”Att hålla hoppet vid liv är en daglig kamp för oss”

Annandag påsk den andra påskhelg som Brasiliens invånare har firat under stränga restriktioner.

– Jag var ute och gick på högskoleområdet igår. Det var alldeles tomt – jag såg inte en människa, säger Marcia Blasi.

Högskolan är ett teologiskt seminarium, Faculdades EST, i Porto Alegre i södra Brasilien. Där undervisar Marcia Blasi i systematisk teologi och leder det som kallas The Gender and Religion Program, och där bor hon tillsammans med sin familj.

– Porto Alegre är en storstad, och EST ligger i stadsmiljö, berättar hon, men jag behöver faktiskt bara köra i en kvart för att komma ut på landsbygden.

De senaste veckorna har hon haft svårt att hinna med en intervju, först därför att en ny termin startade, sedan för att hon arbetade mycket med högskolans 75-årsjubileum. Annandag påsk är inte helgdag i Brasilien, men de föregående påskdagarna firade hon med sin familj.

– Vi är så tacksamma att vi är friska, allihop. Min man predikade i en gudstjänst, och jag i en, berättar hon. Min man är församlingspräst, och jag är inte det eftersom jag arbetar här, så jag tjänstgör i gudstjänster där jag blir tillfrågad. Församlingarna ordnar det på lite olika sätt, och äldre medlemmar är ofta med i någon gudstjänst som sänds på Youtube eller Facebook, men Zoom och Google Meet är ganska vanligt.

Distansstudier

På Faculdades EST studerar ett 50-tal unga kvinnor och män från hela Brasilien teologi för att bli präster i Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil, en av Brasiliens lutherska kyrkor. Fyra och ett halvt år lång är utbildningen.

– I vanliga fall bor de här på området, men nu är nästan alla på sina hemorter och deltar i undervisningen därifrån, säger Marcia Blasi.

Seminariet grundades alltså på 1940-talet och har på senare år utvidgats med en utbildning i musikterapi, men inte heller de studenterna syns till. Lärarna håller sig hemma, och Marcia Blasi betonar att det var fint att fira en stillsam påsk med familjen, men det går inte att hålla det större perspektivet ifrån sig:

– Situationen här i södra Brasilien nu är mycket värre än förra året vid samma tid. Restriktionerna har varit olika hårda, men det som vi är med om nu är det värsta hittills. Intensivvårdsplatserna på våra sjukhus räcker inte till. Sjukvården håller på att kollapsa, och det är ingen förändring i sikte. Att hålla hoppet vid liv är en daglig kamp för oss.

Ännu tydligare

Nedstängningen förra året kom snabbt – Marcia Blasi berättar om hon och andra lärare började undervisa på skärm redan två timmar efter att skolledningen hade fattat beslut om distansundervisning – och har drabbat redan mycket utsatta grupper extra hårt.

– Vårt samhälle har varit mycket orättvist länge, och människor som är fattiga, människor som är mörkhyade och HBTQ-personer har alltid varit utsatta, men Covid-19 har gjort orättvisorna ännu tydligare, säger hon. Alla kan inte stanna hemma även om de skulle vilja – vårdpersonal, hembiträden och människor som har marknadsstånd utmed gatorna förlorar hela sin inkomst då, så de måste ta sig till sina arbeten, och i sina arbeten är de förstås också extra utsatta för smitta eftersom de träffar så många människor. Kvinnor förlorar ofta sina arbeten före männen, och många mammor är helt utmattade av att försöka klara sitt eget arbete och barnens hemundervisning.

Sydde ansiktsmasker

I början av pandemin mobiliserade den lutherska kyrkan sina medlemmar på olika sätt. Många kvinnogruppsmedlemmar tog sig an uppgiften att sy ansiktsmasker som kunde delas ut, och pastorerna tog sig runt och gjorde ett slags hembesök utomhus hos församlingsmedlemmar för att dela ut maskerna.

– På det viset gick det att ses en liten stund, och de samtalen betydde mycket, säger Marcia Blasi. För oss i den lutherska kyrkan var det också så viktigt att uppmana alla att använda mask och ta restriktionerna på allvar, för en del av pingstledarna i Brasilien predikade att inget skulle hända den som trodde på Jesus och kom till mötena och gav sin kollekt.

Sedan dess har församlingskontakterna och delvis också gudstjänstlivet tvingats hitta nya former flera gånger. Marcia Blasi säger att hon tycker att det verkar som om många av församlingarna får det att fungera med Zoom och andra mötesplattformar och att alla naturligtvis saknar varandra.

– Vi har lärt oss att vi kan vara församling på det här sättet också. Vi kan sitta hemma allihop, och vi hör ändå ihop. Men vi längtar!

Blir glada att någon frågar

Prästkandidaterna på Faculdades EST och deras lärare talar mycket med varandra både om vad som är viktigast för kyrkan att göra i den nuvarande situationen och om kyrkans roll när samhällslivet ska återgå till det vanliga.

– Alla barn har studerat på distans, till exempel, säger Marcia Blasi. De har suttit hemma i ett år nu. När församlingsmedarbetarna ringer upp tonåringarna för att höra hur de har det är det så tydligt att en del blir glada att någon frågar ”hur mår du?” – men också att en del drar sig undan. Vi vet att sexuellt våld i hemmen har ökat mycket under det här året. Det syns inte i antalet polisanmälningar utan på andra sätt. Det verkar också som om vissa grupper i samhället är överrepresenterade bland de patienter som har blivit allvarligt sjuka, fast vi har inte sett några vetenskapliga studier om just det än. Covid-19 är ett stort trauma för Brasilien, och vi måste tänka på hur kyrkan kan stötta människor både nu och när pandemin är över. Till exempel talar vi om behovet av gudstjänster där vi tillsammans kan ge uttryck för vår sorg och saknad.

Nätverk för att stötta kvinnor

Bland Brasiliens över 200 miljoner invånare är nästan 140 miljoner katoliker, och 45 miljoner tillhör olika pingstsamfund (ett av de största är Assembleia de Deus, som grundades av svensk-amerikanska missionärer) eller fristående pingstförsamlingar. Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil har ungefär 600 000 församlingsmedlemmar i sina register. Vad kan en minoritetskyrka göra för att inte begränsa sig till kontakt med och hjälp till medlemmar under en sådan här period?

– Det är svårt, förstås, säger Marcia Blasi. De människor som vi inte hade kontakt med före pandemin är det ju ännu svårare att få kontakt med nu.

Men hennes och kollegernas arbete med ett webbaserat studie- och informationsmaterial, ett om hur man kan bearbeta sorgen när man inte ens kan vara med på en familjemedlems eller väns begravning, har väckt uppmärksamhet långt utanför Brasiliens gränser, och hon har blivit intervjuad av Lutherska Världsförbundets kommunikationsavdelning. Tillsammans med präster och andra arbetar hon också i ett nätverk för att stötta de kvinnor som drabbas av pandemins konsekvenser, och kyrkan har en telefonlinje för unga som behöver samtalsstöd.

Gestalta solidaritet

Ett ständigt tecken på hopp är prästkandidaternas engagemang för församlingar och medmänniskor.

– Vi i Brasilien trodde nog att vi var bättre rustade än vi faktiskt var, och Covid-19 har gjort det uppenbart, säger Marcia Blasi. I flera samfund har fundamentalistiska tendenser blivit synliga. Medkänsla lär man ju sig genom att vara med andra, inte på egen hand, så hur ska det bli? Men nu måste vi arbeta med att gestalta solidaritet på alldeles nya sätt, sådana som vi inte har tänkt på tidigare. Vi samarbetar mycket ekumeniskt på nationell nivå och med organisationer som har olika målgrupper. Våra prästkandidater vill förbereda sig, de ställer svåra frågor till oss lärare. Och vi måste försöka ana vad det verkligen betyder att vara räddad av Guds nåd och buren av Gud genom allt detta.

—

Svenska kyrkans systerkyrka
Igreja Evangélica de Confissão Luterana no Brasil, IECLB, är en av de lutherska kyrkorna i Brasilien och systerkyrka till Svenska kyrkan. Den har ungefär 600 000 medlemmar. Prästutbildningen och en musikterapiutbildning finns i Porto Alegre i södra Brasilien, på Faculdades EST (Escola Superior de Teologia) som grundades i samband med andra världskrigets slut. IECLB ingår i Brasiliens ekumeniska råd och tillhör också Lutherska världsförbundet.

Miljonstad
Porto Alegre, ”den glada hamnen”, ligger vid Guaíbaflodens mynning och är huvudstad i den brasilianska delstaten Rio Grande do Sul. Den grundades i mitten av 1700-talet och har länge haft förhållandevis många invånare med tyskt ursprung. Staden Porto Alegre beräknas ha ungefär 1,5 miljoner invånare, och storstadsområdet med över 30 kommuner har över fyra miljoner.