp inför framtiden!

Vi omfamnar varandra allesammans. Tant Sara känns som ben alltigenom trots sin svällande barm.

– Ja, säger mor lite generat, hur är det nu Klara brukar säga: Gud vill inte allt som sker, men han kan göra något gott av det till slut, inte sant?

Sedan är ögonblicket för stora och upphöjda känslor förbi, och vi skrattar och pratar i mun på varandra, lättade att vi klarat så mycket högtidligt på en gång.

(del av kapitel 16 i Snitslad bana, utgiven av Normans förlag 1987 och i nyutgåva på Gaudete 2017 – Kerstin Arthur-Nilsons egen familj tog också emot flyktingar, men berättelsen är inte självbiografisk eftersom hon var född 1931)