”De vet vilka de är”
Det första jag hörde var sången som nästan lyfte taket inne i den stora matsalen på Philani. Etthundrafemtio mentormammor hade samlats till månadens vilodag, och rummet var fullt till sista plats. Kvinnorna klappade händer och rörde sig rytmiskt i ljudlig lovsägelse och bön.
Jag hade just anlänt till Philani för att börja mitt nya skrivprojekt – en andlig biografi om läkaren Ingrid le Roux. Nu såg jag henne sitta helt stilla och samlad mitt i trängseln och rörelsen i rummet. Om en stund skulle hon börja sitt utbildningspass med mödrarna, men först gav hon som vanligt rum för deras egen uttrycksfulla morgonandakt.
I år blir Ingrid le Roux 74 år och har mig veterligen inga planer på att sluta sin läkargärning i Sydafrikas fattigaste och farligaste områden. En förklaring är all den kraft och inspiration hon har fått av de afrikanska kvinnorna under fyrtio år på fältet, en kraft som hon själv säger kommer ur den djupt rotade värdigheten i den afrikanska kulturen. Ingrid har ofta häpnat över just värdigheten hos kvinnor hon möter. ”De vet vilka de är!” brukar hon säga. Trots apartheid och förtryck har dessa kvinnor en resning och en självkänsla som också ger henne perspektiv på hennes eget liv. ”Det finns ingen anledning för mig att klaga på någonting. Jag känner mig ödmjuk inför allt som våra mentormammor går igenom. Det enastående är att de orkar!”
Ingrids livshistoria är tätt sammanflätad med många afrikanska kvinnors liv. Så ville hon också att det skulle vara i boken om hennes eget liv. Innan jag visste ordet av hade hon anmält mig som följeslagare till mentormammor både i Khayelitsha och i Östra Kapprovinsen. Hon ville att jag skulle se livet från insidan i kåkstäderna och de fattiga byarna. Jag visste att var tredje kvinna i dessa områden lider av depression och att barnen plågas av diarréer och undernäring. Jag hade försökt förbereda mig på att möta nöden och sorgen inne i de provisoriska plåtskjulen. Men väl där blev jag omtumlad av helt andra erfarenheter.
Förundrad såg jag mentormammor med stor självklarhet stiga in till nyförlösta unga flickor och föra förtroliga samtal. Jag såg blickar mötas och tårar rinna, men också leendet hos modern när babyn lyftes upp på vågen och mentormamman noggrant noterade vikten i sin stora skrivbok. Jag såg hur enkla omsorger kan skapa mening och sammanhang i människors liv.
Till grund för det här arbetet ligger en mycket kraftfull metod för förändring. Den bygger på att det i varje grupp, organisation och samhälle finns människor som har förmågan att hitta goda lösningar på sina problem. De positivt avvikande, som de kallas, är i det här fallet mödrar som trots att de ställts inför samma utmaningar som andra och varken har haft bättre resurser eller kunskaper har fostrat friska barn. Det är dessa positivt avvikande kvinnor som Philani har rekryterat och utbildat till mentorer för medsystrar i de fattiga områdena. De har fått hjälp att identifiera sina så kallade coping mechanisms, alltså goda vanor som har hållit barnen friska, till exempel att de har ammat länge och undvikit skadliga modersmjölksersättningar, eller att de har haft en bra struktur hemma, stigit upp på morgonen, ätit frukost och haft regelbundna måltider under dagen, eller att barnen inte har fått leka på smutsiga platser och därför sluppit diarré. Enkla men livsviktiga rutiner som kvinnorna har gjorts medvetna om, samtidigt som de har fått kunskap i mödra- och barnhälsovård, hiv och tbc.
När jag lyssnar till bönesången på xhosaspråket tänker jag ofta på hur självklar tron är i Ingrids sydafrikanska sammanhang. Hur annorlunda det är mot tystnaden som ofta omger tron här hemma. Hennes medarbetare gör ingen hemlighet av att de får kraften genom sin tro. De flesta är engagerade i någon av de nya evangeliska frikyrkorna medan andra finns med i katolska eller anglikanska församlingar.
Vid ett tillfälle när vi samtalade om trons betydelse sa Ingrid: ”Kanske behövde jag se nöden för att förstå nåden. När jag mötte fattigdomen förstod jag att varje del av mitt liv är beroende av Guds nåd.”
För Ingrid är tron den stora tryggheten och tillförsikten i livet. Efter alla år utan garantier för att det skulle finnas personal, pengar eller mediciner lever hon ständigt med den tysta bönen inom sig: ”Gud, vad vill du med det här? Ska vi fortsätta med vårt arbete? Var ska vi få resurser ifrån?”
Jag minns ett samtal mellan Ingrid och hennes äldste son Karl som är läkare på Zithulele Hospital, tidigare en missionsstation, i Östra Kapprovinsen. Båda talade om sjukhuset som en bild av kyrkan. Att arbetet handlar om att vara Guds redskap på marken, som de uttryckte det. Kyrkan behöver inte fler människor som sitter på kontor och skriver policydokument, utan människor som är Guds händer i världen.
Kyrkan på marken har för mig blivit en bild av Ingrid le Rouxs livsverk. En rörelse av mentormammor, läkare och lärare på väg med läkning till nödställda medmänniskor. Ett levande evangelium om det godas seger förmedlat av människor i praktisk handling. Ett verk helt i Desmond Tutus anda, han som alltid har sagt att vi är Guds barn skapade till godhet vare sig vi vet det eller inte.
***
Lisbeth Gustafsson är journalist och författare och har också arbetat som biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda, med programverksamhet på Sigtunastiftelsen, som verksamhetschef i Katarina församling i Stockholm och som Svenska kyrkans kultursekreterare. För några år sedan skrev hon på uppdrag av Verbum Ingrid le Roux – en biografi.