Det var torsdagen den 17 februari som jag fick frågan om jag efter mötet ”A Week of Neighbours” kunde dela med mig av några intryck. Det ville jag gärna, och jag deltog entusiastiskt i samtal, workshops och seminarier.
En vecka senare, den dag som skulle vara mötets höjdpunkt och avslutning, föll min och miljontals andra människors värld samman när Ryssland angrep Ukraina.
Nu när jag skriver har det bara gått två veckor sedan den 24 februari – otroligt att det inte är längre sedan – och i min hemstad, Kraków, har befolkningen ökat med mer än 10 procent. Sedan andra världskriget har inget annat europeiskt land tagit emot fler flyktingar på så kort tid. På 14 dagar har det kommit 1,5 miljoner människor bara till Polen.
Jag är glad att vi lyckades hålla mötet ”A Week of Neighbours” innan diktatorn släppte loss sin ondska. Nu är det dags för handling. Jag vet inte när jag får tid för eftertanke igen. Frågorna som diskuterades under mötet vävdes in i det som är vår nya verklighet.
Bjuder in till middag
Alla kan vara med och bygga kortsiktiga och långsiktiga lösningar på de utmaningar som migrationen innebär – oavsett vilka vi är, vad vi tror på och varifrån vi kommer. Nyckeln är god kunskap om oss själva och öppna relationer.
Márta Bolba är pastor i Ungern och en av A World of Neighbours nätverkspraktiker. När hon får frågan hur man får människor med olika bakgrunder att samverka svarar hon:
”Vi bjuder in till middag.”
Det kan låta som en klyscha. Men att äta tillsammans, dela mat och bygga relationer bryter barriärer mellan människor, och i en kris kan detta vara livräddande.
Jag vet det, för jag har ägnat det senaste halvåret åt att leta efter människor i skogen på gränsen mellan Polen och Belarus, människor som ignoreras av resten av världen, och ge dem mat, vatten och andra förnödenheter.
Jag vet det, för jag är en av praktikerna i A World of Neighbours. Här har jag inte bara träffat fantastiska människor som gör något när de ser orättfärdigheter – jag har också kunnat vara med och bygga allianser som stöttar människor på flykt. Tack vare att vi praktiker möttes under ”A Week of Neighbours” kunde vi samma torsdag som kriget bröt ut starta en WhatsApp-grupp, Ukraine Rapid Response Group, som länkar samman aktivister i olika länder. Vi kan berätta för varandra om de insatser vi gör, och vi kan se vilka behov som människor som flytt Ukraina har.
I kristider bör vi leta efter allierade varhelst vi kan.
Fingeravtryck ställs mot nåd
En intressant programpunkt under A Week of Neighbours var samtalet mellan Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och Frontex verkställande direktör, Fabrice Leggeri. Se samtalet i efterhand på A World of Neighbours webbplats! Du kommer att lära dig mycket. Det är en artig sammandrabbning mellan två olika världar. Fingeravtryck ställs mot nåd.
Samtalet hålls den 22 februari. Fabrice Leggeri kommer sent till mötet med ärkebiskopen eftersom han har varit på ett möte och diskuterat det spända läget i Ryssland och Ukraina.
Lägg märke till hans språk när du lyssnar. Om det blir ett krigsutbrott kommer människorna som flyr att vara ”människor i behov av internationellt skydd”, och det kommer inte att vara fråga om ”irreguljär migration”, säger han. Han förklarar att Frontex kan hjälpa de fyra EU-stater som gränsar till Ukraina med ”säkerhetskontroll” om det finns ”andra människor som blandar sig in i flödena”.
Han säger att hans intryck är att EU-länderna känner en plikt att skydda ukrainarna om det blir krig. Han har till och med hört vissa säga att det ”kan vara en bra möjlighet att få utbildad arbetskraft som lätt kan integreras i samhället”.
En del av problemet
Vad jag hör är att Frontex delar upp människor som flyr från krig och förföljelse. Frontex anser att vissa lätt kan integreras eftersom de inte är ”irreguljära”, trots att vi alla vet att det snarare handlar om ursprung och hudfärg. Vi, EU, skiljer fortfarande på ukrainska och syriska barn, trots att deras skolor och hus och sjukhusen där de föddes jämnades med marken av samma ryska flygvapen på beslut av samma person – Vladimir Putin.
När Fabrice Leggeri får en fråga om ”Fort Europa” understryker han att Frontex roll är att skydda den fria rörligheten mellan medlemsländerna genom att säkra de yttre gränserna. Eftersom han är tjänsteman kan man inte förvänta sig något annat. Han vet att ”vi måste rädda migranternas liv utan att göra det lättare för kriminella och smugglare”, och han säger att ”vi behöver mer politiskt samarbete inom EU”.
Problemet är, enligt min mening, att Frontex snarare är en del av problemet, än lösningen.
Chans för EU
Jag tror att den ryska invasionen av Ukraina kan vara en chans för EU att reflektera över det faktum att EU inte har en gemensam och pålitlig migrationspolitik. I ett annat samtal under veckan, på temat Europas gränser, sa professor Peo Hansen att gränspolitiken gör ett land beroende av de andra – Dublin II-avtalet är ett bra exempel på ett system som snarare skapar kaos inom EU. Så hur hittar man en lösning? Ja, vi kan börja med att ändra vårt sätt att tänka när det gäller migration.
Kom ihåg att det inte är tack vare EU eller den polska regeringen som Polen har kunnat hjälpa 1,5 miljoner människor. Det är det civila samhället och lokala myndigheter som gjort det möjligt. Återigen är vi utlämnade åt oss själva. Men det ger också hopp – hur vi svarar på en av 2000-talets stora utmaningar ligger också i våra händer.
Hoppets språk förändrar världen
Vi kan inte ge upp inför omänsklighet och hopplöshet. Vi måste söka efter styrka och efter sätt att bevara vår mänsklighet. Var då? I ett samtal om andligt och akademiskt ledarskap talade den polske överrabbinen Michael Schudrich om vikten av empati i mänskliga relationer och uppmanade åhörarna att öva förmågan:
– Vi kan öka vår egen mänsklighet genom att öva oss i att känna både andras smärta och lycka.
Ärkebiskop Antje Jackelén pekade på hur viktigt det är att vi vårdar vårt språk för att vi ska kunna bevara vår mänsklighet.
– Det har relevans i dag när vi ser att en av de krafter som hämmar vår mänsklighet är glidningar i språket, sa hon.
Hon påminde oss om hur små förändringar i språket bidrog till Förintelsen och till folkmordet i Rwanda.
– Ett överskott av rädsla och brist på hopp är en farlig kombination, sa hon.
Hopp är inte optimism. Hoppet är inte beroende av att se en positiv trend. Hoppet hämtar kraft i det vi inte vet eller inte kan veta. Hoppets språk påverkar vårt sätt att tänka. Och om vi är hoppfulla är vi öppna för nya lösningar, eller hur?
___
Karol Wilczyński är journalist, aktivist och lärare och bor i Krakow i Polen. Han har grundat Salam Lab, Laboratory of Peace.
___
Programmet Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar fick i uppdrag att arrangera ett ärkebiskopens möte, ”A Week of Neighbours”, som hölls digitalt 20–24 februari. Det hade temat ”Bevara vår mänsklighet” och samlade deltagare från hela Europa.
En del programpunkter under A Week of Neighbours spelades in och publiceras på programmets webbplats.