En verklighet

Tankar efter den 4 februari

Text Sakib, en flykting
Bild Christer Lässman, Unsplash
Minnesplats vid Risbergska skolan. Bild: Christer Lässman, Unsplash

Att vara på flykt är aldrig ett val av fri vilja. Det är inte ett äventyr, ingen spännande resa mot det okända. Det är en desperat kamp för överlevnad, en flykt från krig, förföljelse eller förtryck. När en människa tvingas lämna sitt hem, sitt land och sin trygghet blir livet aldrig detsamma igen.

Flyktingar bär på tunga trauman, minnen av skräck och förluster som aldrig riktigt lämnar dem. De försöker, trots detta, att skapa sig ett nytt liv – att utbilda sig, arbeta, integreras och bidra till det samhälle som gett dem en fristad. De vill visa att de duger, att de vill göra rätt för sig. Men i många fall blir den räddning de trodde sig ha funnit i ett nytt land istället en källa till smärta och, i värsta fall, död.

I Örebro har flera flyktingar som överlevt krig och farliga smuggelvägar mist sina liv – inte av bomber eller kulor i ett krigshärjat hemland, utan i Sverige, i fredens och trygghetens land. Föräldrar som har flytt för att ge sina barn en framtid har förlorat dem här. Den säkerhet de sökte blev en illusion, deras räddning blev deras undergång.

Att vara flykting innebär ofta att leva ett dubbelliv. Det yttre livet, där man försöker anpassa sig, vara stark och fungera som alla andra. Och det inre livet, där trauman gnager, där sömnlösa nätter och skrik i mörkret påminner om allt det som inte går att glömma. Smärtan påverkar inte bara den som flytt utan också familjen, barnen, generationen som växer upp i skuggan av föräldrarnas erfarenheter.

Författaren till dessa ord vittnar om en verklighet där skratt känns främmande, där musik inte längre har någon plats, där sorgen och tyngden av det förflutna gör det svårt att röra sig framåt. Och i denna verklighet får flyktingar ofta bära skulden för samhällets problem, trots att de bara vill leva i fred, bygga en framtid och få andas utan rädsla.

När räddningen blir döden – vad finns det då kvar att säga? Hur kan vi acceptera att människor som redan genomlidit så mycket, som flytt för att överleva, i stället mister livet i det land där de sökte skydd?

Det är frågor vi måste ställa oss. Det är frågor vi måste finna svar på.

Sakib, en flykting

Nummer 3 2025: Att berätta och lyssna

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.