Hemhörigheter
Elina Gobena
En ny jord
Natur & Kultur
Elina Gobenas debutroman En ny jord är berättelsen om Liv, en trettioårig student som bor ensam med sin katt, kämpar med sin oroliga hjärna och funderar på vad hon ska göra i livet. I syskonskaran är det bara hon som fortfarande pratar med pappa Rooba. För honom är identiteten självklar: han är oromo, inte etiopier. För barnen är bilden mer komplicerad: han är en man som har ägnat livet åt frihetskampen men varit frånvarande som far.
När möjligheten att återvända efter fyrtio års exil öppnar sig tvekar Rooba inte, och Liv följer med.
Far och dotter kommer till drömmarnas och minnenas Etiopien. I de västra högländerna möter Liv den stora släkt hon aldrig tidigare träffat. För Rooba är återseendet både triumf och smärta. Hembygden hans paradis på jorden, men också platsen där familjeband slets sönder och där brodern Mosesa valde den motsatta sidan i landets konflikt. Här, i ett överflöd av skönhet som samtidigt bär spår av krig och förlust, konfronteras både far och dotter med frågor om hemhörighet, skuld och försoning.
Elina Gobena är särskilt träffsäker i skildringen av relationerna inom familjen. Syskonens gnabb och interna jargong känns igen. Lika övertygande är porträttet av en far som är mer engagerad i sitt hemland än i sina barn. Hon återger kulturmötena mellan kristendom, ateism och sekulär svensk vardag med autenticitet.
En ny jord är en välskriven debut som tar sig an de stora frågorna om identitet och hemhörighet genom det lilla, en familjs konflikter och längtan. Den påminner om hur komplex människan är och hur mycket hon hela tiden skapas genom sina erfarenheter, val och omständigheter.
Tonen i texten lämnar mig med en intressant blandning av känslor – ett slags tomhet och sorgsenhet men också en tydlig energi, livsglädje och hoppfullhet. Och svindel inför hur stort och mångfacetterat livet är, hur många livsöden det finns, hur många berättelser, hur många vyer som människor blickat ut över. Så mycket längtan, så många hem. Det är de tankar som dröjer kvar när jag slår ihop pärmarna.
