Någonstans att vara

– Jag blev kontaktad av en gammal gymnasievän, berättar Sara Brachet.

Själv bor hon i Paris sedan många år, och hemma i Sverige hade skolkamraten blivit ansvarig för ett hem för de unga som vid den tiden kallades ensamkommande flyktingbarn.

– En pojke som bodde där hade inte fått uppehållstillstånd, och han hade bestämt sig för att försöka ta sig till Frankrike. Men han kunde inte ett ord franska. Då kom hon på: ”Jag har ju en gammal vän!” Så hon hörde av sig och frågade om jag kunde vara stödperson åt honom. Jag sa ja. Han kom, och när jag hörde om Svenska kyrkan gick jag dit med honom.

I början av år 2017 hade en annan tonåring dykt upp på rue Médéric i Paris. Han hade afghanskt ursprung och talade inte franska – men han hade bott i Sverige fram till helt nyligen, så han sökte sig till Sofiakyrkan.

– Först var det han, sedan blev det en liten grupp som brukade komma, och från och med sommaren var det en större grupp, berättar Sara Brachet. I den vevan gick det upp för församlingen att någon måste anställas för att arbeta med de här unga människorna, och jag fick frågan och svarade ja.

Boende under väntan

Den politiska klimatet i Sverige hade ganska hastigt gått från Fredrik Reinfeldts uppmärksammade ”Öppna era hjärtan”-tal till en situation som gjorde att många av dem som hade sökt skydd i Sverige, och särskilt minderåriga pojkar och unga män från Afghanistan, förstod att de inte skulle få stanna.

Rykten hade förkunnat att de hade bättre chanser att få stanna i till exempel Frankrike, och det har också visat sig stämma.

– Problemet för de flesta som har kommit sedan 2017, säger Sara Brachet, är Dublin-processen. Det syns att de har varit i Sverige, så de får inte söka asyl här. Men de får boende i väntan på att skickas tillbaka till Sverige.

Hon berättar om begreppet ”Dublin 18” som innebär att den som lyckas gå under jorden i ett och ett halvt år kan få börja om i processen sedan.

– Men då förlorar man ju boende och nästan allt annat under den perioden, säger hon.

Inomhus

Sommaren 2017 tog en verksamhet som mest liknar ett öppet hus och ett slags daghärbärge form: en särskild fikavagn rullades ut i församlingssalen varje dag, och utrymmen i källaren där gäster kunde duscha och tvätta sina kläder öppnades.

– Många kom bara för att ha någonstans att vara, säger Sara Brachet. Det fanns te och kaffe, det blev ett slags hemma för dem. I augusti och september kom det bara fler och fler, och ofta var det 30 som satt och fikade.

Församlingen bjöd också in till språkcafé varje fredag – träning i enkel nybörjarfranska.

– En del av dem som kom då i början hade varit i Sverige så kort tid att de inte hade hunnit lära sig särskilt mycket svenska, men svenskan var vårt gemensamma språk.

Under den första tiden var de öppna dörrarna och möjligheten att sitta vid bord och fika kärnan i verksamheten.

– För dem som sov utomhus betydde det mycket att kunna vara inomhus en stund på dagen. Fikavagnen var jätteviktig – bara det att de visste att den fanns! Vi såg till att det inte bara var bullar utan något matigare också.

Gemensam matlagning

I takt med att ärendena behandlades av den franska motsvarigheten till Migrationsverket försvann en del av de unga männen till andra delar av Frankrike där de blev tilldelade boende. Det fanns de som fick vänta längre, de som hamnade närmare Paris, och de nya som dök upp därför att deras tillvaro i Sverige hade hunnit fram till att bli ohållbar lite senare. När det var dags för adventsbasar var det de som gjorde mycket av arbetet med att flytta möbler och hyllor, bygga och bära. Sara Brachet berättar om hur de också tog initiativ till måltider:

– De hade inte lagat mat i Afghanistan eller Iran, men i Sverige hade de börjat, och de ville gärna bjuda. Ibland lagade de maten, och ibland lagade vi den tillsammans.

Helt olika asylskäl

För Sara Brachet, som fick arbeta mycket med att översätta från svenska till franska åt ungdomarna, blev det mer och mer uppenbart att hon för att kunna hjälpa dem måste förstå den franska asylprocessen.

– Ofta tog jag en kopp kaffe och satte mig och pratade med dem, säger hon, och vi kunde prata om det franska språket eller om något annat – det blir helt naturligt, och en del av dem hade många frågor. Jag var inte insatt från början, men jag har blivit det. Franska och svenska myndigheter ser så olika på asylskäl. I Sverige är det många som har fått höra att man inte ska berätta att man har bott i Iran eller Pakistan om man har gjort det utan bara tala om Afghanistan. Här är en uppväxt i Iran eller Pakistan ett asylskäl, och om man bara nämner Afghanistan blir det ganska garanterat avslag. Dokumentbevis var viktiga i Sverige, och här ska man bevisa att man har asylskäl genom att berätta om livet i Iran eller Afghanistan. De kan ställa detaljfrågor om byarna i Afghanistan om man säger att man har vuxit upp där.

Dessutom har reglerna om vad som är skäl för asyl förändrats:

– Dublin är fortfarande ett problem, men nu är det ett asylskäl att ha bott i Europa i tio år, att ha anpassat sig till livet i västvärlden, att inte tillhöra islam, att kanske ha konverterat.

Berättelserna påverkas

Det har hänt, berättar hon, att de franska myndigheterna har tagit del av den dokumentation som har producerats i Sverige och blivit förvånade av hur olika samma unga människas berättelser kan vara – utan att riktigt förstå att tips och råd om vad man som till exempel hazar skulle betona i mötena med Migrationsverket har påverkat vad som har hamnat där och att det som kommer fram i Frankrike kan vara färgat av vad den som intervjuar har hört om andras tidigare intervjuer. Att hazarerna är en folkgrupp som är mycket utsatt i Afghanistan och Iran är ju ett faktum, och många som är unga vuxna har tillbringat sin uppväxt på flykt inom ursprungslandet och som papperslösa i Iran och i andra länder på grund av det.

– Men det är alltid svårt att förklara varför berättelserna skiljer sig åt, säger Sara Brachet. Eller att de skulle ha en personlig hotbild från talibanerna nu, tio år senare. Nu är det istället tio år i Europa som är det farliga om de skulle bli tillbakaskickade.

Fingeravtryck försvunna

Att skicka afghanska asylsökande tillbaka till Sverige eller ”tillbaka” till Afghanistan är trots allt oftast inte något som franska myndigheter prioriterar, förklarar Sara Brachet.

– I östra Frankrike händer det, säger hon. De kan gå in på boenden där, och Dublin är fortfarande ett problem. Vissa har fått en flygbiljett. Då är frågan om det är värt att gå under jorden i 18 månader …

Något som har hänt bara de senaste månaderna är att en del av de pojkar som lämnade sina fingeravtryck när de kom till Europa för tio år sedan plötsligt verkar ha försvunnit ur databaserna och alltså inte kan kopplas ihop med Sverige längre. Några förklaringar har inte kommit än.

– Vi vet inte om det gäller alla, säger Sara Brachet.

”Det slutar ju inte”

Vad hände med fikavagnen, tvättmaskinen, duschen och de två församlingsanställda som ägnade det mesta av sin tid åt en mycket riktad sorts diakoni?

Fram till sommaren 2019 var Sara Brachet anställd i församlingen. Sedan bildades föreningen Les Amis des Migrants Suédophones en France, där hon har fortsatt arbetet ideellt tillsammans med andra engagerade, de flesta svensktalande. Beslutet att inte fortsätta som tidigare har förklarats med att församlingen inte har mandat att bedriva hjälpverksamhet i Frankrike, och delvis har behoven också förändrats i takt med att de som kom under de första åren har fördelats i resten av landet.

– Jag har ansvaret för asylfrågorna och språkcaféet, vi har en psykolog som tar emot, vi har översättare, och vi har en som har hand om utflykter och fikar med dem och några som stöttar runtomkring. Vi aktiva är åtta–tio. Det rullar på, och det slutar ju inte eftersom Sveriges asylpolitik har fortsatt förändras.

Absurd situation

En av de största förändringarna gäller det permanenta uppehållstillståndet:

– Advokater här i Frankrike tror inte att det är sant att Sverige ändrar lagar och sedan tillämpar ändringarna retroaktivt – det skulle aldrig hända här. Men de som kommer hit nu är i 25-årsåldern, de har haft arbete och lägenhet i Sverige, körkort, familj – de har redan väntat länge och haft permanent uppehållstillstånd. De har trott att det gällde.

Sara Brachet berättar om en ung man som ansökte om svenskt medborgarskap, blev kallad på intervju – och plötsligt blev av med det uppehållstillstånd som han hade. Många har arbetat som undersköterskor och vet att de behövdes på sina arbetsplatser, men i Frankrike finns inte det yrket, och de kan möjligen få tjänster som vårdbiträden. De som har utbildat sig till exempel till svetsare har det lite enklare.

– Alla mår psykiskt dåligt. Att man kan bli av med ett permanent uppehållstillstånd, hur ska det kunna påverka integrationen i Sverige positivt? Jag är så ledsen över hur politiken utvecklas, tonen, att man ser människor som enbart en belastning, och jag skäms för Sverige. Det är absurt att vår förening ska behöva finnas. Hela situationen är absurd.
___

Svenska kyrkan i Paris
För 400 år sedan, 1726 (alltså samma år som regalskeppet Vasa kölsträcktes), grundades en svensk församling i Paris. Sin nuvarande plats på rue Médéric 9, nära Triumfbågen, har den sedan tidigt 1900-tal. I byggnaden finns Sofiakyrkan, församlingssal, en svensk skola och personallägenheter. Under ett par perioder i historisk tid har församlingen haft ett eget litet sjukhus, ungefär som en sjukstuga, och vissa tider har det funnits både svensk och tysk präst eftersom många församlingsmedlemmar var tysktalande.

Les Amis des Migrants Suédophones en France
Svensktalande migranters vänner i Frankrike – så heter den förening som bildades när Svenska kyrkan i Paris avslutade sitt mer omfattande arbete med att stötta de unga svensktalande afghaner som hade kommit till staden. Föreningen bjuder in till språkcafé i församlingens lokaler (på dess Facebook-sida finns en efterlysning efter fler volontärer) och stöttar deltagarna med bland annat översättning av dokument till franska, psykologsamtal och asylinformation.