Grundläggande principer

Häromdagen sa jag hejdå till två av de unga som har växt upp under Agapes tak. Liksom många andra har de åkt in i och ut ur processer under tio års tid. De omfattades inte av gymnasielagen men fick ny prövning när talibanregimen tog över Afghanistan. Med den nya prövningen fick de samordningsnummer, och sedan dess har de arbetat i hemtjänsten i Majorna, betalat skatt och hyrt en lägenhet via Agape.

Båda två har, efter att de började arbeta, fått utvisningsbeslut. De har överklagat det och fått det prövat till sista instans. Nu kommer arbetsgivaren att bötfällas om de fortsätter i hemtjänsten.

Utvisningsbeslutet går inte att verkställa, för gränserna är stängda från talibanernas håll. Så om de här två unga människorna inte drar vidare ut i Europa blir de utlämnade till en begränsad välgörenhet här i Göteborg.

Konstruktivt?

Nej.

Vi har [detta skrevs i november 2025, red:s anm] hjälpt ungefär 450 unga vidare ut i Europa när de har fått utvisningsbeslut men inte haft någon möjlighet att återvända till sina hemländer. De som kommer från länder dit det går att återvända har fått hjälp av oss med det.

De här båda träffade jag för första gången på Kortedala transit för tio år sedan. Jag var enhetschef där, och de var två av många som dök upp – närmare 2000 unga kom dit den hösten, 600 åt gången, och stannade i väntan på att få en anvisningskommun. Klockan 12 och 17 varje dag stod jag på ett bord i matsalen där och pratade om Sverige, sammanhangsmarkerade, med hjälp av tolkar som hade kommit till oss via olika bemanningspooler och placerats med mig som chef på boendet. Fram till den 24 november 2015 var det en tid och en plats fylld av kraft, samverkan och transparens.

Jag minns min urkraft, jag minns min tillit till socialtjänstlagstiftningen, asylrätten och den politiska linjen.

Det var enkelt.

Det jag och tolkarna försökte förmedla var det här:

Ni har kommit till ett land som håller de mänskliga rättigheterna högt, men särskilt barns rättigheter, särskilt rättigheterna för dem som inte har vårdnadshavare som kan tillgodose de grundläggande behoven. I den gruppen hamnar ni som kommer ensamma utan era föräldrar. Jag är ledsen för er förlust, era erfarenheter av flykten. Men här kommer vi se till att ni får en bra grund att stå på, och förutsättningar. Valen ni gör och jobbet framåt är ert ansvar.

Det känns så avlägset. Och ändå så nära – eftersom många med mig fortfarande lever efter de grundläggande principerna. Vi kan göra det som individer, och många av oss på många olika platser har organiserat oss.

Men i nästa led tar det stopp. Socialtjänstlagstiftningen brast snart i och med att den diskvalificerade hela gruppen så snart de unga hade fyllt 18 år. Det spelade ingen roll vad en ung människa hade för behov då. Det kommunala mottagandet monterades ner, liksom asylrätten.

Det politiska klimatet jagar alla som har kommit hit med förslag på ännu fler revideringar i de lagar som gäller migration. Och trots att vi alla egentligen vet att barns beteende när det blir destruktivt oftast är en produkt av ett systemfel, en reaktion på det vi vuxna inte lyckas skapa runt dem, symptom – trots det ska vi nu sätta barn i fängelse.

Det finns ett före den 24 november 2015 och ett efter, inte bara politiskt, utan också medmänskligt. Retoriken efter den dagen har delat upp Sverige, tjänstemän, medborgare och invånare. Det har också resulterat i skiljelinjer i diskussionerna vid köksborden. Politiken har legitimerat rasismen och en verklighetsfrånvänd bild av migrationen. De människor som har kommit hit till Sverige får bära skulden för det som vi i Sverige har misslyckats med politiskt.

Alla åtgärder som följde med ”andrummet” och som vidtogs för de unga som hade kommit till Sverige – just de åtgärderna kom att hota den allmänna säkerheten. Om civilsamhället inte hade organiserat sig skulle situationen ha blivit så mycket värre för oss som samhälle och för varje enskild individ. Det går inte ens att föreställa sig.

Ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd och ett utvisningsbeslut – det innebär ju inte självklart att den det gäller återvänder till sitt hemland. Det innebär inte ens självklart att utvisningsbeslutet verkställs, för alla länder har inte utlämningsavtal, och en del länder tar inte emot frivilliga återvändare heller. Afghanistan, som många av de unga kom från, är komplext.

Jag talade med gränspolisen häromdagen. Vårt samtal gällde en vuxen man som hade kommit in på Agapes café. Han har blivit dömd till utvisning på grund av brott som han har begått mot sin familj. Nu kommer han in till oss, och vi förstår att han psykiskt mår väldigt dåligt. Det är inte bara det att han är hemlös, utan han har också förlorat alla rättigheter att kunna försörja sig. Han berättade att han sover på ett härbärge här i Göteborg. Han är självdestruktiv, men han är också benägen att skada andra eftersom hans labilitet är stor.

I min enfald tänkte jag att eftersom han är dömd till utvisning, ett beslut som den svenska staten står bakom, så ska han vara på förvaret. Där finns det tak över huvudet, mat att äta och sjukvård. Den här mannen behöver det.

Svaret jag fick från gränspolisen var att förvaret inte är en rättighet. Jag fick höra att det inte går att utvisa till Afghanistan just nu, utan att läget är komplext, bland annat genom att gränserna är stängda och att han inte kan skickas dit även om han går med på att återvända.

Det råd som jag fick från gränspolisen var att säga till mannen att han ska försöka kontakta Afghanistans ambassader i andra länder för att se om de kan hjälpa honom med en resehandling.

Jag sa att han i så fall måste få hjälp med detta, att han mår för dåligt för att kunna klara det på egen hand, och att ansvaret är statens eftersom beslutet är fattat i en rättsprocess.

Men nej, så funkar det inte, enligt gränspolisen.

Vet ni detta?

Om detta komplexa hör vi ingenting. Inte i media, inte i de politiska diskussionerna. Istället finns det [i november 2025, red:s anm] förslag om att riva upp uppehållstillstånd. Blir det verklighet kommer det att kosta mycket och leda till mer utsatthet, synlig, på gator och torg, och du och jag kommer att få ta hand om den. Att man inte lägger pengar på mer konstruktiva förslag är naturligtvis dumt men dessutom oansvarigt, och det är något som vi skulle behöva ta ställning till.

De stängda gränserna och signalpolitiken har delat upp människovärdet. Politiskt benämns det med ord som vandel: tillfälliga uppehållstillstånd och nedmonterandet av asylrätten, spårbytet och arbetstillstånden. Prestation har blivit en symbolhandling som krävs av den som vill komma in i det här samhället – behovet av skydd räknas inte längre. ”Vi” får misslyckas, men inte den som redan har ett tungt bagage. Insatser för att komma till rätta med bland annat psykisk ohälsa, beroende och skulder omfattar inte dig om du är en av dem som regeringen vill ha ut ur vårt land.

Jag har väl inte mer förstånd än de flesta, men var finns reaktionerna? Förstår vi inte mer? De konsekvenser det här får, på alla nivåer, är kopplade till bristerna i de politiska besluten. Begreppet ”vi och de” kommer snart inte att handla om invandrare och svenskar utan om vilka som är berättigade att vara inkluderade. Men ansvaret vilar alltid tyngst hos mig själv, så brukar jag tänka, och det är upp till mig att reda ut situationen. Mina privilegier är en av anledningarna till att jag kan se det som sker runt mig. Det kostar ingenting, för det kunde ha varit jag.

När jag skriver detta är det tio år sedan den dagen: presskonferensen där det talades om behovet av andrum och om att undvika en systemkollaps.

Gränserna stängdes, retoriken ändrades.

Men den kollaps som inträffade kom på grund av all den förflyttning och nedmontering som blev en konsekvens av uttalandena den dagen.

Idag känner, tänker och tycker jag detsamma som då, och jag gör ungefär samma saker. Jag tar på mig ansvar och leder arbetet i min organisation där vi tar emot människor på ett så bra sätt som det går utan att frånta den enskilde hans eller hennes egenmakt, även om det nu är inom ramen för civilrätt.

Det finns en heder i det, och det är mer än vad man kan säga att det här landet har.

Fotnot: Detta är en text som Matilda Brinck-Larsenskrev på Facebook i november 2025, på tioårsdagen av den ändrade riktningen i svensk migrationspolitik.

___

Agape Göteborg
Agape Göteborg är en frivilligorganisation som arbetat för att skapa trygghet för en grupp unga människor som är särskilt utsatta eftersom de saknar tillgång till det offentliga skyddsnätet. Till att börja med var det en civilsamhällesinsats för att se till att dessa unga som hade blivit hemlösa fick komma till en plats där de kunde äta, duscha, byta kläder, göra läxan och kanske sova. Verksamheten består nu, tio år senare, av bland annat café, rådgivning, ett socialt cateringföretag och en möjlighet för ett begränsat antal deltagare att få hjälp med bostad. Vid ett par tillfällen har organisationen sökt och fått bidrag från Lunds Missionssällskap, bland annat till några dagar i Grövelsjön för en grupp deltagare.

Matilda Brinck- Larsen
När asylreglerna började förändras var Matilda Brinck-Larsen enhetschef och gruppchef inom Social resursförvaltning på Göteborgs stad och såg hur ungdomar blev uppryckta ur sina sammanhang, tappade allt kommunalt stöd och återigen blev Migrationsverkets ansvar men i praktiken var hemlösa. Detta ledde till att hon sa upp sig och startade Agape Göteborg tillsammans med andra i civilsamhället, och nu arbetar hon på heltid i organisationen. Hon har fått Psynkpriset för sitt arbete med ungas psykiska hälsa och blivit utnämnd till hedersdoktor vid Göteborgs universitet.