Befriande anspråkslöshet

Katarina Egfors Härnring och Mats Egfors
Du rör vid oss Gud
Hylleruds förlag

Det jag uppskattar mest i Du rör vid oss Gud är solidariteten med utsatta medmänniskor. I denna tankebok, skriven av två präster med lång erfarenhet, påpekas sådant jag aldrig får glömma:

”I östra Kongo gräver barnen med bara händer fram råvarorna till våra mobiler och elbilar från livsfarliga dagbrott.”

Min mobil. Din elbil som ska rädda klimatet, men till vilket pris?

Det är inte vi i det välmående Sverige som betalar. Längs stränderna i våra semesterparadis ”vittnar sönderslagna gummibåtar om smärta och övergivenhet, vilsenhet och förtvivlan.” Den vite mannens blick ”äger berättelsen” står det, och jag måste minnas att den blicken också är min.

Det skaver i mig – ett nödvändigt skav.

Betraktelserna lyfter också när enskilda människor skildras. De kan vara föredömen som 1800-talsmissionären David Livingstone i kamp mot slaveriet, eller moraliskt tveksamma personer som rashygienisten Hugo Fröderberg. Fröderberg var chef för Vipeholms ökända sjukhus i Lund under tre decennier och ansvarig för övergreppen mot de intagna där. Porträttet av honom i paret Egfors bok genljuder av helig vrede.

Rent stilistiskt får jag dock problem när jag läser boken. Ena stunden talar den i jagform utifrån privat erfarenhet. I nästa nu hemfaller den till kyrkans språkligt utnötta och generaliserande ”vi”. Helhetligt skapar det ett svaj som gör mig osäker på vem som egentligen för ordet i dessa reflektioner, och vem de vill tala till.

”Ibland funderar jag på våra tårar”, står det till exempel. Vems tårar? Säger vem? ”Vi ser rubrikerna där någon lämnats i tårar”, fortsätter texten, och en avgrund öppnar sig mellan kyrkans ”vi” och den som gråter. Det strider mot bokens grundton, viljan till solidaritet och medkänsla.

Kort sagt känns betraktelserna ofta ofärdiga till formen. Jag tror att de hade behövt en sträng redaktör. Då hade det till exempel inte stått att Sigvard Bernadotte räddade judar i de vita bussarna, när den som avses är Sigvards pappas kusin Folke.

Men här finns också en befriande anspråkslöshet. I all enkelhet följer betraktelserna årets gång – vår, sommar, höst, vinter – och jag hittar många guldkorn. Jesus ord når oss ”som en blues, en sprucken sångröst som ropar genom seklerna”. Det är både vackert och sant.