Vänskapens sakrament

Ibland deltar jag vid gamla missionärers begravningar. En glesnande skara som delat framgång och misslyckanden, hängivenhet och tvivel brukar samlas. Jag blir alltid berörd av deras obrutna vänskap. När jag 1963 kom till Indien och Malaysia som volontär i Svenska Kyrkans Mission blev jag inkluderad i denna vänskap.

Det året bestämde mitt livs inriktning och min bild av kyrkan och världen. På Arulpuram – ett centrum för jordbruk och byindustri – arbetade jag dagligen tillsammans med vår ”driver” Sundaraj, född som madhari och därför dömd att förbli en av de nedersta i kastsamhället. Vi var jämngamla och blev goda vänner. Men när jag försökte få honom att bara kalla mig Jonas svarade han ”Yes sir, yes mister” och fortsatte som förr. Han visste sin plats och förmådde inte bryta med den koloniala konventionen.

Efter 56 år möttes vi på nytt. Vi omfamnade varandra. Indien hade förändrats. Vi hade båda blivit gamla och kunde uttrycka den vänskap vi burit med oss genom åren. Han var stolt där han stod med barnbarnen omkring sig.

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.

”Vänner kallar jag er”, viskade Jesus. 

I december 2008 deltog jag vid biskop Julius Pauls begravning. Han hade förolyckats i Guatemala i samband med ett möte med Lutherska världsförbundet.

När vi första gången möttes – på dagen 45 år före begravningen – var han 18 och en självskriven ledare i ungdomsarbetet i Zion Church i Kuala Lumpur.

Vi höll tät kontakt genom åren. Sorgen drabbade, minnen vaknade: samtal och bön, hans tillrättavisningar, besöket på seminariet i Singapore när han bestämde sig för att bli präst.

Han valdes till biskop strax före mig och assisterade vid min vigning 1989.

Kyrkan var fylld till bristningsgränsen. Alla var samlade kring den öppna kistan, hustrun Santha och de tre vuxna barnen, ungdomarna som nu närmade sig 70, åldrade förtroendevalda, ledare för andra samfund med den katolska ärkebiskopen i spetsen. Medan regnet strömmade och mörkret föll läste prästen David Devapirian:

Gå vidare, biskop, på din pilgrimsvandring.

Må du dela helgonens gemenskap i ljuset,
må du glädja dig med hela den himmelska härskaran,
må din lott vara fred
och din boning det himmelska Jerusalem.
Må Gud allsmäktig,
Fader, Son och Helig Ande,
ge dig evig vila och frid.

Vänskap är ett återkommande tema i missionen. Vänskap mellan missionärer, afrikaner och asiater, vänskap mellan kyrkor och vänskapen med Jesus som förenar oss alla.

Jesus talade till lärjungarna som vänner och visade själv att ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Den verkliga ”missionsbefallningen” är den vi läser i Johannesevangeliet:

Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

(Johannesevangeliet 15:14–17)

Missionärerna ville möta människor som vänner, oavsett vilken hudfärg eller religion de hade och vilket språk de talade, och betrakta dem med respekt oavsett om de var rika eller fattiga. Varje människa är skapad till Guds avbild och ämnad att växa till i Kristi likhet. Alla har samma rätt att höra Guds ord och dela evangeliets frihet. Rasism, främlingsfientlighet och diskriminering är oförenliga med kristen etik. Vänskap är något annat och mer än att bygga, undervisa, predika, vårda och bedriva bistånd. Den är en relation, en gåva som ingen kan ge utan att själv ta emot. Vänskap uppstår i oförställda möten mellan levande, sårbara människor, inte genom policydokument, fasteinsamlingar eller aldrig så professionella insatser.

Kvinnor, som arbetade på kliniker, skolor och internat, kom närmare människor än manliga missionärer som var upptagna med att organisera, bygga och sammanträda. Kvinnorna levde inte sällan ensamma, ofta inbegripna i plågsamma förhandlingar med både Gud och sig själva om sin kallelse och sin otillräcklighet.

Så var det, för att ta tre exempel, med Ida Jonatansson på Oscarsberg i Sydafrika. Hon reste dit när hon var 25, och hon avled där 90 år gammal.

Så var det med den spröda, innerligt fromma Ester Peterson – systerdotter till Lina Sandell – som antogs som missionär när hon var 24 och arbetade i Indien mest hela sitt liv.

Och med den allvarsamma, intellektuella lärarinnan Elfie Källberg som tillbringade över 20 år som outtröttlig evangelist i Kina innan revolutionen tvingade henne därifrån.

Ogifta kvinnor utgjorde en tredjedel av alla utsända missionärer. Utan vänskapen med varandra och sina lokala medarbetare hade de inte klarat påfrestningarna. Vänskap är ömsesidig, förtrolig och obunden, men också ömtålig. Många missionärer uträttade inget storslaget i världens ögon, och de lämnade sällan minnesmärken efter sig, men deras varsamhet i umgänget med andra människor lever kvar i kyrkornas minne.

En ung jesuit, Egid van Broeckhoven, skrev i mitten av 1960-talet en liten bok som hette Vänskapens sakrament. Han var ”arbetarpräst” i utkanten av Bryssel och delade kroppsarbetarnas villkor i den tunga industrin. När han 1967 omkom i en arbetsplatsolycka lämnade han efter sig kortfattade anteckningar om vänskapen med arbetskamrater som var främmande för kristen tro men som hade lett honom in i Treenighetens mysterium. I vänskapen med dem som tänkte och trodde på ett annat sätt än han mognade hans gudsrelation. När han delade deras andliga och materiella armod kunde han skymta Guds hemlighet.

Jag tog intryck. Många år senare skrev jag boken Vänner kallar jag er (2004) om min livsresa bland vänner.

Vi känner igen Egid van Broeckhovens tankar om en avklädd, religionslös tro hos Dag Hammarskjöld och Dietrich Bonhoeffer. Vi känner igen hans liv hos många missionärer.  

När jag erinrar mig dem som delat kamp och liv och nåd med andra, och som förenats i vänskap, vill jag gärna tänka mig missionen som ett vänskapens sakrament, en gåva av nåd som människor räckte varandra. All mission börjar med Jesu vänskap och människor som älskar varandra och andra. Där måste också vår missionsteologi ta sin början. 

Missionärerna reste över haven för att dela liv med de andra. Vi kan ta bussen till det svenska samhällets ytterområden för att dela vänskapens sakrament.

Jonas Jonson är biskop emeritus i Strängnäs stift. Han var en av Svenska kyrkans första ungdomsstipendiarer när han 1963 sändes till Indien och Malaysia. Två av de böcker som han har skrivit om internationella vänskaper är Vänner kallar jag er och Missionärerna.