”Vi har blivit en instängd by”
Vad skulle du önska att vi i Sverige visste om livet på Västbanken nu? Ayman, som i många år har arbetat som guide i Betlehemsområdet, berättar:
Jag är nästan ensam kvar på min gata nu. Alla som kan emigrerar. Vi har blivit en instängd by, och alla måste visa identitetshandlingar när de kör in och ut. Det har blivit så besvärligt att många bestämmer sig för att inte stanna.
Det är total frustration nu. Jag har själv blivit fängslad sex gånger, första gången 1989, och mina bröder och vänner har varit med om liknande saker. Nu är det också checkpoints, nya vägbommar. Och så den ekonomiska situationen. Min syster och svåger skulle resa ut via Jordanien nyligen, och de hade tagit till ett dygn extra, men det räckte inte. De blev stoppade vid bron och kvarhållna så länge att de missade sitt plan. Hotellnätter, nya biljetter, taxi … det är massor av pengar.
Jag har blivit rädd att resa till och med inom Västbanken. Vi har bosättare överallt, och de har inga gränser. Det är terror. Försöker man försvara sig blir man skjuten.
Jag stod här på Herdarnas äng med en grupp för ett tag sedan, och vi tittade ut över landskapet. ”Där ser ni en bosättning, och där”, sa jag och pekade.
”Var snäll och prata inte om det, vi vill inte prata om politik”, sa prästen som ledde gruppen.
”Men vad ska jag i så fall säga om det vi ser?” sa jag.
Jag måste ju berätta för dem vad det är vi tittar på!
Vi har alltid varit här. Olika imperier har kommit och gått. Men den här ockupationen är unik: de vill inte att de infödda ska stanna här.
Det startade inte den sjunde oktober för två år sedan, det började 1948, och omvärlden vill inte släppa den idé som fanns då. Men om omvärlden inte släpper den finns det ingen framtid. De måste ha rätt att försvara sig – men det har alla länder, bara inte vi. Det som händer nu kommer inte att lösa några problem.
Jag vill stanna, men man vill ju bli behandlad som en människa, man vill ju ha värdighet. Vi lever inte ett normalt liv. Det finns ingen stabilitet. Det är utmattande.
