Hoppet är inte en känsla. Det är en handling.
Det är det motto som vännerna och fredsaktivisterna Maoz Inon, som är israel, och Hamze Awawdeh, som är palestinier, har.
Maoz föräldrar dödades den 7 oktober. Sedan dess har han blivit fredsentreprenör och arbetar för att hedra sina föräldrars minne genom att samla så många människor som möjligt till stöd för en framtidsplan för landets folk, för palestinier och israeler.
Hamze Awawdeh växte upp under ockupation och bestämde sig för många år sedan för att ägna sitt liv och sitt yrkesliv åt att arbeta för att främja fred.
De båda har varit min inspiration under de senaste månadernas mörker, smärta och splittring. De säger en sak mycket tydligt: fred kan man inte bygga på bara ena sidan, fred kan man inte bygga ensam. Det är helt avgörande att samla landets folk. För att detta ska kunna hända ber de världssamfundet att ”investera i fred”, att stötta dem som arbetar för försoning.
De djupa klyftorna i Europa är annorlunda, men på ett liknande sätt beskrivs de ofta som religiösa eller kulturella. Som om vi bara skulle kunna leva tillsammans med människor som har samma tro som vi själva. Det är en underlig och till och med förvirrande tanke, eftersom den man som vi kallar Ibraham, Abraham eller Avraham lär oss alla att vi är främlingar i ett främmande land. Det är det som är våra rötter – vi vandrar över jordens yta utan att ha en plats som vi kan kalla vår. Allt som vi har har vi fått, inte att äga utan som en kallelse, en uppmaning att dela med oss, att använda i andras tjänst och göra sådant för andra som vi hoppas att andra ibland skulle kunna göra för oss.
Hoppet är inte en känsla. Det är en handling. Ett val.
De utmaningar som Europa står inför är enorma. I vårt nätverk A World of Neighbours samlar vi människor som hoppas, människor som tror, människor som gör något. Vi har nyligen börjat arbeta med en podcast, ”Living as Neighbours”, där de berättar om sig själva, sitt arbete, sin bakgrund och de människor de möter.
En av dem är Rouddy på ön Lesvos. Han satt fängslad i Turkiet utan orsak och började sjunga för att inte bli galen. Först trodde de andra fångarna att han verkligen hade blivit galen, men sedan började de lyssna, och så började de sjunga tillsammans med honom. När han hamnade på Lesvos, i det ökända Moria-lägret, mindes människor hans röst och bad honom att sjunga där också. Nu leder han RAD Music som samlar flyktingar med alla tänkbara bakgrunder, internationella volontärer och öns bofasta. När jag går med honom genom stadens gator är det någon som hejdar honom och vill prata med honom vid varje gathörn. Hans vänner kallar honom ”Lesvos informelle borgmästare”.
En av dem är Sanella i Bosnien. Hon kunde inte bara titta bort när flyktingar knuffades ut från bussar bredvid hennes hus dag efter dag. Hon ordnade härbärgen och samordnade volontärinsatser, och nu hjälper hon flyktingar som vill stanna i Bosnien, bland annat genom att se till att de får kontakt med entreprenörer i området.
Amjid kämpar mot rasism överallt där han kan genom att leda kurser och göra mediaproduktioner.
Rabbi Rebecca och Helena från Islamic Relief undervisade efter den 7 oktober våra praktiker i hur man kan tala om situationen.
En del av oss tar bara ledigt i några veckor för att vara vid Europas yttre gränser tillsammans med människor som sitter fast i skogar och olagliga bostäder, för att bli vänner med dem, för att skapa små mänskliga ögonblick som kommer att stanna kvar i minnet.
Alla lever vi för en framtid som inte är här än, och samtidigt behöver vi varandra – muslimer, judar, kristna, ateister, yezider och de som drivs av någon annan tro – för vi känner igen varandra i det gemensamma uppdraget, i det vi gör. En del av våra praktiker säger att A World of Neighbours-nätverket är det enda interreligiösa, interkulturella nätverk som finns kvar efter den 7 oktober och det krig som började då. Det är inte något att vara stolt över, men vi har försökt förstå varför. Huvudorsaken, säger de, är den här: A World of Neighbours bygger inte på dialogen, utan på det vi gör, på diakonia, på omsorgen om en gemensam framtid och en gemensam mänsklig tillvaro.
Dialogen är nödvändig för att vi ska nå det högre målet, och det är därför dialogen har överlevt.
Som direktor för den här rörelsen har jag lärt mig en sak: det här är något som ingen av oss kan göra på egen hand, inte som individer, inte som representanter för en enda trosinriktning, inte som invånare i ett enda land eller som människor som alla talar ett och samma språk. Den enda vägen framåt är den vi kan ta om vi organiserar oss mot splittringens tidvattensvåg och mot avhumaniseringen, och om vi gör det genom att arbeta interkulturellt och interreligiöst.
Som teolog, när jag studerade på universitetet, hade jag hela tiden inställningen att kunskap är det högsta målet och att andlig vishet var att hitta de rätta orden att använda för att tala om andliga frågor. De som sysselsatte sig med ”praktisk teologi” var de som inte var tillräckligt smarta för att får hålla på med det riktiga, det teoretiska.
Jag skäms när jag skriver det, för nu vet jag ju att det inte är så. Sann tillväxt, sann vishet och sann tro kommer ur det vi gör, och från en mycket specifik sorts handling. Det är inte när vi gör de saker vi redan kan och känner till. Det är att ge sig in i det krångliga med saker som vi inte vet svaren på än, men som behöver vår uppmärksamhet, vår omsorg, vår kärlek, vår kraft till förändring. Att gå in i dialog med mörkret i vår värld, smärtan, splittringen, förtrycket eller det växande främlingskapet, att se till att hamna på de platserna som gemenskap, som enskild troende, som människa, är ett sätt att lära sig mer om ljuset, om hoppet.
Jag lever med en sak som den helige Augustinus sa:
”Hoppet har två vackra döttrar. En heter Vrede, och den andra heter Mod. Vrede över hur saker förhåller sig och Mod att tro att de inte kommer att förbli så som de är.”
I det hoppet kan vi ta varandras händer, ja, vi måste låta händer och hjärtan mötas, och det kommer att fördjupa vår tro.
Vår uppgift är inte att kunna erbjuda en lösning på ensamhet, på avhumaniseringen av flyktingar, på polariseringen och mycket annat. Vi måste bara rent fysiskt se till att vi hamnar i de sammanhang där lidande människor finns. Inte för att ”lös” deras lidande, utan för att stanna i det tillsammans med dem, lära oss, vara främlingar – ibland till och med inför våra egna.
Hoppet är inte en känsla. Det är en handling.
”Vi kan inte vänta på hoppet som känsla”, säger Maoz Inon.
Han vet inte hur freden ska kunna komma, men han är alldeles säker på att den kommer. Han predikar som en nutida Martin Luther King tillsammans med sina palestinska vänner. De kommer med sina olika erfarenheter och bygger en rörelse.
Den fråga han ställer är om vi vill bli en del av alternativet till krig.
Vi kan bygga och återuppbygga allianser, vi kan tro på att det är nödvändigt att göra något även om vi inte är säkra på att det kommer att fungera och även om vi inte vet om vi kommer att få se några resultat. Framtiden ligger inte i våra händer, men vi kan välja hur vi använder vår tid idag, hur vi omvandlar våra hoppfulla och kärleksfulla ord till handling tillsammans.
***
Rikko Voorberg är direktor för nätverket A World of Neighbours. Han är teolog, utbildad vid de reformerta kyrkornas universitet i Kampen, och bor i Amsterdam där han har varit med och grundat Vluchtkerk, en kristen organisation som stöttar flyktingar när de har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Han har också arbetat med satsningen PopUp Church och med en experimentell teatergrupp, StroomWest, och haft uppdraget att vara värd för ett kristet ungdomsmöte som Evangelische Omroep bjuder in till, EO-Jongerendag. Nrc.next och Nederlands Dagblad anlitar honom sedan drygt tio år som krönikör.
En värld av grannar
Genom programmet En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred arbetade Svenska kyrkan under några år för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar.
Sedan 2022 har arbetet fortsatt i nätverket A World of Neighbours, bland annat i form av forskning som genomförs i samarbete mellan nätverkets medlemmar, akademiker och praktiker. Ulrich Schmiedel, som har tillträtt som professor på Centrum för teologi och religion vid Lunds universitet i år, ledde tidigare det arbetet i sin tjänst vid Edinburgh University i Skottland.
