Ett samtal som fortsätter

Läraren och eleven har blivit kolleger

På 1980-talet undervisade Sven-Erik Fjellström på den skola där Kenneth Mtata var elev. För femton år sedan möttes de igen.

Intervju Anna Braw
Sven-Erik Fjellström och Kenneth Mtata möter unga från Sverige, Palestina och Jordanien i oktober 2024. Bild: Magnus Aronson

– Jag gick till Sven-Erik efter gudstjänsterna, berättar Kenneth Mtata. Det var ofta något i predikan jag ville fråga honom om. Vi har samtalat mycket!

– Åren i Zimbabwe formade mig, säger Sven-Erik Fjellström. 1980-talet var en process. Prästerna samlades och talade om see, judge, act (ett sätt att läsa Bibeln med nyckelorden se, bedöma, agera, red:s anm). Och jag tyckte alltid att det var så intressant när Kenneth kom och ville tala med mig.

– Det är särskilt en predikan på Kristi förklarings dag jag minns, säger Kennet Mtata. Det jag undrade var: hur såg det ut? Men det jag frågade var: kan man bli förklarad, kan också ett samhälle bli förvandlat så att det glittrar?

Han skrattar.

– Jag var tonåring, jag hade massor att bearbeta och förstå. Det var ett möte med en annan verklighet. Jag undrar om unga nu har den relationen till sin pastor!

Spänd situation

Det var i Masase i Zimbabwe Kenneth Mtata och Sven-Erik Fjellström lärde känna varandra på 1980-talet – den ene tonåring, elev på vad som en gång skulle ha kallats missionsstationens skola och son till en av den lutherska kyrkans evangelister, den andre missionär utsänd av Svenska Kyrkans Mission med tjänst som lärare på skolan.

– 1985 var den politiska situationen spänd, och Kenneths pappa var utsatt, säger Sven-Erik Fjellström. På skolan använde vi ett material som hette Developing in Christ, och i efterhand har jag tänkt att det egentligen var väldigt kontextuellt. Det blev tufft för en del elever som ville ha enkla svar att skriva på provet, men det betydde mycket för mig.

– Det var nog när min syster gick där som det användes, säger Kenneth Mtata. Jag minns referenser till dagens samhälle, men fokus var ett annat under mina år på skolan. Tillämpningen fanns inte riktigt då.

De möttes bland annat när Sven-Erik Fjellström predikade på engelska för gymnasiets elever, och i kyrkan vissa söndagar när det var hans tur att predika där – då var det på shona.

– Jag lärde mig så mycket under de sex åren, säger han. Förhoppningsvis var jag en mycket bättre präst för Svenska kyrkan när jag kom hem.

Kenneth Mtata fortsatte att fundera på förklaringsdagens evangelium och på samhällets förvandling.

– Jag hade kvar det i tankarna länge. Vad betyder det egentligen? Mycket senare skrev jag min doktorsavhandling om det ämnet.

Kenneth Mtata. Bild: Marcelo Schneider, Kyrkornas världsråd

Dagliga bibelreflektioner

Det skulle dröja länge innan de möttes igen – efter gymnasiet blev Kenneth Mtata bilelektrikerlärling och arbetade med fordon fram till 1998 innan han började studera teologi. Så kom han till Schweiz för att arbeta för Lutherska världsförbundet 2010.

– Jag arbetade på Kyrkokansliet då, och Kristin Molander kom hem från en resa och berättade att hon hade träffat Kenneth, säger han. Lite senare fick jag själv resa till Genève.

Nu är de i ständig kontakt. Kenneth Mtata har en WhatsApp-grupp där han publicerar dagliga bibelreflektioner, och hans tidigare lärare läser alltid och skickar ofta kommentarer.

– Covid gav oss det, säger han.

– Ja, jag arbetar med det kontot varje dag, säger Kenneth Mtata, jag har hållit på med det sedan jag var i Zimbabwe. De flesta som läser är från södra Afrika, och egentligen skriver jag för Zimbabwe.

– Han skriver mycket om de utmaningar som finns i hans hemland, men utan att nämna namn, säger Sven-Erik Fjellström. Alla vet vad han talar om.

Under samtalet i Uppsala. Bild: Magnus Aronson

”Det är inspiration!”

När Act Svenska kyrkan firade 150 år förra året skrev de en text till jubileumsboken tillsammans. Under Göra skillnad-helgen var Sven-Erik Fjellström Kenneth Mtatas värd i Uppsala, och utöver det stora programmet avsatte de en stund för att möta Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans Ungas Agera-volontärer och en grupp unga gäster från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien.

– Det var ett möte som förvånade mig, säger Kenneth Mtata. Jag trodde att det skulle bli ett uttryck för de svenska ungdomarnas solidaritet med de palestinska ungdomarnas lidande, men det blev inte bara så. Det var intressant att se den dynamiken.
Han berättar att han hade blivit tillfrågad om att komma och inspirera gruppen och att temat skulle vara hopp.

– Men jag visste att de kunde inspirera varandra. Vi kan alltid skapa en atmosfär för det. När människor talar om sina liv – det är inspiration!

Tre präster fån den lutherska kyrkans i Det heliga landet och Jordanien ledde gruppen som kom till Göra skillnad-dagarna. Bild: Magnus Aronson

Psalmistens erfarenhet

Det som hände var att en av de palestinska ungdomarna tidigt i samtalet sa att det inte fanns något alls att hoppas på.

– Det var ett ögonblick utan filter, säger Kenneth Mtata. Sådant kan bara inträffa när alla känner sig fria att tala om sina liv. Jag tänkte: här har vi människor som inte ens ser tunneln. Och: det här är psalmistens erfarenhet – att kunna tala om hopplösheten. Jag hade bara tänkt berätta lite om mig själv och öppna samtalet, så jag blev förvånad.

– För mig var det intressant, för jag hade bara blivit tillfrågad om att gå dit med dig, säger Sven-Erik Fjellström. Du började, och hon sa att det inte fanns något hopp. Du lyssnade, och du visade att du hade lyssnat.

De talar om Psaltaren 137 och om att sätta sig ner vid floden i Babylon.

– Den psalmen har ett helt frustrerande slut! säger Kenneth Mtata. Det är bara: låt mig säga hur förfärligt det är!

– Sådana samtal kan man inte förbereda sig för, säger Sven-Erik Fjellström.

Sally Azar och Sven-Erik Fjellström. Bild: Magnus Aronson

Dialogcentrerad tro

Kenneth Mtata berättar att engagemanget för dialog och för att människor ska få möjlighet att mötas och samtala är något som har funnits med honom sedan han ledde Zimbabwes kristna råd.

– Jag växte ju upp med hemgrupp varje vecka, en dialogorienterad tro, tanken att samtalet är ett sätt att växa i tro, säger han. Men det har också blivit mycket av mitt arbete och mitt sätt att se på problemlösning. När jag studerade på universitetet i KwaZulu-Natal fick vi öva på att leda samtal utan att dominera dem, leda kontextuella bibelstudier, lyssna på människor och se till att alla fick en chans att ge uttryck för sina tankar. Sedan har jag fortsatt med utbildningar i dialogmetoder.

– Det finns ju ofta en instinkt att vilja vända samtalet, säger Sven-Erik Fjellström. Att inte försöka lösa problemet direkt, det kräver mycket.

– Ja, men vi är här för att försöka förstå problemen, erkänna hur allvarliga de är och se hur de påverkar människan, säger Kenneth Mtata. Ett sådant samtal är ett möte mellan människor men också mellan människan och Gud.

Bild: Magnus Aronson

”Problemen måste få bli synliga”

Ytterligare något lite oväntat hände när den unga palestinska kvinnan hade sagt att det inte fanns något hopp: några av de svenska ungdomarna började tala om den rädsla som gängkriminaliteten har väckt i Sverige de senaste åren.

– Hon var modig inte bara för sin egen skull, utan för de andras också, säger Kenneth Mtata. Jag tror att det var förvånande för palestinierna att det finns svenskar som kämpar, att hopplösheten finns bland svenska ungdomar också. Jag har läst om självmordsstatistiken i Sverige – den måste ju vara det maximala uttrycket för hopplöshet.

Han säger att samtalet fick honom att ställa en fråga till sig själv: Vilka är mina hopplösa ögonblick?

– Jag är ju en problemlösare, och mina år som bilelektriker har inte precis hjälpt! säger han och skrattar. Men problemen måste få bli synliga. Vi måste stanna upp inför dem, inte försöka lösa dem direkt.

– Ja, vi vill alltid hitta lösningar, säger Sven-Erik Fjellström, men ibland måste vi bara sitta där.

– Om vi kan ta oss tid, säger Kenneth Mtata, om vi kan låta bli att stressa fram något – det är svåra samtal, men solidariteten mellan människor är något som vi måste återaktivera. Jag ber för de unga, jag ber att den unga kvinnan fick något att hålla fast vid. Man kan ha ett samtal där alla säger fina saker om sin tro, men i en trygg miljö blir vi oss själva. Gud bjuder in oss som vi är.

___

Agera-volontärernas möte
Under Göra skillnad-helgen i Uppsala i oktober i höstas var Act Svenska kyrkans och Svenska Kyrkans Ungas Agera-volontärer värdar för en grupp unga från den lutherska kyrkan i Det heliga landet och Jordanien. Sally Azar deltog också i panelsamtal och scenintervjuer under helgen. Gruppen bestod av tre präster och av unga från Jerusalem, Betlehem, Ramallah och Jordanien, men de unga männen från Palestina hade inte fått visum, så därifrån kom enbart unga kvinnor. Samtalet med Kenneth Mtata på Kyrkokansliet var en av programpunkterna under dagarna.

Kenneth Mtata
Sedan några år är Kenneth Mtata Kyrkornas världsråds programdirektor för ”Public Witness and Diakonia” – närmast innan dess var han generalsekreterare för Zimbabwe Council of Churches. 2010–2016 tjänstgjorde han som studiesekreterare för luthersk teologi och praktik på Lutherska världsrådet. Han har doktorerat i teologi vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika och forskat i bland annat Göttingen.

Sven-Erik Fjellström
Tillsammans med sin fru Astrid, som är läkare, tjänstgjorde Sven-Erik Fjellström för Svenska Kyrkans Mission i Zimbabwe under sex år på 1980-talet. Han är präst i Svenska kyrkan, har arbetat med internationella frågor och ekumenik på Kyrkokansliet och gett ut bland annat Berörd – samtal om mission i en föränderlig värld (Sveriges kristna råd, 2019) och bibelstudiematerialet Mer än brinnande buskar (Verbum, 2000), båda inspirerade av den bibelsamtalstradition som brukar kallas kontextuella bibelstudier eller Befriande bibelläsning.

Nummer 3 2025: Att berätta och lyssna

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.