Ett mer fysiskt sätt att tro

Livets pärlor har blivit stulna. Solen lyser svagare än vanligt, och landets drottning vaknar med en tomhet i hjärtat. Efter att rikets tappraste riddare misslyckats med att hitta pärlorna får i stället två barn uppdraget: vävarens son Dag och svärdssmedens dotter Liv. På varsin häst ger de sig iväg genom en tät skog, en uttorkad sjö och en dal med mörka skuggor.

Så börjar fantasyromanen Genom skuggornas dal, som gavs ut av Verbum 2013. Mattias Lönnebo ville skriva en spännande bok för barn i slukaråldern, en ”livgivande saga” där både Frälsarkransen och pilgrimstemat fanns med som underliggande teman.

Mitt i en hopplös situation hittar Dag och Liv en brun tystnadspärla som ger dem tröst och vägledning. Tystnaden skyddar dem också från Störarna, en sorts illvilliga andar som fyller luften med oljud och elakt prat i en ironisk blinkning till vår egen tids skränighet.

I uppföljaren, Innan lyktorna slocknar, är det i stället en hemlighetspärla som avslöjar för barnen hur de ska lyckas lösa sitt nya uppdrag.

”Det finns så mycket mörker”

Mattias Lönnebo har länge haft författandet som en bisyssla. Den första boken, fabeln Tagge och Snagge, skrev han tillsammans med sin pappa Martin Lönnebo. Sedan dess har det blivit ett femtontal titlar, de flesta för unga läsare. Han fyller sina berättelser med farofyllda strapatser och strider mot onda makter, men han vill att tonen ska vara hoppfull.

– Ett ”ljus i mörkret”-budskap har jag alltid med. Det finns så mycket mörker som barn och ungdomar måste stångas mot. Jag vill inte att mina böcker ska vara deprimerande utan att de ska lyfta upp läsaren.

Han tar en av sina senaste böcker som exempel, science fiction-berättelsen Oceanus väktare. Där har människan genom sin vårdslöshet skövlat och utrotat stora delar av livet på jorden, men det finns också goda krafter som arbetar för att återställa och bygga upp. Som så ofta i sagorna lönar det sig att kämpa – det är också något Mattias Lönnebo vill förmedla. 

En egen tro och identitet

Samtidigt betonar han att han vill undvika övertydliga budskap.

– Om man försöker uppfostra någon – det gillar inte jag. Böcker ska ju kunna ha ett budskap men också vara sig själva nog, som ett konstverk. Folk blir ganska allergiska om de märker att man försöker styra för mycket.

Han tänker likadant om den kristna tron – att den inte kan tvingas på någon. Den heliga Anden måste få verka.

– Man måste skapa sin egen identitet som människa också, konstaterar han. Jag växte ju upp i en kristen familj, och det har gjort att jag har sett möjligheterna med tron och fått ett kristet språk, men sedan måste man själv hitta en tro som håller och en egen kallelse.

Huset vid domtrappan

Att han skulle bli präst var inte alls självklart. Livet med en ständigt upptagen och efterfrågad pappa hade snarast en avskräckande inverkan, förklarar han.

Så berättar han livfullt om hur det var att som barn bo i det gamla huset vid domtrappan i Uppsala där präster och forskare var tvungna att gå genom familjen Lönnebos lägenhet varje morgon för att komma till sina arbetsplatser på planet ovanför.

I dag är Mattias Lönnebo komminister i Gamla Uppsala församling och garnisonspräst i flygvapnet. Som många andra använder han Frälsarkransen i sitt arbete och värdesätter den som ett pedagogiskt redskap för andlig växt och mognad.

– Frälsarkransen är en speciell typ av radband eftersom det inte finns en fix och färdig bön för varje pärla. Det är ganska ostyrt, och det passar många moderna människors sätt att se på andlighet. 

Taktila uttryck för tro

Mattias Lönnebo ser en tydlig koppling mellan Frälsarkransens pärlor och ljuständningens enkla men kraftfyllda symbolhandling – de är, som han beskriver det, exempel på en kroppslighet som det behövs mer av i de lutherska kyrkorna.

– Hade vi haft mer av den fysiska kristendomen skulle svenskarna i dag ha varit mer frimodiga i sin tro, säger han.

I de taktila uttrycken finns en dimension av andligheten som han tycker att de lutherska kyrkorna har varit dåliga på att förvalta.

– I Sverige har synen på kristendom blivit väldigt elitistisk, att man måste tro eller tycka eller tänka på ett visst sätt för att kalla sig kristen. Egentligen är det många fler som har någon typ av tro utan att ha lärt sig det religiösa språket. Det är kanske en brist i Svenska kyrkan eller de lutherska kyrkorna – att vi har skalat bort så mycket av det som inte är intellektet. Pappa var inspirerad av de andra kyrkorna i världen och verkade också under tid då det pågick en liturgisk reformation i Svenska kyrkan.

”Det här behöver vi också”

När de första ljusbärarna skulle ställas upp i kyrkor i Sverige möttes de ofta av skepsis. De förknippades, precis som radbanden, med traditioner som kunde verka främmande. Martin Lönnebos inställning var en annan.

– När han reste utomlands och såg människor sitta med radband tänkte han att ”det här behöver vi också”. Han tyckte inte att främmande saker var konstiga utan frågade sig: ”Vad kan vi ta av det här? Det här har man ju hållit på med i tusen år, varför har inte vi det?”

Idag är det svårt att tänka sig Svenska kyrkan utan ljusbärare, och Frälsarkransen har blivit ett självklart inslag i allt fler sammanhang. Mattias Lönnebo tror inte att upphovsmannen själv hade kunnat föreställa sig en sådan utveckling, även om han efter sin pensionering arbetade nästan enbart med Frälsarkransen i olika former.

– Han förstod nog att det var en bra grej, men kanske inte riktigt hur bra den var.

Sedan Martin Lönnebo gick bort är det hans barn som ser till att royaltyintäkterna förmedlas vidare till de ändamål han valde och att stipendiet i hans namn delas ut till människor som verkar i Frälsarkransens anda – ett arv att arbeta vidare med.

– Inte ens det största kristna geniet kan ju egentligen fatta tron, säger Mattias Lönnebo. Det går inte. Därför behöver man ha en balans mellan det intellektuella och de fysiska fromhetsriktningarna, hur man visar fromhet. Frälsarkransen är en del i att återställa det.  

___

Mattias Lönnebo
Bor i: Uppsala
Gör: är komminister i Gamla Uppsala och garnisonspräst, skriver, renoverar sommarstugan och bloggar för Litteraturmagazinet
Familj: hustrun Anna och två vuxna barn
Några författare som har betytt mycket för mig: ”Ursula Le Guin, som är föredömligt fantasifull, meningsfull och effektiv i sitt skrivande. JRR Tolkien så klart! Men också författare som Erich Maria Remarque som skrev På västfronten intet nytt. Min favoritbok av honom är nog Natt i Lissabon. Han kämpade oförtrutet mot nazism och fascism, och hans böcker brändes på bokbålen i Tyskland.”
Min viktigaste pärla i Frälsarkransen: ”Kransen är en helhet. Men Gudspärlan har sin särskilda lyster.”