Direktkontakt
Jag andas in den friska vårluften och tar en klunk av det svalkande vattnet. Sedan bäddar jag om mig i sovsäcken och somnar stilla, i skenet från glöden, i väntan på soluppgång.
En sång som har följt med mig genom livet är ”Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud”. Den har fått en fördjupad betydelse de senaste åren. Så ofta jag kan packar jag ryggsäcken och beger mig ut i skogen, ut i tystnaden och den goda ensamheten.
En sommar för några år sedan upptäckte jag mina barns märkliga beteende. De rörde sig runt stugan, varv efter varv. Trots att vi var på västkusten och hade nära till vackra bergssluttningar, sandiga stränder och trolska skogspartier höll de sig på tomten. Varför kom de inte längre bort än tio meter? Varför vandrade de inte bara iväg dit benen bar dem?
Sedan insåg jag det förfärliga: de är stadsbarn och har vuxit upp utan den självklara relationen till skogens liv, utan att ha naturen runt hörnet. De saknade helt förmågan att gå ut i naturen, att nyfiket vandra i väg och låta fantasin ta med dem på upptäcksfärd, upp på berget för att se om sjörövarna var i antågande eller till en tät och läskig djungel med giftiga klängväxter som man måste hugga sig igenom för att kunna ta sig ända fram till den gömda skatten.
Jag insåg att de aldrig hade hållit en Morakniv i handen för att tälja ett grillspett till korv och pinnbröd eller för att snida till ett svärd som kunde besegra det elaka skogstrollet.
Det var ett faktum: mina barn hade inte fått den erfarenhet av natur och friluftsliv som var helt självklar för mig. De hade inte de vajat i toppen av ett träd, byggt kojor ovan mark och under mark eller fått känna värmen och ljuset av lägereldens klara sken.
Här fanns ett avstånd, en barriär, en djup klyfta som behövde överbryggas. Mina barn behövde direktkontakt med naturen – och det nu meddetsamma!
Som den ansvarsfulla pappa jag är köpte jag genast Moraknivar till samtliga i familjen.
Genast började något av min egen uppväxt i det gröna och sköna väckas till liv igen. Min längtan efter förundran och efter att skapa band och mellan mina barn och naturen gjorde mig uppmärksam på min egen bortvändhet från barndomens förtrollade värld.
Snart for vi som familj ut på dagsvandringar till olika naturreservat, och snart övernattade vi också för första gången i ett vindskydd i en småländska skog, nära en liten sjö.
Jag letade fram mitt spritkök från Trangia, dammade av ryggsäcken från Haglöfs (den med aluminiumram) och började söka efter vackra vandringsstigar och natursköna platser på egen hand också.
Under vandringarna på egen hand och tillsammans med familjen började jag plocka fram mobiltelefonen för att fotografera och spela in små filmer. Jag ville visa mina föräldrar den metamorfos (förvandling) vi genomgick, kanske främst jag, men också vi som familj.
Med tiden blev filmerna fler och fler. Jag lärde mig att redigera och köpte en mikrofon för att fånga naturens ljud. Filmerna blev längre, och det gick inte skicka dem till mina föräldrar, så jag la upp dem på YouTube. Plötsligt var YouTube-kanalen Papa Bear Outdoor Adventures ett faktum.
Nu, några år senare, finns det många filmer där, alla i ett slow-tv-format och nästan alla utan tillagd musik eller onödigt prat. Jag vill att naturen ska få komma till tals med sina ljud och genom sin magiska tystnad, och förutom djur och natur får du se mig när jag lunkar omkring i skogen, ensam eller i gott sällskap. Jag slår läger, sågar ved, reser tält, hänger upp hängmattan, betraktar en nyckelpigas försiktiga färd, kokar vatten över den öppna elden eller stirrar in i elden.
Eftersom jag är folkhögskolelärare försökte jag skicka med mina barn några pedagogiska verktyg. och hjälpa dem att bli uppmärksamma under sina vandringar.
Vad ser du? Lägg märke till färger, former och skiftningar. Iaktta både det lilla och det stora. Vänd blicken uppåt mot trädkronorna. Lägg dig på knä och se ner på marken. Vad ser du?
Vad hör du? Vilka ljud finns nära dig, och vilka ljud kan du uppfatta långt borta? Är det ljud av liv och rörelse, väder eller vind, porlande vatten, knarrande träd eller flygande fåglar?
Vilka lukter känner du? Vilka dofter virvlar runt i luften? Kommer de från luften, vattnet, skogen eller jorden? Kommer de från nyutslagna blommor, bärfisar, lövträd eller tång? Hur smakar harsyran, lingonen och granskotten? Och hur luktar egentligen den förkolnade elden?
Vad känner du med din kropp? Vad rör du vid med dina händer och fötter? Hur känns sanden mellan tårna, vassen när du drar med handen utmed stråna? Hur känns barken på den gamla tallen när du kramar den? Känner du vinden i ditt hår, solen som värmer din kind och svalkan av det kalla vattnet mot din panna?
Vad känner du inom dig? Kan du lägga märke till din andning? Kan du känna hur dina tankar går och vilka känslor som poppar upp inom dig? Hur påverkar naturen din sinnesstämning? Vad känner du djupt inom dig?
Mina barn har blivit mer och mer hemma i naturen. Finns det någon plats som passar bättre än skogen för Minecraft-lekar, för att försvinna iväg in i Harry Potter, för att leka kurragömma, grilla marshmallows eller få sitt första skärsår av sin egen kniv?
Men vandringarna har också förändrat mig som teolog. Jag har plockat fram ”de gröna glasögonen” i min läsning av bibelordet, och min egen syn på skapelsen och människans del i den fick både omprövas och kalibreras.
För mig är det uppenbart att människan tappat förståelsen för naturen och banden till den. Allt omkring henne tenderar att förminskas eftersom hon alltid försöker inta den största och första platsen i tillvaron.
Jag ser mer och mer att vi lever i ett ömsesidigt beroende av varandra, skapelsen och vi människor. Den komplexa och färgsprakande jordklotet och himlarymdens oändlighet är för mig en föraning om att en fiffig och fantasifull kreatör, Gud själv, är konstnären bakom allt. Det är Gud som är det sköna och vackra, och jag finns här tillsammans med skapelsen för att lovsjunga min Skapare.
När jag blickar upp mot en stjärnklar himmel, smakar en handfull blåbär, sitter i eldens värmande sken, håller en groda i sin hand, hör myggen svärma och känner doften av myrstack och barr gör det något inte bara med min relation till naturen utan med min relation till Gud själv. Naturen är inte längre något främmande – det jag upplever är beundran och förundran inför Skaparen som skapat jorden till vårt hem.
”Bara den som vandrar nära marken kan se dina under, Gud”, ber jag, och min bön fortsätter: ”Låt oss aldrig bli så stora att vi inte ser de små, larven som kryper, myran som stretar och barn som lär sig gå.”
Jag andas in den friska vårluften och tar en klunk av det svalkande vattnet. Sedan bäddar jag om mig i sovsäcken och somnar stilla, i skenet från glöden, i väntan på soluppgång.
___
Petrus Lilja är teolog, kurssamordnare på Bibelskola Nära samt studieledare på Akademi för ledarskap och teologi (ALT) vid Hyllie Park folkhögskola i Malmö. På Bibelskola Nära arbetar han bland annat med en serie distanskurser på folkhögskolenivå, där kursen ”Nära den Goda Jorden” ingår.
Fotnot: Sången ”Bara den som vandrar nära marken” är skriven av Elisabeth Nordlander och Jan Inge Hall och finns numera som nummer 787 i Den svenska psalmboken med tillägg.