En stark och betydelsefull relation

Elias Bladh, du är en av Act Svenska kyrkans Ung i den världsvida kyrkan-stipendiater i år – var har du hamnat?
Jag är i Karagwe stift i nordvästra Tanzania. Det ligger alldeles vid gränsen till Rwanda, Burundi och Uganda. Det är ett otroligt vackert område – vi är omgivna av gröna berg, dalar och bananplantager. Stiftsstaden heter Kayanga, och där hade vi vår introduktionskurs med vår koordinator Merabu och biskop Benson Bagonza.

Ni flyttar ju runt i stiftet under era tre månader. Vad har det inneburit hittills?
Jag och min reskamrat fick först åka till Kibanda, en liten by i Mabira-distriktet, och efter tre veckor flyttade vi vidare till Nkwenda. Där bodde vi hos syster Florence, som är luthersk nunna och diakon. Hon är en fantastisk person, omtänksam, rolig och full av energi. Hon är också en av grundarna till Tumushubire Primary School, där vi fick volontärarbeta i två veckor.

Nu (första veckan i november, red:s anm) har vi kommit fram till vår tredje värdfamilj, i Ihembe, en by som ligger uppe på ett berg. Landskapet är helt fantastiskt, och det är en lugn och vacker plats. Sist ska vi vara i Kayanga igen fram till avslutningskursen.

Sammanlagt åtta stipendiater skickades till Tanzania, fördelade på två stift – har ni kunnat ses?
Ja, alla vi från Karagwe och Bukoba stift har gjort en safariresa utanför programmet. Vi åkte till Serengeti och var där i tre dagar och två nätter. Det var helt magiskt! Vi fick se nästan alla djur man kan drömma om: lejon, zebror, giraffer, flodhästar och såklart elefanter som är mina favoriter. Vår guide berättade att vi var en av de mest tursamma grupperna han hade haft under sina sex år som guide. Efter safarin stannade vi en natt i Mwanza där vi gick runt, åt god mat och köpte några julklappar att ta med hem.

Hur skulle du beskriva din väg fram till ansökan?
Jag är aktiv i Ängskyrkan i Botkyrka församling i södra Stockholm. Från början var jag i kyrkan lite sporadiskt tillsammans med min familj, och jag var faktiskt inte helt säker på om kyrkan var ”min grej”, men när mina vänner skulle konfirmera sig följde jag med. Efter konfirmationen valde jag att stanna kvar. Värmen och öppenheten gjorde att kyrkan snabbt blev en väldigt viktig plats för mig. Den gav mig inte bara en gemenskap, utan också en känsla av mening och riktning.

Precis i slutet av gymnasiet, när jag funderade mycket på vad nästa steg skulle bli, fick jag ett sms från vår församlingspedagog Stina om Ung i den världsvida kyrkan. Jag visste att jag ville göra något som kändes viktigt, något som skulle utmana mig och göra att jag växte som människa. Så jag sökte. Och när jag sedan fick beskedet att jag blivit uttagen att representera Stockholms stift i Tanzania kändes det helt overkligt.

Det började med att jag följde med några vänner på konfirmationsträffar. Nu står jag här i Karagwe, på andra sidan världen, mitt i ett utbyte där kyrkan, gemenskapen och tron förenar oss över alla gränser.

Hur är det att representera Svenska kyrkan i Evangelical Lutheran Church of Tanzania?
Det känns otroligt stort och fint! Jag är stolt över att vara en del av något som sträcker sig så långt bortom mig själv. Det är också väldigt roligt att möta så många människor som på något sätt har en koppling till Sverige eller Svenska kyrkan – det kan vara genom utbildning, samarbetsprojekt eller tidigare utbyten. Det märks verkligen hur stark och betydelsefull relationen är. Den är inte bara ett samarbete på ett papper utan också på ett mänskligt plan. Och jag är ju inte här bara som individ – jag bär med mig en hel gemenskap, både människor som stöttat mig hemma och de framtida broar som byggs genom våra möten här.