”Nu bygger vi vidare”
Ända sedan 1980-talet har jag varit engagerad i den världsvida kyrkan. Många av mina vänner finns bland de kristna som jag har lärt känna i Indien. De tillhör olika samfund, jag har mött dem vid många tillfällen, och de har berikat mig mycket. Därför blev jag så glad när jag blev inbjuden till Lunds Missionssällskaps årsmöte för att dela med mig av mina erfarenheter. Det gläder mig mycket att både Lunds Missionssällskap och Stockholms stift nu tar upp Svenska Kyrkans Missions gamla relationer till vår systerkyrka Tamil Evangelical Lutheran Church och till det ekumeniska religionsmötesinstitutet Henry Martyn Institute.
Att Svenska kyrkan har en mycket lång historia av mission och kyrkosamarbete i Indien blev uppmärksammat förra året, när det var 150 år sedan Svenska Kyrkans Mission bildades. Den kristna minoritetens situation i Indien har under alla år inneburit många utmaningar. De har gällt relationen till den hinduiska majoriteten, men också hur man bör förhålla sig till olika uttryck för indisk kultur och sociala strukturer. Missionärer har brottats med detta, och i dialog med indiska vänner har de sökt förstå hur evangeliet kan bli till en befriande kraft i den indiska kontexten.
För mig har det varit spännande att lära känna många Indienmissionärer. Särskilt personligt var det att följa min svärfar Tyko Holgersson. 1976 var han med och tog initiativet till ett byskoleprojekt med ”non formal education”, kvällskurser för vuxna med alfabetisering i Paulo Freires anda. Syftet var att byarnas allra fattigaste, daliterna (fram till 1990-talet kallades de kastlösa) skulle bli medvetna om de förtryckande strukturerna och sina rättigheter och själva driva en utveckling mot ett mer människovärdigt liv. Projektet genomfördes i 300 byar i Thanvajurområdet i östra Tamil Nadu. Det innebar upprättelse och befrielse, men det utmanade också dem med makt, både i lokalsamhället och i kyrkan. Detta skriver Tyko om i sin bok De fattigas gemenskap – Om Svenska Kyrkans Mission i Sydindien (Proprius förlag 1983). Under min första Indienresa, 1984, fick jag besöka det projektet. Det blev en ögonöppnare för mig, och det väckte ett livslångt intresse.
Som teologistudent i Uppsala på 1980-talet valde jag att gå vidare inom missionsvetenskapen och särskilt läsa om kyrkorna i Indien. Det var mycket intressant att studera hur missionärer från olika länder och samfund genom historien har försökt förstå det mångreligiösa indiska samhället med många sociala strukturer av strikt över- och underordning. Under ett halvår fick jag också själv se det samhället – jag var en av de teologer som Svenska Kyrkans Mission sände ut för att vi skulle exponeras för olika former av religionsmöten. Senare fick jag som amanuens planera och leda en fältstudieresa tillsammans med vår missionsprofessor Carl Fredrik Hallencreutz och uppleva Indien igen med en grupp intresserade teologistudenter.
Dessa erfarenheter låg sedan till grund för mitt arbete som missionssekreterare för Indien på 1990-talet. Det var innan hindunationalismen hade börjat göra det omöjligt att sända missionärer till Indien. Det gjorde att jag under flera år fick följa missionärernas arbete vid flickskolor, på hem för utstötta kvinnor, på barnhem och blindskola, i landsbygdsprojekt och vid teologiska seminarier. Det var också mycket spännande att få bygga vidare på Svenska Kyrkans Missions ekumeniska kontakter med andra kyrkor och ekumeniska organisationer. Detta ökade min förståelse för hur det indiska samhället förändras och hur kyrkorna kan möta samhällets utmaningar med ett relevant vittnesbörd i ord och handling.
Idag finns det tyvärr i det indiska samhället mycket som hotar ett människovärdigt liv. Men de senaste åren har ändå varit fulla av hopp för mig: jag har återigen fått se hur samhällsengagerade i den ekumeniska rörelsen analyserar historien och den aktuella kontexten, hur de formulerar strategier för förändring och stödjer folkliga protester – och inte minst hur de reflekterar teologiskt och skapar en mångfald av indiska befrielseteologier. Jag har tagit del av dalitteologin, och jag har med stor uppskattning följt ett ökat intresse för ekoteologi. Inte minst många unga teologer är mycket engagerade i de indiska kyrkornas växande arbete för miljön och klimatet. De är också mycket intresserade av att höra hur kyrkorna i Sverige arbetar med de frågorna. Under några veckor 2020 var jag på besök vid teologiska seminarier i Chennai och Madurai, och då ordnade rektorerna så att jag fick medverka i möten med både studenter och lärare. Det blev många fina tillfällen till ömsesidigt delande.
Mina många möten med indiska kristna har förstärkt min övertygelse att vi inom Svenska kyrkan kan bli både berikade och utmanade. Ett exempel är Svenska Kyrkans Missions satsning ”Mission i retur” i början av 1990-talet. Från Indien kom Daniel och Monica Jayaraj med sina barn för att bo i Nyköping i tre år och arbeta i församlingen där. De lärde sig svenska, och när jag på resa i Indien 2014 åter träffade dem förstod jag att de fortfarande kunde en hel del svenska. Under den resan blev det också tydligt för mig att det inom vår systerkyrka Tamil Evangelical Lutheran Church finns en stark medvetenhet om de långa banden till Svenska kyrkan och en stark önskan och bön om fortsatta relationer.
Efter att Linköpings stift avslutat sitt vänstiftsarbete med Tamil Evangelical Lutheran Church var saknaden stor bland våra vänner i Tamil Nadu. Det kändes därför betydelsefullt att som tidigare missionssekreterare besöka kyrkan flera gånger mellan 2014 och 2020. Särskilt uppskattat var besöket vid kyrkans 100-årsjubileum 2019. Tusentals människor hade samlats i Tranquebar. Då var glädjen också stor över att Daniel Jayaraj vigdes till biskop. När Daniel sedan gått i pension kunde han och Monica hösten 2024 göra ett mycket uppskattat återbesök i Sverige med många möten i Nyköping, Linköping och Uppsala.
Att nu få se hur Svenska kyrkans relationer med den indiska kristenheten fortsätter på olika sätt gläder mig mycket. Act Svenska kyrkan samarbetar i projekt med Henry Martyn Institute och andra, som till exempel de tolv lutherska kyrkornas samarbetsorganisation, och Lunds Missionssällskap och Stockholms stift kan nu komplettera det arbetet. Genom EFS har Svenska kyrkan en mer än hundraårig vänskap med den lutherska kyrkan i delstaten Madhya Pradesh i centrala Indien – en kontakt som är mycket levande än idag. Och Svenska kyrkan är inte ensam om att bygga relationer till de kristna i Indien. De flesta samfund i Sverige har någon typ av band till sina motsvarande samfund i Indien. För mig blev detta särskilt tydligt när jag 2018 på uppdrag av Sveriges kristna råd fick planera och leda en ekumenisk kyrkoledarresa till Indien.
Så vi är många som än idag i bön och handling följer de indiska kristnas församlingsliv och samhällsengagemang. Alla har vi lite olika perspektiv, och de kan berika varandra. Det finns nu många möjligheter att tänka nytt och vara med i nya former av relationsbyggande med den del av den världsvida kyrkan som finns i Indien. Nu bygger vi vidare!
Henrik Rosén var Svenska Kyrkans Missions Indiensekreterare på 1990-talet och arbetade sedan under två decennier på Sveriges kristna råd. Han har också arbetat som internationell handläggare för Uppsala stift och har under perioder sedan 1980-talet forskat inom missionsvetenskapen om kyrkorna i Indien.
