”Enheten är redan given”

Samtidigt som ”Tid för Guds fred”, den ekumeniska veckan, inleddes ägde den stora kyrkflytten i Kiruna rum. Det är två stora händelser, olika till karaktären men med vissa likheter.

Den ena är ett firande av en historisk händelse i den ekumeniska rörelsen, Stockholmsmötet 1925, där kyrkoledare från hela världen samlades för att samtala om fred och manifestera den kristna kallelsen till fred och enhet.
Mycket har hänt sedan dess.  Årets ekumeniska vecka bjöd på föreläsningar, seminarier, böner, gudstjänster och manifestationer. Den var ett möte som gav rum för reflektion över vad som hänt på 100 år i kyrkorna, i den ekumeniska rörelsen och i världen. Mötet har ställt frågor om kyrkornas utmaningar och möjligheter idag, vart vi är på väg och vår roll i att bygga fred i vår tid och framåt.

Den andra är transporten av en byggnad, Kiruna kyrka, som inte kan stå kvar där den byggdes. Den stod klar 1912 och är alltså inte särskilt gammal med svenska kyrkmått mätt, men att flytta ett så stort kulturarv är ingen enkel historia. Genom åren har den fyllts med liv, skratt, tårar, böner och heliga stunder, och den har blivit en portal till det heliga för församlingsbor och besökare. Att den inte rivs när resten av Kirunas stadskärna försvinner från platsen, utan flyttas, säger något om hur viktig den har hunnit bli under detta sekel.
Flytten följdes av många på plats och av ännu fler via tv-sändningen och via sociala medier. Transporten och ankomsten blev en mötesplats och en manifestation. Människor firade vad kyrkan betyder, över hänförelsen över att det går, men också ett tillfälle för reflektion över kyrkans plats i samhället och världen och hur världen påverkar kyrkan -på gott och ont.

Jag hade fullt upp att möta människor och frågeställningar på seminarier under den ekumeniska veckan och kunde inte följa flytten via annat än korta uppsnabbade klipp i sociala medier. Det kanske i sig är ett tidens tecken: vi plockar russinen ur kakan, försöker göra flera saker samtidigt och klickar vidare när vi blir rastlösa eller provocerade.
Men upplevelsen av tid är inte bara de absoluta talen som minuter, timmar och år – det vet den som väntar på ett försenat tåg eller springer till bussen, den som saknar och väntar på en älskad vän och den som längtar efter en förändring som aldrig verkar komma. Och det är här jag börjar se likheter mellan de två evenemangen.

”Kyrka i rörelse!” tänker jag glatt när jag ser bilderna av Kiruna kyrka där den står uppallad på 224 hjul.
”Kyrka i rörelse?” frågar jag samtidigt självkritiskt när jag lyssnar på en paneldiskussion om fred, en diskussion som inte riktigt vågar ta itu med skaven ordentligt och inte riktigt hinner komma någon vart.
Händer det verkligen någonting? Det går sakta. 0,5 km i timmen (den planerade hastigheten för kyrkflytten) ser inte ut mycket för världen, men i ett hundraårsperspektiv hinner man ungefär 3,7 varv runt jorden om man rör sig framåt åtta timmar om dagen. Kanske kan det vara ett perspektiv också på enhetens väg. På kort sikt ser vi inte de långsamma förflyttningarna, vi ser inte vilka förändringar som faktiskt sker och som faktiskt får betydelse. Dem ser vi först efteråt, med lite distans, eller när vi kan snabba upp inspelningen, så att säga.
Och med lite distans blir det tydligt hur långt den ekumeniska rörelsen och enhetssträvan har kommit sedan 1925. I Stockholm i augusti fanns företrädare för alla kyrkofamiljer med, också från dem som valde att inte vara med 1925, katolikerna och pingstvännerna. Fler kvinnor var med denna gång. Många flera ungdomar deltog i både manifestationer och diskussioner. Nyköpingskören Glädjen med sin mångfald av funktionsvariationer sjöng och fick stående ovationer från en sal full av dignitärer.

Den ekumeniska rörelsen i Sverige och världen idag är en enhet i mångfald och en enhet med många viljor, organisationsformer och röster. Det är en enhet som varken är enkel eller enkelspårig. Den innebär att vi ber tillsammans och att vi gör det med många olika uttryck och på många språk. Den innebär att vi arbetar för rättvisa och fred tillsammans och att vi gör det på många olika platser där nöden kallar och på många olika sätt. Den innebär att vi möts och samtalar om vem Gud är, vem människan är och vad kyrkan är – dialoger som fördjupar vars och ens förståelse av både sig själv och den andre.
Det går sakta, och det är inte friktionsfritt.
Det är också en enhet som hela tiden hotas, både inifrån och utifrån. De centrifugala krafterna som vill dra isär oss är starka. Världens konflikter är kyrkans. Vad vill Gud? När liv hotas, vad är då rätt att göra? När liv kränks, var går gränserna för vad vi kan göra för att stoppa det? Vad kan vi göra? Vad borde vi göra? Och vem har makten och kan bestämma det?

Det dyker upp en rolig videofråga i samband med den stora kyrkflytten:
”Men vem kör egentligen?”
Otippat föreslår någon kyrkomusikern som sitter på orgelpallen med hela spelbordet framför sig.
Verkligheten är förstås lite tråkigare och mer komplex. Kyrkflytten har planerats under lång tid. Experter har mätt, räknat och säkrat, vägen har breddats, själva huset har lyfts från grunden och placerats på ett stort antal hjul som bär.
Vem kör? Projektledaren? Beslutsfattarna? De som står för kostnaderna? Den som står vid joy-sticken?

Så är det med kyrkans liv också. Det är många som kör, så att säga. För att det ska fungera krävs det att vi är många involverade i många olika delar av kyrkan. Olika viljor, bevekelsegrunder, tolkningar av kallelsen, driv och intressen ska samspela. Det gäller hela kyrkans liv.
När man med det perspektivet betraktar ekumeniken är det lätt att tänka att det finns en massa olika kyrkor som vi försöker flytta samtidigt och åt samma håll.
Men kyrkan är ju en. Enheten är redan given, och vår uppgift är inte att uppfinna den utan att leva den. Vi bor i samma hus, och det är huset som är i rörelse.
Rörelsen påverkas av alla husets invånare. Vi är ett. Om en drar för mycket åt ett håll och en åt det andra kommer vi oundvikligen att dras isär.
Men Gud är den som kör. Ingen påve, patriark, ärkebiskop, superintendent eller president, och ingen av oss andra, har den förmågan.
Att bygga enhet, att vara fredsgörare, i kyrkan och i världen är att låta Gud köra. Vi ska röra oss i den riktning som Kristus kallar oss till. Den urskiljningen är utmaningen.
Kyrkflytten kan lära oss ett och annat om vikten av förberedelse, om att bereda marken och bygga en god grund. Den kan också lära oss att se noga på vår omgivning för att undvika dikeskörningar och att köra lagom fort för att klara kurvorna.
Vi måste titta inåt och söka vår egen grund i bön, i gemenskap, i Gud själv. Vi måste lyssna och vara lyhörda för varandra, se varandra med Guds kärleksfulla blick. Vi måste se utanför oss själva, ropa när vi ser något galet och leva med barmhärtighet och omsorg om varandra och vår värld även om det är obekvämt och utmanande.

En dag i taget blir år.
Ett litet steg i taget blir en bit på vägen.
Så håller vi ihop huset.
Så rör vi oss framåt på enhetens väg.

***

Jenny Sjögreen är biträdande kyrkoherde i Strängnäs domkyrkoförsamling och blev i våras Doctor of Ministry (in Preaching) vid Lutheran School of Theology at Chicago där hon la fram avhandlingen For the Life of the World – Cathecumenical Preaching as Formation. Hon är också en av de svenska ledarna för Godly Play och utbildar församlingsmedarbetare, ideella och anställda, i metoden. Tidigare har hon arbetat med ekumenik på Kyrkokansliet i Uppsala.