”Det kändes att Gud är närmare”

– Vi har inte haft något samarbete mellan ungdomar tidigare, säger Karin Eckerdal som är diakon i Nyköping. När vi skulle planera det ekumeniska året i Nyköpings kristna samarbetsråd bestämde vi att vi skulle ha en ungdomsgudstjänst under böneveckan för kristen enhet.

I Nyköping finns ett kristet samarbetsråd men också informella ekumeniska kontakter – de senaste åren har staden tagit emot ukrainska flyktingar som är ortodoxa, ungdomsgrupper har egna vänskapsband, kaldeiska och eritreansk-ortodoxa grupper finns också.

Samarbetet började den här gången med Svenska kyrkan, Hjortensbergskyrkan som tillhör Equmeniakyrkan och Filadelfia som är en pingstförsamling.

– Lydia och Rasmus och jag satte oss och pratade, berättar Karin Eckerdal. Vi talade om visionen att ungdomarna ska se att vi ledare känner varandra, tycker om varandra, vill göra saker tillsammans och med Jesus i centrum. Sedan samlade vi ett 15-tal ungdomar för att planera. Det var sista dagen på jullovet.

Lång lista

Rasmus Fuhrman arbetar med ungdomar i pingstförsamlingen, Lydia Börefelt är ungdomsledare i Hjortensbergskyrkan, Karin Eckerdal är diakon i Nyköpings församling och arbetar bland annat med gymnasiekonfirmander och med podden ”Ung och älskad” som är tänkt för tonåringar och unga vuxna. Till planeringsträffen bjöd de in några från sina grupper och unga från bland annat den katolska församlingen S:ta Anna och den syrisk-ortodoxa S:t Matteus. Fem kyrkor var alltså representerade.

– Vi gjorde en lång lista tillsammans, alla saker som kan ingå i en gudstjänst. Vi talade om bönen om förlåtelse – vad är det? Det var tal om en lek eller en ice-breaker, och när vi frågade igen om något saknades sa en av ungdomarna: fridshälsningen! Det känns som en viktig del av hur allt blev sedan, att det kom från det mötet.

”I vår kyrka brukar vi stå upp”

När listan var gjord fortsatte samtalen i grupper om tre, och gudstjänstordningen tog form.

I inledningen till gudstjänsten fanns den trinitariska hälsningen med, och en överlåtelsebön. Hjortensbergskyrkan har ett lovsångsteam som tog ansvaret för musiken. Både ”O store Gud” och ”Du omsluter mig på alla sidor” hamnade på önskelistan, och alla gudstjänstens texter visades på väggen.

– Vi dolde inte vilka vi är – en del stod med lyfta händer under lovsången, säger Karin Eckerdal. Kristian som läste evangelietexten sa: ”I vår kyrka brukar vi stå upp när vi läser evangeliet, så det kan vi göra nu.”

Förbönen gestaltades på flera sätt: möjlighet till personlig förbön, bönestationer inklusive en Frälsarkransen-station, och så en gemensam avslutning med Herrens bön som en syrisk-ortodox grupp sjöng på arameiska.

– Det var ett lyft! säger Karin Eckerdal.

Uppmuntrande

Hon har talat med de ungdomar som rör sig i hennes församling om hur de upplevde kvällen.

– De har sagt att det var jättemysigt, en öppen stämning, tryggt, roligt att vi blev så många, att de kände igen många från skolan. De syrianska ledarna sa att det var roligt att se att det finns så många kristna ungdomar i Nyköping. En del har dubbla tillhörigheter, och den som ledde förbönen berättade lite om sin uppväxt i den syrisk-ortodoxa kyrkan. Kristian berättade om sin tro och om hur har den har sett olika ut under olika tider i livet.

Karin Eckerdal betonar att en ekumenisk ungdomsgudstjänst också kan leda till en del efterarbete.

– Man får fortsätta att prata med ungdomarna om att vi har lite olika kulturer och säga att om något som sägs i ett kristet sammanhang gör dig rädd, så kom och prata med oss – man ska inte behöva bli rädd. Att det kan hända sådant är en liten risk man tar när man arbetar med sådana här initiativ. Men det var också så många saker som var uppmuntrande. De flesta gick ner och fikade efteråt, och de stannade länge – det är så många relationer, så mycket som händer. En av våra ungdomar sa: ”Kan vi inte ha det här oftare? Kanske en gång i månaden?”

***

Charbel Kasbateeon, S:t Matteus syrisk-ortodoxa församling
När vi skulle planera den ekumeniska gudstjänsten blev jag sjuk, och sedan när jag kom fick jag veta att det var jag som skulle säga vad vi skulle göra, sjunga och be och så. Jag är social, så jag tänkte: det blir bra!
Vi från S:t Matteus var nog över 20, och åtta av oss sjöng Herrens bön på arameiska. Efteråt var det många som sa att det var så fint att höra den på Jesus språk. Resten av musiken hade de från Hjortensbergskyrkan. Sättet de spelar och sjunger är verkligen jättefint. Jag gick inte fram när det var personlig förbön, men det var fint, det kändes att Gud är närmare.

Rasmus Fuhrman, Filadelfiakyrkan (pingst)
Ett gäng härifrån Filadelfia hängde med på den ekumeniska gudstjänsten. Jag var med och planerade, och i gudstjänsten var jag med under förbönsdelen. Det var väldigt många ungdomar som kom fram. Hjortensbergskyrkan ledde lovsången, och de ortodoxa ungdomarna sjöng Herrens bön – det var häftigt.
Planeringen var rolig, fast jag sa till våra ungdomar att jag som är ungdomspastor inte borde göra det – det är ju ni som ska vara med! Men det blev väldigt bra. Det går, det går att göra på ganska kort tid, det går att dra ihop alla: nu kör vi! Det är bra för ungdomarna att se att vi vill det som är allas, och våra ungdomar träffade många som de kände.

Loke Henricson, Hjortensbergskyrkan (Equmeniakyrkan)
Jag tyckte att det blev jättebra med gudstjänsten. Jag var inte med och planerade, men jag är med i ledarteamet för våra ungdomar, och 50–60 av dem var med. Det var nyttigt och uppmuntrande – att se att det finns andra kristna, att utmanas och utmana varandra, att veta att man inte är ensam. Vårt lovsångsteam ledde musiken utom Herrens bön som en syrisk-ortodox grupp sjöng. Jag gillade det – det var annorlunda på ett bra sätt!
Jag tror att det var bra att vi började med att göra något tillsammans och att vi hade fokus på det gemensamma. Sedan kan det bli mer och andra saker.
Efterhänget i källaren var viktigt – att kunna prata, ställa frågor, knyta nya band.

Julia Axelsson, Nyköpings församling
Jag går i nian och konfirmerades förra sommaren, och nu är jag med på Konfa 2.0 och är ung ledare i Nyköpings församling.
När vi planerade gudstjänsten, det var två veckor i förväg, frågade de mig och min kompis om vi ville ta fram bönestationer. Jag sa ja, för jag tyckte att det verkade spännande.
Gudstjänsten blev roligare än jag hade trott – vi var jättemånga, och det var ganska fartfyllt. Jag hälsade inte på så många, jag var lite blyg, men jag delade ut bibelverser.
Det är bra att lära sig olika sätt att fira gudstjänst och lära känna andra. Personlig förbön var nog det bästa jag har varit med om!
Sedan har jag försökt säga hej i skolan.

Kristian Divander. Bild: Lina Björkborg
Kristian Divander, S:ta Anna Katolska kyrka
Vi var en grupp från min församling, fem personer, och jag hade varit med och planerat gudstjänsten också. Dels läste jag ur Johannesevangeliet, dels berättade jag om min tro. Vi var två som berättade, och jag erbjöd mig att göra det – jag har aldrig gjort det tidigare.
Påven sa nyligen att i oroliga tider är det viktigt att människor håller ihop, särskilt kristna, och jag vill betona vikten av enhet mellan kristna. Det finns mycket som man kan göra tillsammans: fler gemensamma gudstjänster, lovsångskvällar, bibelsamtal. Det betyder jättemycket, och unga har inte samma förutfattade meningar om varandra som vuxna kan ha – det ökar sannolikheten för ett framgångsrikt samarbete.