Två män kommer in i församlingskyrkan. Den ene är helt uppenbart präst, och den andre bär på något stort, rektangulärt, ganska tungt.

Det visar sig vara ett elpiano, och han packar upp det nära koret, fäller upp stativet, sätter i en sladd och börjar spela.

Prästen sjunger, en enkel, stillsam sång med både ord och melodi i repris gång på gång.

– Det här är ganska vanligt för oss, säger fader Jeo Joseph som också är i kyrkan. Människor kommer till oss med allt möjligt som de vill att vi ska välsigna. De köper en ny bil, till exempel, och då kör de med den till prästen, och vi välsignar den. Den här mannen hade köpt ett elpiano och stämt träff med sin präst här.

Sedan blir han tvungen att förklara lite till:

– I våra kyrkor har vi ju inga instrument, och vi har en väldigt gammal liturgi. Det finns massor av modern kristen musik som är väldigt populär bland ortodoxa kristna, men den sång som de sjöng och spelade nu hör man aldrig i våra gudstjänster.

I nästa kyrka som fader Jeo Joseph vill visa dyker ett medelålders par upp. De berättar att de firar sin bröllopsdag och att de har kommit för att be en präst att läsa välsignelsen över dem.

Stor kristen minoritet

Européer som kommer till den indiska delstaten Kerala utan att ha studerat kyrkohistoria kan bli förvånade. Här finns en stor kristen minoritet, ungefär en femtedel av befolkningen, och den som lyckas komma i samtal med en historieintresserad församlingsmedlem kan få höra att den kristna tron har en mycket längre historia i Indien än i Europa.

Tullia Engqvist och Greta Jahn, två av de Erstadiakonissor som blev ”missionssystrar” på 1920-talet, bodde i Tamil Nadu men reste i Kerala i januari 1931. Syster Tullia försökte förklara Keralas kristnas historia för systrarna hemma i Sverige i ett brev som publicerades i Olivebladet:

Dessa kristna härstamma ända från aposteln Tomas tid. Han lär ha varit här och predikat. Sedan han grundat kristna församlingar här, led han martyrdöden i Madrastrakten. I stället för att söka missionera slöto sig de nykristna inom sig själva av rädsla för att bli besmittade av hinduismen. Deras religiösa liv mynnade ut i formalism, och den enskilde visste föga om bibelns sanningar, då all gudstjänst försiggick på syriska språket. Inte ens bibeln fick läsas på modersmålet. Men så på 1870-talet blev där en stor förändring, i och med det att Londonmissionen började sin verksamhet här. Skaror av andligen hungrande kommo för att få höra gudsordet förkunnas på sitt modersmål, ja, nu kunde man också få läsa bibeln. Men inte alla ville vara med om detta nya, utan ett stort parti vände sig i hat mot reformationen, och väldiga strider uppstodo mellan de båda partierna. Det ortodoxa partiet kallade sig jakobiter, medan protestanterna togo namnet tomaskristna. Länge har kampen stått hård, men på senare år lär en mera fredlig stämning ha inträtt.

Stannade i 20 år

Fader Jeo Joseph och hans ordensbröder på en kulle utanför staden Kottayam tillhör den syro-malankariska ortodoxa kyrkan, som är en självständig gren av den syrisk-ortodoxa kyrkan. Den delar sitt rotsystem med den syro-malabariska kyrkan, som tillhör Österns assyriska kyrka, och båda två har katolska systerkyrkor. Den protestantiska Mar Thoma-kyrkan har samma rötter. De kristna som hör till någon av dessa kyrkor kallas ofta ”Tomaskristna”. Att hålla reda på vad som är vad är inte lätt för en besökare, och för medlemmarna själva kan skillnaderna vara avgörande i vissa lägen och betydelselösa i andra.

Medlemmarna och prästerna i den syro-malankariska ortodoxa kyrkan hör i alla fall till dem som gärna berättar om aposteln Tomas och hans missionsresa från lärjungakretsen i Jerusalem till Indien. Enligt traditionen kom han år 52 till den sydvästra delen av Indien – nämligen Malankara eller Malabar i Kerala – och stannade i ungefär 20 år. Han lyckades komma i kontakt med flera brahminfamiljer, som blev kristna, och till slut hade han grundat sju församlingsliknande gemenskaper.

En stor inverkan på den ortodoxa kyrkan fick också handeln med det persiska imperiet från och med 200-talet. Tack vare den fick de kristna i södra Indien kontakter med kyrkorna där, och fler indier blev också kristna. 1500-talets portugisiska kolonisering innebar bland annat att latin skulle bli kyrkans språk och att ortodoxa bruk förbjöds. Det mötte motstånd, men en del av kyrkan blev katolsk.

Helgonporträtt

– Det är mycket vi inte vet om vår historia, för arkivmaterialet sträcker sig inte så långt tillbaka, förklarar fader Jeo Joseph.

Han visar porträtt efter porträtt av män i stora skägg, en del av dem typiska ikoner och en del mer naturtroget målade. Det är kyrkans ledare, och de har ofta lånat förnamn av sina andliga förebilder, så för en besökare kan det vara svårt att hålla isär dem.

– Men det blir också något slags Photoshop när sådana här porträtt görs, säger fader Jeo Joseph. Alla ser så perfekta ut. Ett av våra helgon fastade sig till döds. Han fick problem med blödningar i magen och var i så otroligt dåligt skick på slutet. Det var precis när kameran hade kommit hit, på 1800-talet, så vi har ett fotografi av honom omgiven av bröderna. Han ser inte alls ut som på helgonbilden.

Är det fader Jeo Josephs personliga humor som gör det möjligt för honom att skämta om helgonmålningarna, eller är det hans brödraorden, hans kyrka – eller den världsvida ortodoxa traditionens blandning av fromhet och realism? Hursomhelst visar han också vördnadsfullt många kyrkoledares gravar och talar om en av männen som sin andlige fader, den som visade honom vägen till kommunitetskallelsen.

Familj eller celibat

Kanske är fader Jeo Joseph både typisk och otypisk för den ortodoxa kyrkan i Indien idag: han föddes inte i Kerala utan i en annan del av Indien i en ortodox familj och berättar att han hade en stor kamratkrets och studerade litteraturvetenskap som ung vuxen.

– Ingen som kände mig hade kunnat tro att jag skulle bli munk, säger han.

Men så snart han hade några dagar ledigt åkte han till kommuniteten på kullen utanför Kottayam, och dit tar han gärna med utländska gäster om något i det intensiva programmet fallerar.

– Här hade jag min andlige fader, och lite i taget insåg jag att det här var min kallelse, berättar han.

Under ett avgörande skede i studierna måste alla seminarister bestämma sig för om de ska ha familj eller avge celibatslöften. Vid prästvigningen ska de nämligen vara antingen gifta eller munkar – det går inte att ändra på senare.

– Men för mig var det inget stort beslut då, säger fader Jeo Joseph. Jag visste redan.

Jordbruk som kommunitetsliv

Han visar kommunitetens odlingar – en av hans bröder bär en stor kniv och hugger ner fröställningar och annat att smaka på – och den betongplatta med tak som fungerar som ladugård.

– Vi har arbetat mycket mer med jordbruk tidigare, men det är nästan omöjligt nu, säger han. Jag hade ännu mer församlingstjänst innan jag började arbeta nära metropoliten, och vi är inte så många bröder. Vi har utbildat så många anställda bara för att sedan se dem hitta andra arbetstillfällen och försvinna iväg. Det håller inte. Så nu har vi bara några få kor kvar.

Hans egen arbetsplats är istället stora delar av Kerala, där han reser runt med gäster och visar kyrkor och institutioner, och det parkliknande område med stora, vita byggnader i Kottayam där kyrkans överhuvud, katholikos, och många medarbetare lever ett slags mer offentligt kommunitetsliv och har sina kontor. I områdets bokhandel plockar han fram en liten bok med korta berättelser på engelska av pseudonymen Zacher, metropoliten Zachariah Mar Severios: Let Me Tell You A Story. Den delar han gärna ut till gäster ”with love and prayers, Fr. Jeo Joseph”.

Men lika viktig är den husbåtstur, ut i deltat, som han bokar in för alla grupper om han kan.

– Under några år var jag präst i en liten, liten församling som ligger på en ö här, berättar han. Man kan bara ta sig dit med båt. Många präster tycker att det är för långt att åka, men jag älskade det. När jag hade möjlighet bjöd jag med ett par vänner, och på kvällen lånade vi en liten båt och tog oss ut mitt på vattnet. Där la vi oss på rygg i båten och tittade upp mot himlen. En av mina seminaristvänner har en otroligt vacker röst, och jag brukade bjuda med honom och be honom att sjunga. Det är fortfarande något av det bästa jag vet.

___

Den syro-malankariska ortodoxa kyrkan
Med sina ungefär två miljoner medlemmar (varav 100 000 i USA och Kanada och ett mindre antal i Storbritannien och på Irland) är den syro-malankariska ortodoxa kyrkan en betydande kraft i Indien och särskilt i delstaten Kerala. Den räknar aposteln Tomas som sin grundare, består av ungefär 1 600 församlingar, är en gren av den syrisk-ortodoxa kyrkan och blev tidigt en kyrka för handelsmannasläkter. I Kottayam finns dess ledare, katholikos, och ett prästseminarium med studenter från Indien och Nordamerika. Den syro-malankariska kyrkan är medlem i Christian Conference of Asia, National Council of Churches in India och Kyrkornas världsråd.

Kottayam
Staden Kottaryam har närmare en halv miljon invånare och ligger ungefär 15 mil från den indiska delstaten Keralas huvudstad Thiruvananthapuram (annat namn: Trivandrum). Den kallas ibland ”bokstävernas stad” eftersom ovanligt många dagstidningar och bokförlag har haft sina redaktioner där. Vid en folkräkning 2011 var drygt hälften av invånarna hinduer, lite mer än 43 % kristna och närmare 8 % muslimer. Det finns en rad högskolor och universitet i staden – en holländsk skola grundades på 1600-talet men blev kortlivad, och Church Missionary Society medverkade till ett bildningslyft genom att grunda en högskola 1817 (Indiens första högskola) och börja utbilda unga män för arbete i statlig administration.

Mar Tomas-kyrkan
Mar Tomas-kyrkan, som också kallas Mar Thoma Syrian Church of Malabar och Malankara Mar Thoma Syrian Church, ser sig också som grundad av aposteln Tomas. Den beskriver sig som ”till ursprunget apostolisk, till naturen universell, biblisk i tron, evangelisk i principerna, ekumenisk i synsättet, orientalisk i liturgin, demokratisk i funktionen och episkopal i karaktären”. Dess ledning finns i Thiruvalla i Kerala, den har elva biskopar, och ungefär en miljon medlemmar är fördelade på drygt 1 200 församlingar. Vid folkräkningen 2001 var den Keralas sjätte största kristna kyrka.