Granatäpplets skal

Louise Körnung
Guld
Modernista

Vad tänker du på när du hör Afghanistan nämnas? Krig, flyktingar, talibaner, terrorister, ensamkommande ungdomar, kvinnoförtryck … Ja, listan kan göras lång. Vill man fördjupa sig finns det hyllmeter av historiskt och aktuellt material om detta centralasiatiska land mellan Iran och Pakistan, bergigt och utan kust. Det har blivit utsatt för olika erövrare och plundrare genom århundradena, och det har berikats när karavanvägar och folkvandringar har lämnat spår av olika kulturer och religioner.
Personligen har jag mött Afghanistan framför allt genom människor. De har berättat om flykt och förtryck, men de har också talat om en annan tid, ett fantastiskt vackert landskap och en sorglig men fascinerande historia.

Louise Körnung var diplomat där under några år, och den tiden inspirerade henne till romanen Guld. Det är en stark och gripande berättelse där vi får följa tre generationer i familjen Wakhani i Kabul och på det sättet också landets historia från 1940-talet fram till 2021. Landet och familjen påverkas av maktskiften: monarki, militärkupper, sovjetisk ockupation, talibanstyre, amerikanskt inflytande och så talibanerna igen. Den politiska verkligheten blir något som bokstavligen drabbar familjens medlemmar in på bara kroppen och som orsakar splittring och misstro. Men de har också sin kärlek till historia, poesi och musik.

Visst kan jag lära mig mer om Afghanistan genom nyhetsrapporteringen, men i Louise Körnungs roman kan jag nästan känna dofter och smaker, och framför allt får jag en fördjupad förståelse för ett folk och ett land som är så mycket mer än det som förtryckarmakter försökt göra det till. För att citera farmor Farkhunda: ”Ju mer mörker man har upplevt, desto mer kan man glädja sig åt några ljusstrålar. I det enkelt vackra i hur solen skiner på granatäpplets skal, när det skimrar. Er farfar sa också att det kan vara först när världen blir mörk och grumlig som man lär sig att se klart.”