Jorden, månen, solen, Vintergatan

Maria Björkman
Den minsta av mina bröder
Kaunitz-Olsson

Ofta avfärdas Jehovas vittnen som kufar, fanatiskt dörrknackande sekteristiska driftkuckun med en livsfarlig aversion mot blodtransfusioner. I Maria Björkmans debutroman är tonen en annan. Den är kritisk, men också varm.

Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Den bild av Jehovas vittnen hon förmedlar innefattar människofientlig bibeltolkning, utfrysning av församlingsmedlemmar som brutit mot reglerna och toppstyrning från högkvarteret i New York. Här finns också omtanke och gemenskap, social trygghet, andligt förnuft och vanligt hyggligt folk.

Året är 1982. I centrum står det nioåriga vittnet Marta, äldst i en trebarnsfamilj och brinnande religiös. Berättelsen om henne tar avstamp i en katastrof. Hennes gravida mamma drabbas av havandeskapsförgiftning, och pojken hon bär på dör innan han hunnit födas.

Som om detta inte vore nog får den hårt drabbade familjen ett herdebesök av församlingens äldste som förnumstigt upplyser dem om att deras lille Emmanuel tyvärr inte kommer att uppstå. Dödfödda barn gör inte det, hävdar de.

Effekten blir fruktansvärd. Martas mamma slungas ner i en bråddjup depression. Förtvivlan och kaos tar över i en familj som kanske inte är så ”andlig” som Marta skulle önska – det är lite ostädat hemma, och hennes föräldrar bråkar ibland. Men att tro och kärlek finns är uppenbart. Nu räcker det dock inte till för att skapa hopp.

Kunskap om Jehovas vittnens lära kommer på köpet i denna tillgängliga roman om en flicka som tycks ha fått extra mycket av allt: intelligens, känslor, fromhet, mognad, mod. Hon brinner för att knacka dörr och berätta för människor att de måste låta sig räddas. Hon har inget emot att varken fira födelsedagar eller julafton, tvärtom. Hon tänker på sina trosfränder som märktes med en lila triangel i nazismens dödsläger, där de hamnade för att rörelsen praktiserar radikal pacifism. Och hon vet att helvetet inte finns. Jehovas vittnen tror inte på helvetet.

Hennes lillebror kommer bara att vara död för evigt, får hon höra. Det är ett budskap som frontalkrockar med hennes bild av Gud som kärleksfull: ”Vad skulle det vara för Gud, som inte kan uppväcka en bebis för att den inte kommit levande ur sin mammas mage? Om Gud har skapat jorden, månen, solen och hela Vintergatan. Det är ju löjligt!”

”Jag vet att jag måste tro på att Emmanuel får uppstå”, säger hennes mamma. ”Annars kommer jag att bli tokig.”

Och pappan förmodar att ”organisationen kommer att få nytt ljus framöver, i den här frågan”.

Det får man hoppas. Men låt oss också begrunda kyrkans traditionella syn på odöpta barn som dör. Är den så mycket mera kärleksfull?