Sydafrika: ”Det är den politiska viljan som saknas”

En av de sista arbetsdagarna före jul 2024 ringer Isobel Frye upp på videolänk. Nästan direkt säger hon:
– Jag märker att vi måste stänga av videon och använda bara ljud. Går det bra? Uppkopplingen här klarar inte så mycket.

Så blir det ofta när man ska intervjua någon i Sydafrika. Det som är särskilt med den här dagen är att den dessutom är Isobel Fryes näst sista på Social Policy Initiative, den organisation som hon var med om att grunda 2006 och som hon har lett sedan dess.

– I och med att Sydafrika började räknas som ett medelinkomstland förlorade många organisationer här stödet från utländska givare, säger hon. Det verkar inte spela någon roll att klyftorna i samhället har blivit större och större.

Samarbete med Act Svenska kyrkan

Social Policy Initiative, SPI – Isobel Frye uttalar förkortningen som det engelska ordet för spion – har samarbetat med Act Svenska kyrkan in i det sista.

– Genom sitt researcharbete och påverkansarbete har SPI spelat en viktig roll i debatten om social trygghet i Sydafrika, inte minst i relation till de särskilda stöd som infördes under Covid 19-pandemin, säger Gunnel Axelsson Nycander som är policyrådgivare på Kyrkokansliet i Uppsala. Det blir allt svårare för civilsamhällesorganisationer att hitta finansiering i Sydafrika, och vi har arbetat tillsammans med SPI för att nedläggningen ska bli ordnad och för att det material som de har tagit fram ska komma till användning framöver.

Men ett stort projekt har också varit den film som Unicef South Africa har gjort om en del av SPI:s arbete och som Isobel Frye och hennes kolleger har visat i möten med politiker och andra med inflytande i det sydafrikanska samhällslivet.

”Räcker inte ens till en limpa”

– Inför pandeminedstängningarna här förhandlade vi åt dem som stod utanför, säger Isobel Frye. Sydafrika har en arbetslöshet på 42 procent nu, men den procentsatsen innefattar inte dem som har gett upp. 70 procent av de arbetslösa här har varit arbetslösa i mer än ett år, och det finns inga arbeten att få. Vi har kampanjat länge för en basinkomst för alla (det begrepp som SPI använder är Universal Basic Income, och tidigare har motsvarande idé på svenska kallats medborgarlön, red:s anm). Så när 350 Rand infördes trodde jag att det skulle kunna bli en viktig förändring, en dörr att gå in genom.

350 Rand motsvarar just nu ungefär 210 kronor, och den månatliga summan kunde sydafrikanska medborgare ansöka om ifall de kunde visa att de inte hade andra inkomster.

– När vi har gjort undersökningar om vad som krävs för att man ska kunna leva ett värdigt liv har vi kommit fram till att det är 6 034 Rand, och 350 räcker inte ens till en limpa bröd om dagen, säger Isobel Frye. Det jag inte hade väntat mig är det som alla de som är med i filmen berättar: att de använde pengarna för att försöka tjäna lite mer.

Skapade beroende

En ung man berättar för intervjuaren att han bor tillsammans med syskon och syskonbarn och att han har kunnat bidra lite mer till den gemensamma ekonomin – köpa med hönsfötter hem, till exempel.

– Jag vet inte om du la märke till det, men i textremsan står det att han säger att han har ett svårt liv, säger Isobel Frye. Det han verkligen säger är: ”It’s a hard-knock life.” Det är så talande.

Hon berättar om en arbetslös ung man som startade egen verksamhet i mycket liten skala i byggbranschen och kunde använda bidraget som säkerhet när han köpte material på ett byggvaruhus. I filmen berättar en annan ung man om hur han har öppnat en glassbar i området där han bor. En kvinna berättar att hon säljer isglass till grannarna.

– Människor försöker verkligen, säger Isobel Frye. Många av dem vi har talat med delade med sig i sina sammanhang fastän bidraget var individuellt. Och så har vi medelklassens lögn: ”Vi ger dem pengar – de gör bara av med dem.”

Det som hände var istället typiska Sydafrika-problem, som att elnätet inte var tillräckligt pålitligt för glasstillverkning och glassförsäljning, och problem som var inbyggda i det nya systemet:

– När den unge mannen med byggfirman fick lite inkomster blev han genast nekad bidraget för nästa månad, och så hade han inte någon säkerhet när han skulle handla mer material, och då blev han tvungen att sluta. Tala om att skapa ett beroende. Bidraget blev något som straffade istället för att bygga upp.

Från månad till månad

Det som Isobel Frye och hennes medarbetare hoppades skulle bli det första steget i riktning mot en medborgarlön infördes nämligen med en rad villkor som gjorde att det inte gjorde den nytta det hade kunnat göra:

– Dels måste man söka det på nytt varje månad, och det är som om det är utformat för att stänga människor ute – när 15 miljoner sökte det var det ungefär sju miljoner som fick det. Man vet inte från en månad till nästa, och skälen till godkännande och avslag är helt obegripliga. Dessutom är ansökan helt elektronisk, så dels måste man ha smartphone och dels måste man ha tillräckligt mycket datautrymme kvar för att kunna genomföra ansökan.

Bidraget var en tillfällig åtgärd under pandemin men återinfördes i samband med att Jacob Zuma arresterades.

– Det blev stora protester då, upplopp och plundring, och många talade om att de hade förlorat sina 350 Rand. Det verkar som om rationella argument är ointressanta – det är bara blod som gäller.

Sedan dess har bidragssystemet avslutats och återinförts i flera omgångar.

”En vit välfärdsstat”

Varför är ett stabilt socialbidragssystem så kontroversiellt i den sydafrikanska politiken?

– En gång när jag talade med en ANC-minister sa han: ”Men du måste förstå, Isobel. Det var inte det här vi kämpade för. Vi ville inte att våra barn skulle leva på bidrag. Vi ville att de skulle bli civilekonomer och läkare!” Men vi har generationer av statligt genererad fattigdom här i Sydafrika. Många har gett upp – av goda skäl. Och det är som om samhället säger: ”Du kan inte få bidrag, men du kan inte få arbete heller.”

I en YouTube-intervju som Sizwe Mpofu-Walsh gjorde med Isobel Frye i september 2024 säger hon att Sydafrika under apartheidtiden var ”en vit välfärdsstat” – en stat som tog hand om sina vita medborgare på ungefär samma sätt som många europeiska stater. Men det gällde alltså bara de medborgare som räknades som vita.

– Staten såg till att de hade arbete också, och tack vare det systemet finns det fortfarande ett slags finansiering för sådana insatser, men den gynnar mycket få. Samtidigt befinner vi oss i den bisarra situationen att en fond med ungefär tio miljarder Rand avsatta för arbetslösa inte rörs – för de som är arbetslösa nu har inte rätt till den.

”Alla vill arbeta”

I kommentarfälten under intervjuerna på YouTube är det många som tackar Isobel Frye för att hon är så tydlig och pedagogisk när hon berättar om Sydafrikas ekonomi, om dess problem och om vad som vore möjligt att göra. En del ifrågasätter SPI:s uträkningar, till exempel den som visar att en garanterad allmän basinkomst på 1 500 Rand skulle bli nästan helt, 96 procent, självförsörjande eftersom den skulle generera så mycket utveckling.

– Vi stänger nu därför att vi inte har någon finansiering, säger hon, men vår forskning kommer att finnas kvar. När vi började ville vi inte höra till något universitet, utan vi ville forska åt civilsamhället – vi såg att de siffror som användes i många kampanjer var inaktuella. Vi har gjort både kvantitativ och kvalitativ forskning under alla de här åren. Det är den politiska viljan som saknas.

– Vi i Act Svenska kyrkan ville fortsätta stödja SPI, säger Sofia Svarfvar som är programsamordnare för södra Afrika. 2023 bidrog vi med extra medel för att SPI skulle kunna göra en extern utvärdering, som ett led i att utveckla organisationen, men det räckte inte eftersom flera andra finansiärer försvann. Att vara helt beroende av en finansiär är inte hållbart, och vi kunde heller inte öka bidraget.

Stödet för SPI:s arbete har enligt Isobel Frye varit starkt i de sydafrikanska fackförbunden, många civilsamhällesorganisationer och en del av de mindre partierna.

– Vi har alltid arbetat nära regeringen, vi har alltid bjudit in den till våra panelsamtal, och vi har lagt så mycket tid på att utbilda statliga tjänstemän. Många politiker säger att de sympatiserar med vår linje men att det handlar om regeringsbeslut. En del säger att vi borde arbeta för att få människor att arbeta istället. Men i våra intervjuundersökningar säger alla att de vill arbeta. De ser en allmän basinkomst som en språngbräda för att kunna ta sig in i arbetslivet.

___

Isobel Frye
Isobel Frye, som var en av grundarna av Social Policy Initiative och som ledde organisationen fram till nedläggningen vid årsskiftet, är jurist och hade tidigare arbetat för den forskningsorganisation som tillhör The Federation of Unions of South Africa. 2019–2023 var hon en av medlemmarna i Act Svenska kyrkans internationella referensgrupp.

Social Policy Initiative
Organisationen Social Policy Initiative, SPI, tidigare SPII, har varit en av Act Svenska kyrkans samarbetsorganisationer i Sydafrika och hade funnits i 18 år när den tvingades till nedläggning vid årsskiftet. Organisationen ägnade sig åt forskning för civilsamhället, information och opinionsbildning, och en allmän basinkomst (Universal Basic Income) kom att bli en av dess huvudfrågor. På SPI:s YouTube-kanal kan man hitta filmen A Decent Path, som producerades av UNICEF Sydafrika och som dokumenterar satsningen på ett 350 Rand-bidrag.

Läs om Social Policy Initiative och allmän basinkomst
På Svenska kyrkans webbplats finns två rapporter som Social Policy Initiative har medverkat till, dels Social trygghet för alla – nyckel i covidkrisen, dels Social Protection and Climate Action.