”En tillfredsställelse i själen”

Ian Per Labis, 26 år och präst i Iglesia Filipina Independiente, har varit i Sverige under juni och juli. Han fick bidrag till resan från Lunds Missionssällskap, och han har haft sin bas i Malmö, men under månaderna i Sverige har han också varit i Höör, Falkenberg, Farhult och Ludvika.

Orsaken till att resan blev av just nu var att hans vän Linnea Helgesson skulle prästvigas i Lunds domkyrka den 15 juni. Han deltog i vigningen och bad för alla nyvigda präster. 

– Det är en stor dag, säger han. Man får ta emot den heliga Andens gåva för att tjäna människor.

Om det svenskkyrkliga sättet att fira prästvigning säger han:

– Det var lite annorlunda jämfört med min egen prästvigning. Vi har rött som liturgisk färg, istället för vit som här, och prostration är en del av vigningen. Jag var också förvånad över att det är så många präster här! Det var präster överallt. 

Lunds domkyrka gjorde också ett starkt intryck på honom.

– När jag satt i en av de gamla träbänkarna i högkoret tänkte jag på alla som hade suttit där före mig. Det är ju en väldigt gammal kyrka. Jag var tagen av arkitekturen och kyrkklockan. Den är fantastisk!

Länge sedan senast

Han berättar att han blev bjuden till Lund av Linnea Helgesson och hennes pappa Per Kristiansson, som är stiftsadjunkt i Lunds stift. De känner varandra sedan familjen Kristiansson var utsänd av Svenska Kyrkans Mission och arbetade i Filippinerna.

– De frågade om jag ville komma, och det ville jag såklart. Jag kände mig spänd och förväntansfull att få komma tillbaka till Sverige och familjen Kristiansson. Förra gången jag var här var jag bara en bebis, jag minns ingenting.

Han säger att han har fått uppleva hur livet är i Sverige, och han har också träffat många vänner, både nya och gamla.
Skillnaderna mellan Sverige och Filippinerna blir mycket tydliga ibland:

– Hemma kallar alla mig för Reverend Father, det är viktigt med titlarna. Men här kallas jag för mitt namn, Ian, av alla. Alla är lika inför varandra och behandlas på samma sätt. Det uppskattar jag. Det jag saknar är att fira mässa, och såklart min familj och min församling.

Sjömanskyrkan i Malmö

Under sin tid i Sverige har Ian Labis mest assisterat sjömansprästen J P Heath i Sjömanskyrkan i Malmö. Arbetet innebär att söka upp besättningarna på de skepp som lägger till i hamnen. Ibland stannar de bara några dagar, men ibland ligger de kvar i flera veckor. Eftersom en stor andel sjömän kommer från Filippinerna har Ian Labis kunnat göra en viktig insats i hamnen.

– Jag har fått se en liten del av hur det är att leva som sjöman. Det är ett ansträngande jobb, och de är långt borta från sina familjer. Det är vanligt att de inte har så mycket fritid. Ändå blir vi ofta mötta med ett stort leende.

Och även för Ian Labis kan arbetet i hamnen vara intensivt.

– Ibland har jag känt mig trött i kroppen, säger han, men det ger en tillfredsställelse i själen att jobba i hamnen. Det är meningsfullt.

Mässa i S:t Matteus

Ian Labis har också assisterat prästerna i S:t Matteus kyrka i Malmö.

– Liturgin är ganska lik Ifi:s, berättar han. Vi delar bröd och vin. Det är viktigt för mig att fira mässa. En prästs liv är i mässan och bland människor, och det har varit en fin upplevelse att få vara med i S:t Matteus församling.

Han var också med på konfirmationen i S:t Johannes kyrka den 28 juni.

– Hemma är det alltid biskopen som konfirmerar, så man kan säga att jag är biskop nu, säger han skrattar.

Dessutom har han besökt Allan Forcado som är präst i Ludvika församling och kommer från Filippinerna. Allan Forcado kom till Sverige på 1990-talet genom ett utbyte mellan Ifi och Svenska kyrkan, gifte sig här och har bott i Sverige i nästan 30 år nu.

Nystartad församling

Hemma har Ian Labis tjänst som präst i en liten församling i San Jose på ön Mindoro. Församlingen startades för två år sedan och består av ungefär 15 familjer. De flesta är lantbrukare eller försäljare. Mycket av hans arbete består i att åka runt och hälsa på hos församlingsbor.– Redan när jag gick i lågstadiet tänkte jag att jag ville bli präst. När jag blev äldre, i tonåren, ändrade jag mig och ville bli ingenjör. Jag bad Gud att han skulle ge mig ett tecken: Är jag kallad att bli präst? Jag sa: Om det kör förbi en blå motorcykel när jag går ut ur huset, då ska jag bli präst. När jag gick ut ur huset kom en blå motorcykel, men det var ändå inte tillräckligt för mig. Ett tag senare bad jag om att få se en vit fjäril. Då kom en vit fjäril, och då tänkte jag: Okej, jag ska till seminariet.

Ian Labis föräldrar Rose och Ristitoto träffades när de läste på prästseminariet, men hans pappa dog innan han hann bli prästvigd och innan Ian föddes.

– Genom att bli präst uppfyller jag inte bara min egen dröm, säger han, utan också min pappas dröm. Han fick aldrig bli präst, men nu är jag, hans son, präst för båda två.

Att växa upp med en förälder som är präst har inspirerat Ian Labis.

– Många har höga förväntningar på mig och jämför mig med min mamma, säger han. De tänker kanske att jag ska vara på ett speciellt sätt eftersom jag är prästson. Att se mama Roses liv har självklart påverkat mina drömmar också. Sedan jag var liten har jag med egna ögon fått se att det inte alltid är lätt att tjäna människor – men det är meningsfullt. Det är ett liv fullt av lycka och glädje.
___
Iglesia Filipina Independiente
Iglesia Filipina Independiente, Ifi, har sina rötter i den katolska kyrkan och grundades 1902. Sedan 1995 är Svenska kyrkan officiellt en av dess nära vänner. Tillsammans med de gammalkatolska kyrkorna i Tyskland, Nederländerna och Schweiz, den anglikanska kyrkan och den episkopala kyrkan ingår Ifi och Svenska kyrkan i ett slags familj med ett avtal, ett konkordat, som förutom full gudstjänstgemenskap innebär många vänskaper och utbyten. Ifi har ungefär sex miljoner medlemmar och 44 stift. Stiften är små, ungefär 15 församlingar. Ifi är en minoritetskyrka, och på många platser är prästerna missionärer som försöker bygga upp lokala gudstjänstgemenskaper.