Alla har de något att ge

I Kungsträdgården har några barn hörsammat inbjudan att vara med och måla fredsbudskap på en vägg. ”Heart Stockholm” kallas helgprogrammet som samlar gäster från kyrkor i flera världsdelar, ekumenikvänner från hela Sverige och Stockholmsbor som råkar vara ute.

I ett av studieförbundet Sensus grupprum vid Medborgarplatsen säger en präst att det är bra om unga som är tvungna att lämna Sverige kan få kontakt med någon i det land de flyr vidare till.

I Immanuelskyrkan berättar två teologer om Dietrich Bonhoeffer, och en av dem läser högt ur talet från den ekumeniska konferensen i Fanø i Danmark 1934.

Utanför Storkyrkan blir syster Marie-Farouza Maximos från Tantur Ecumenical Institute i Jerusalem fotograferad och huttrar lite i sensommarvinden.

I Andreaskyrkans övre sal leder Kristina Hellqvist ett panelsamtal om Ukraina, och arkimandrit Cyril Hovorun från den ukrainsk-ortodoxa kyrkan berättar om de skador som uppstår hos var och en som har blivit tvungen att döda en annan människa.

Och i Filadelfiakyrkan delar sig den enorma bildskärmen på mitten och kören Glädjen från Nyköping kommer fram på podiet. Tillsammans med körledare, pianist och saxofonist har de förberett två sånger, och en ljudtekniker kommer snabbt med mikrofonen till den första solisten.

På de första stolsraderna sitter idel kyrkoledare, och bakifrån är de ortodoxa extra synliga med sina huvudbonader.
”Det finns så många sköna människor” börjar den andra sången, och många svenskar minns orden i refrängen: ”En del är långa, andra korta, en del är hemma, andra borta, en del är tunna, andra tjocka, men alla har dom nå’t att ge – yeah, yeah, yeah!”
Det är en sång som Ingemar Olsson skrev och spelade in 1973 och som har sjungits av många körer sedan dess.

Både 1925 och 2025 skulle man kunna använda dess form för att gestalta ekumeniken:

En del sjunger Herrens bön på arameiska, andra har ett lovsångsband, en del har lila skjortor, andra går i talar, en del har huvudet täckt, andra bär diakonemblemet … Och visst är det sant att en del är hemma och att andra har rest långt för att vara med.
1925 var det en stor händelse att ortodoxa kyrkoledare tackade ja till inbjudan. Den här gången kommer flera av dem från Södertälje, men den stora skillnaden är kanske ändå att den katolska kyrkofamiljen finns med genom Flavio Pace från Vatikanen, Anders Arborelius, medarbetare från Stockholms katolska stift och församlingsmedlemmar från bland annat domkyrkan och S:ta Eugenia. Det var ännu inte möjligt när Nathan Söderblom sammanställde sin gästlista.

Alla har de något att ge, och en del får göra det med en mikrofon framför sig. Räknar man alla panelsamtal blir det många medverkande, men ännu fler är de västklädda värdar som tar emot i alla möteslokaler, pekar i olika riktningar, tittar på kartor och läser program. Andreas Holmberg påminner om att Jesus säger ”saliga är de som skapar fred”, Martin Modéus om att fred är något som vi får ta emot som gåva. ”Tid för Guds fred” är ett ekumeniskt möte som har planerats med helt andra förutsättningar än det första Stockholmsmötet men med en liknande vision, och världens behov av fred är inte mindre nu än då.