”1900-talets stora väckelserörelse heter ekumenik”

Onsdagen den 19 augusti 1925 ringde det i alla Stockholms kyrkklockor. Klockan var elva på förmiddagen när en lång procession började röra sig. 66 representanter från en rad olika samfund tågade in i Storkyrkan till tonerna av ”Hela världen fröjdes Herran” på fyra språk samtidigt.

Vägen fram till mötet hade varit lång och slingrig, men i det ögonblicket skrevs historia. Längst bak i processionen gick Sveriges ärkebiskop Nathan Söderblom, som i många år outtröttligt hade verkat för ett ekumeniskt möte. 1600 år efter det första konciliet i Nicaea hade han fått till stånd ett ”Nicaea om liv och arbete”, som också blev det första kyrkomötet med delegater som utsetts av kyrkorna själva. 660 delegater från 37 länder fanns på plats, varav 60 kvinnor. 

– Stockholmsmötet är kyrkoekumenikens födelseplats, konstaterar Jonas Jonson.

Tidigare har han bland annat skrivit en stor biografi över Nathan Söderblom och skildrat Svenska kyrkans utlandsarbete i boken Missionärerna, och i våras kom Ekumeniska pilgrimer – En liten bok om Stockholmsmötet 1925. Engagemanget för ekumenik har följt honom genom livet, och han beskriver i inledningen hur han på 1960-talet besökte Genève och träffade Kyrkornas världsråds förste generalsekreterare, den nederländske teologen Willem Visser ’t Hooft. Denne var en levande länk till Stockholmsmötet, där han deltog som den allra yngste delegaten.

Små sammanhang, stora träd

I år uppmärksammas mötets hundraårsjubileum på många olika sätt. Bland annat har Sveriges kristna råd tagit fram antologin Detta är endast en begynnelse, där teologer från olika kyrkotraditioner skriver om Stockholmsmötet och dess fortsatta betydelse. Jonas Jonson medverkar med ett kapitel, men han ville dessutom skriva en egen bok för att kunna svara på de frågor han ofta får om hur alltihop egentligen gick till. För honom har det också varit viktigt att redogöra för vägen fram till mötet och påminna om att det, som han säger, ”inte bara ramlade ner från himlen”.

I Ekumeniska pilgrimer berättar han om den vilja som vid 1900-talets början fanns hos många kristna: att verka för social rättvisa och för en internationell rättsordning som skulle motverka krig. Eldsjälar i olika delar av kristenheten fann varandra, och sammanslutningar bildades, men arbetet stötte på många hinder.

En av de saker vi kan lära oss av den tidens ekumener är, enligt Jonas Jonson, hur mycket enskilda ledare kan betyda.

– Man ska inte underskatta att små människor och sammanhang kan slå rot och växa till stora träd.

”Kriget bröt relationerna”

Det stämmer i högsta grad in på Nathan Söderblom, som i och med mötet blev ett världsnamn och som 1930 tilldelades Nobels fredspris.

Han hade redan som student i Uppsala börjat knyta internationella vänskapsband, bland annat genom en resa till USA där han lärde känna flera nyckelpersoner inom den framväxande ekumeniska rörelsen. Som präst och forskare hade han bott i Paris och Leipzig, besökt Rom och Konstantinopel och blivit vän med ärkebiskopen av Canterbury.

När han väl vigdes till ärkebiskop 1914 ville han dra nytta av sin position och sitt stora nätverk i sitt fredsarbete.

– Kriget bröt relationerna, konstaterar Jonas Jonson. Vänner blev fiender, och biskopar välsignade sina egna länders vapen. Det blev en oerhörd spricka i kyrkan, men det hindrade inte Söderblom att göra vad han kunde för freden.

Bevara kontakter

Genom flitigt brevskrivande och genom att bjuda in gästföreläsare till Uppsala vårdade Nathan Söderblom de kontakter han hade. Medan kriget ännu pågick lyckades han samla de neutrala ländernas kyrkor. Samtidigt verkade han för ett rättvist krigsslut och engagerade sig i hjälparbete för krigsfångar och flyktingar. 

Jonas Jonson räknar upp en del av allt Nathan Söderblom – utan att ha någon egentlig stab omkring sig – hann med vid sidan av sin tjänst som ärkebiskop.

– En gigantisk insats, säger han. Det är ofattbart att han orkade.

Nathan Söderblom låg också bakom att ortodoxa företrädare gjorde ett oväntat gästspel på en konferens som hölls i Genève 1920. Det ledde till att de ortodoxa kyrkorna deltog i Stockholm fem år senare.

Höga förväntningar

När Stockholmsmötet väl inleddes var förväntningarna höga. En mängd frågor hade förberetts i de olika kyrkorna och sammanfattats i ambitiösa rapporter som skulle diskuteras. Många trodde att mötet skulle komma med stora utspel, men så blev det inte. Vissa ämnen var för känsliga, och allra svårast var det att tala om vem som bar skulden för att kriget brutit ut.

– Det var en stor utmaning att få kyrkorna i länder som nyss varit i krig med varandra att enas, säger Jonas Jonson. Det var också första gången som protestanter och ortodoxa samarbetade. Söderblom var livrädd för att motsättningarna skulle spräcka mötet.

En stor del av mötet vigdes åt socialetiska frågor, bland annat arbetarnas villkor, men under de två dagar som ägnades åt internationella relationer svallade känslorna. En infekterad fråga var synen på Nationernas förbund som bildats 1920. Många såg det som ett hoppets tecken, men den tyska delegationen uppfattade det som ett instrument för segermakterna. Tack vare att alla anföranden var väl förberedda kunde spänningarna trots allt hållas under kontroll.

Ansvar för freden

Det enda konkreta som Stockholmsmötet fattade beslut om var ett dokument där man framhöll kyrkornas ansvar för freden.

– Det blev inga resolutioner om nedrustning eller liknande, säger Jonas Jonson, men däremot slöt kyrkorna fred med varandra och försökte gemensamt hantera de frågor som kriget hade skapat.

Den särskilda anda som uppstod under Stockholmsmötet är omvittnad. Delegaterna kom till ett välmående land utan ruiner, och i Stockholm möttes de av vackert väder och feststämning.

Biskop Jonas lyfter också fram gudstjänsternas stora betydelse. Nathan Söderblom såg högmässan i Engelbrektskyrkan den 23 augusti som en ekumenisk höjdpunkt. Delegater från en rad olika samfund deltog i nattvarden tillsammans. Samma söndag predikade utländska kyrkoledare i 37 av Stockholms kyrkor. Under hela mötet användes en särskild psalmbok som tagits fram, med ett 60-tal psalmer som återgavs dels på sina respektive originalspråk (bland annat grekiska och ryska), dels i översättning.

– Allt detta skapade en social gemenskap. Det som började stelt och försiktigt slutade i djup vänskap.

Visionen om ett ekumeniskt råd för kyrkorna hörde till de frågor som inte togs upp under Stockholmsmötet, men däremot utsågs en kommitté som skulle arbeta vidare med den. Efter många turer och möten, och ytterligare ett krig, kunde Kyrkornas världsråd bildas 1948.

– Stockholmsmötet inledde en reformation, säger Jonas Jonson, inte organisatoriskt men vad gällde kyrkornas attityder och självuppfattning, deras bild av varandra.

Han tvekar inte att kalla ekumeniken för 1900-talet stora väckelserörelse. 

”Hela den bebodda världen”    

Det tidiga 1900-talet präglades av nationalism och polarisering. Samma tendenser ser vi i dag, och de innebär också svårigheter för ekumeniken.

– Multinationella organisationer och överenskommelser har tappat i styrka i takt med att många länder inte följer den internationella rätten, säger Jonas Jonson.

I ett vidare perspektiv finns ännu större utmaningar:

– Kyrkan måste förstå att oikoumene betyder hela den bebodda världen och se sin plats i helheten, både i förhållande till andra religioner och till skapelsen.

Färden går vidare. Det var den tyske teologen Adolf Deissman som i Stockholmsmötets talarstol kallade ekumenerna för pilgrimer som vandrar längs upptrampade stigar. Jonas Jonson tycker att det är en passande bild.

– De var ju inte framme, de var på väg. Stockholm var en rastplats.   

Fotnot: Ekumeniska pilgrimer – En liten bok om Stockholmsmötet 1925 är utgiven på Verbum förlag, och Detta är endast en begynnelse är utgiven av Sveriges kristna råd i samarbete med Artos förlag. I den senare medverkar, förutom Jonas Jonson, en rad teologer från olika kristna sammanhang: Sven Erik Brodd, Sofia Camnerin, Magdalena Dahlborg,Sune Fahlgren, Sara Gehlin, Joel Halldorf, Jan Henningsson, Minna Hietamäki, Misha Jaksic, Milutin Janjic, Jonas Jonson, Maria Klasson Sundin, Katharina Kunter, Jacob Molander, Maria Södling, Sven Thidevall, Anders Wejryd, Susanne Wigorts Yngvesson och Jakob Wirén.Redaktörer är Almut Bretschneider-Felzmann, Olle Kristenson och Jan Eckerdal.