Tystna och lyssna
Nima Hasan
Översättning: Jasim Mohamed
Den sista fjärilen
Albert Bonniers förlag
Det finns dikt man måste läsa fast man inte vill. Dit hör författaren och sjubarnsmamman Nima Hasans poesi i realtid från Gaza.
Den är omöjlig att värja sig mot. Jag frestas att vända bort blicken och slå ihop boken, men det skulle kännas som ett svek – mot verket, och mot henne och alla andra som försöker överleva från dag till dag i Gaza medan bomberna faller och svält och törst kryper allt närmare.
I två år har Nima Hasan publicerat sina texter på nätet i takt med att de skrivs. Hon har evakuerats elva gånger och bor idag i ett tältläger i Deir Al-Balah. Den svensk-irakiske författaren Jasim Mohameds översättningar från arabiska till svenska innebär att hennes texter från kriget för första gången samlas och publiceras i bokform.
Dessa texter är mer än enbart dokumentation. Mitt i den pågående katastrofen brinner de av sinnlighet och liv. Hasan anknyter till en arabisk dikttradition där skönhet och kärlek står i centrum, och det är som om hon har bestämt sig för att inget av detta ska få dö, även om hon själv dör.
Hennes dikt vibrerar av insikt om att döden kan slå till i nästa ögonblick:
”Man ser sin egen död
likt en sierska
som hällt ut kaffet
slarvigt på marken
och rotar i spillrorna
efter bilden av sitt framtida ansikte”
Och med samma kraft vibrerar trotset och livsviljan. Här finns inga slagord, inget uttryckt hat mot någon fiende, bara detta enda: att vilja leva.
Utanför Gaza, i fred och trygghet, är vi många som gärna projicerar våra åsikter om olika saker på den pågående etniska rensningen. Med eftertryck tycker vi ditt eller datt om Israel eller Hamas, om Palestina eller regeringen Netanyahu. Men Nima Hasans röst inifrån krigets helvete får mig att tystna och bara lyssna.
Vad jag då hör är en stark sorgesång om krigsherrars illdåd mot mödrar och barn. Den är förstås oupplösligt knuten till specifika skeenden i nuet, men också smärtsamt tidlös. Så har det varit sedan urminnes tider – värnlösa faller offer när de mäktiga slåss mot varandra för att bli ännu mäktigare. Måste det fortsätta? Kan vi inte bättre?
