”Tack vare olivträ har vi överlevt”

På gården syns det vad familjen arbetar med: tiotusentals små olivträstycken ligger utbredda på presenningar för att torka efter sågningen.

Uppe i lägenheten ovanpå verkstaden visar tv:n en nyhetssändning.

Arbetsdagen är slut, och snart kommer en av sönerna hem med fru och ettårig dotter för att äta kvällsmat.

– Det här är en politisk situation som vi aldrig har upplevt tidigare, säger Yousef (han vill gärna berätta men vågar inte synas med ansikte eller namn – därför har han och hans fru fått fingerade namn, red:s anm). Vi kristna är så rädda. Åt alla håll är vi omgivna av vägspärrar.

”Vi vet inte vad det är som händer”

Det han talar om är de bommar som har satts upp av den israeliska staten på många ställen inne på Västbanken. Vid tiden för den här intervjun, i mitten av september 2025, säger många palestinier att antalet är ungefär 1 200. Många talar också om att det finns vägbommar på alla vägar in i Betlehem och att hela staden skulle kunna spärras av på bara några minuter.

– Vi vet inte vad det är som händer, säger Yousef. Men vi har så många frågor om Hamas-attacken för två år sedan också – vi vet inte vad som hände, och det är så mycket ryktesspridning.

Han berättar att många undrar hur Hamas kunde ta sig ut från Gaza när gränserna i vanliga fall är så extremt välbevakade och att det finns mycket material på YouTube med teorier om det och annat.

– Se vad som händer! säger han. Människor dör. Och analyserna som vi försöker göra blir alltid fel.

Trä och turism

Han förklarar att Facebook, som han har haft tidigare, inte längre går att använda.

– Jag har helt slutat att kommentera och dela andras inlägg där, säger han. Många som har skrivit om vår situation där har blivit arresterade.

Konsthantverk har varit Yousefs familjs levebröd i flera generationer. Hans farfar hade prestigefyllda uppdrag med att utsmycka kyrkor utomlands, och hans pappa brydde sig, som han säger, mer om sitt hantverk än om sitt företag. Yousef själv kombinerade länge arbetet i olivträverkstaden med uppdrag som guide för pilgrimsgrupper och turistgrupper som kom till Västbanken. Nu arbetar han nästan enbart med trä, och han och Maria delar upp momenten mellan sig och kallar ibland in en timanställd.

– Nu jag ska ta emot en grupp snart, säger han, men jag kommer inte att våga berätta om situationen som förr.

Tillfälliga eller permanenta?

– Ibland tror vi att vägbommarna är något tillfälligt, säger Yousef. Ibland säger vi till varandra att de är vår verklighet nu.

Vägbommarna som dyker upp överallt påverkar vardagen för de flesta som bor på Västbanken. Rektorer förhandlar med den israeliska armén om tider när en bom ska hållas öppen för att barnen ska kunna ta sig till och från skolan, men så ändras vaktschemat igen. Föräldrar blir tvungna att lämna förskolebarn flera hundra meter från skolan, och barnen får krypa under bommen och gå den sista biten. Vuxna blir försenade till sina arbetsplatser eller kan inte ta sig dit alls. Läkartider, tandläkartider och möten måste ställas in.

– Och till och med vi palestinier behandlar varandra illa, säger Yousef.

Han berättar om en granne som har börjat sabotera uppfarten till familjens verkstad för att markera att han äger en del av marken.

– Det är helt meningslösa konflikter vi har, säger han.

”Det var också så att jag ville arbeta”

Olivträ är Yousefs och Marias generations material – Yousefs pappa arbetade i ett annat material, farfar i ett tredje.

– På sätt och vis hade jag inget val när jag var ung, men det var också så att jag ville arbeta, säger Yousef. När jag var 16 år och hade tjänat ihop till en egen skivspelare var jag så glad!

Han har arbetat i familjeföretaget sedan då, och han och Maria gifte sig som unga och har arbetat tillsammans sedan dess.

– Olivträ har varit en bra inkomst, säger han.

– Man blir väldigt trött av att hålla på med det, säger Maria, det är hårt arbete – men det är bättre än mycket annat.

”Som böndernas barn”

Materialet kan de köpa bara under en kort period, den tid när bönderna skördar sina oliver.

– Olivträden är som böndernas barn, säger Maria. Det är sällan som de sågar ner ett träd, men grenarna växer, och det kommer nya.

– Träden får inte bli för höga, förklarar Yousef, de ska ha en låg och bred krona, så de översta grenarna tas hela tiden bort. Grova grenar tas också bort. Allt som har en diameter mellan sex och 20 centimeter försöker vi använda. Det finns andra som kan ta emot de grenar som är grövre.

Förr om åren körde han till de olika bönderna och köpte grenar och olivolja av dem på deras gårdar.

– Nu samlar de ihop grenar och kommer hit med dem, säger Maria. Det gör att vi inte kan välja på samma sätt längre.

Hantverksmässigt

Yousef tömmer en påse ratade små änglar på köksbordet och visar hur träet växer och vilka fenomen som kan innebära att Maria och han måste sortera bort färdiga föremål.

– När man arbetar mer hantverksmässigt, så som vi gör, kan man använda mer av träet, säger han.

Maria hämtar en påse med andra bortsorterade föremål och plockar fram ett hjärta som bara har för ljus färg och för lite synlig ådring. Sådana blir också svåra för kunderna att sälja vidare – bäst att plocka bort dem redan här.

Yosef tar fram en ängel och visar att ena vingspetsen är för tunn och för mörk.

– Ibland är träet väldigt känsligt, och äldre grenar har ofta sprickor, säger han.

Ungefär 100 olika föremål har de i produktion, förklarar de, kanske uppemot 120. Nya tillkommer ibland. De samarbetar oftast om formgivningen.

– Men Yousef ritar bättre än jag, säger Maria, så det får han göra.

Ett av de mest framgångsrika föremålen kom till nästan av en tillfällighet.

– Under den första intifadan gjorde jag en liten flaggstång i olivträ med en Palestina-flagga, berättar Yousef. Så medan nästan allt annat stod stilla tjänade vi pengar.

Radband till Europa

Maria berättar om den mest intensiva tiden i verkstaden, strax före pandemin.

– Då hade vi arbete för tio kristna familjer, säger hon.

– Tyskland och Frankrike var våra största kunder, säger Yousef. Ett tag gjorde vi 20 000 radband om året, och vi hade den katolska kyrkan på en av de största pilgrimsorterna i Europa som kund.

– Vi har sålt enormt mycket julkrubbor också, säger Maria. Ofta samarbetar vi med andra hantverkare för att få fram de delar som vi själva inte är så bra på.

Yousef berättar att den maskin som de använde för att tillverka pärlorna till radbanden var krånglig att arbeta med.

– Vi sålde den och började köpa olivträpärlor från andra, säger han. Korsen, kedjan, metalltråden – vi köpte dem från andra verkstäder här.

Allt för export

Eftersom så få pilgrimer och turister kommer till Det heliga landet nu tillverkar de nästan allt på beställning och för export.

– Vi tappade kontakten med en del stora kunder under pandemin, säger Yosef. Vi skulle behöva åka dit och träffa dem för att komma igång igen. Egentligen är vi bra på kontakter och affärer. Nu är vi bara frustrerade.

De har fått ta itu med nya fraktutmaningar – bombningen av Iran ledde till att lådor som hade skickats under sommaren fortfarande stod kvar på någon flygplats i september.

– Vi är oroliga för att de ska förstöras, säger Maria. Men tack vare olivträ har vi överlevt hittills, och alla våra barn har kunnat studera på universitet och ta examen. Vi har fem! Och vi har kunnat betala flickornas bröllop också.

– Vi hoppas att turismen ska komma tillbaka hit, säger Yosef, men vi vet ju inte. Problemen går inte att lösa med krig. Den här situationen, stressen, allt som händer … Det är som om människors hjärnor blir blockerade.
___

Olivträdet
Ett olivträd kan bli mellan 300 och 500 år, men det finns berättelser om träd som har levt i mer än 2 000 år. Både trädets frukt (i form av bland annat konserverade oliver, olja av olika kvaliteter och tvål) och själva träet har länge varit viktiga handelsvaror och exportvaror i Mellanöstern. I den palestinska traditionen står olivträdet för stabilitet och trofasthet, och det har blivit en viktig symbol för det palestinska folket.

Olivträ
Tillverkning av föremål i olivträ har länge varit en viktig inkomstkälla för kristna palestinier och delvis också för muslimska. Julkrubbor har sålts till Europa och Nordamerika, liksom radband, prydnadsföremål och bruksföremål. Olika familjeföretag på Västbanken är specialiserade på olika sorters bearbetning, till exempel svarvning av pärlor, svarvning av större föremål eller tillverkning av krubbor eller en viss typ av figurer. Många av verkstäderna samarbetar för att kunna leverera föremål som de på egen hand inte skulle kunna tillverka. Föremålen såldes tidigare till pilgrimer och turister i Betlehem, Beit Sahour och Jerusalem. Nu exporteras det mesta.