”Vi har ett mycket större ansvar”

Förra gången Katerina Pekridou kom till Sverige var det för att delta i Sveriges kristna råds rådsmöte om fredsteologi i krigstid. Hon hann också föreläsa på Stockholms enskilda högskola. Åhörarna var andraårsstudenter på högskoleprogrammet för mänskliga rättigheter och demokrati, och ämnet var ”Vägar till fred – att arbeta med inkludering för att förhindra våldsamma konflikter”.

När hon kommer till Ekumeniska veckan är det bland annat ett rundabordssamtal hon ska delta i, ”Kyrkans ansvar för Guds fred”, tillsammans med Flavio Pace från Vatikanen, den anglikanske ärkebiskopen Stephen Cottrell, Antje Jackelén, Martin Modéus, Kyrkornas världsråds moderator Heinrich Bedford-Strohm, Karin Wiborn och Frank Dieter Fischbach som är generalsekreterare i Conference of European Churches.

Och som teologiansvarig på Conference of European Churches – Frank Dieter Fischbach är alltså en av hennes närmaste arbetskamrater – arbetar hon hela tiden med frågor som på olika sätt anknyter till fred.

– Många av oss i kyrkorna gillar att tala teologiskt om försoning, säger hon, men vi måste tala om vad försoning är. Det går inte att bara säga att samhället måste förändras – vi måste säga konkret vad det skulle innebära. Vi måste tala om fred igen, idag, praktiskt, specifikt.

Forskning och tillämpning

”Vägar till fred”, ”Pathways to peace”, har varit ett arbetstema för Conference of European Churches de senaste åren.

– Vi är ofta med på konferenser på olika platser i Europa, ibland också på andra håll, och vi har ju medlemskyrkor i hela världsdelen. Vårt uppdrag är att arbeta med forskning, med praktisk tillämpning av den – vi arbetar alltid praktiskt – och med påverkansarbete gentemot institutionerna här i Bryssel.

Conference of European Churches grundades 1959 men har, som mycket av det ekumeniska arbete som pågår nu, delar av sitt rotsystem i det ekumeniska möte som Nathan Söderblom bjöd in till 1925. Också det var en fredssatsning.

– När jag läser om 1925, säger Katerina Pekridou, om Nathan Söderblom, om hans vision att stärka vänskaper … Han och deltagarna började med inget alls, det hade nyss varit krig, de var traumatiserade. Många trodde att det skulle vara helt omöjligt att samla människor på det viset, men det gick.

”Stort arv att förvalta”

En del av Katerina Pekridous förberedelse inför sensommarens Stockholmsresa har varit att läsa Nathan Söderbloms anteckningar inför och om det ekumeniska mötet.

– De åstadkom så mycket där, säger hon. De gick från konflikt till att skapa konvergens. Egentligen fanns det förstås många strömmar, men en tydlig sak är att det blev början på den ekumeniska rörelsen. Det är ett stort arv att förvalta.

Katerina Pekridou var fortfarande student 2014, när det som nu kallas kriget i Ukraina började med att Ryssland annekterade Krimhalvön. Hon var en av stipendiaterna på Kyrkornas världsråds första Global Ecumenical Theological Institute i Busan året före, har läst sin masterutbildning i USA och praktiserat på Kyrkornas världsråd i Genève. Nu ägnar hon mycket av sin tid åt Ukraina och andra krigszoner.

– Vi har helt andra förutsättningar nu än de hade 1925, säger hon, och vi har ett mycket större ansvar. Men vi har samma tillförsikt i det hopp som tron ger.

Familjen som liknelse

Den ekumeniska rörelsen har skakats av den rysk-ortodoxa kyrkans uppenbara och upprepade ställningstagande för Vladimir Putins försök att ta över Ukraina, men för Conference of European Churches har det varit enklare att komma överens internt och göra uttalanden eftersom de rysk-ortodoxa avslutade sitt engagemang i organisationen redan 2008.

– Vi har kunnat ha ärliga samtal länge, och ända sedan aggressionen började har vi haft en tydlig linje, säger Katerina Pekridou. Annars är det ofta lätt att ramla in i det som jag brukar kalla artighetsekumenik – att alla sitter runt bordet och är trevliga men att inga av de riktiga problemen går att ta upp. Om vi fortsätter på det viset leder den ekumeniska rörelsen ingen vart.

Hon föreslår att man skulle kunna använda bilden av familjen som liknelse:

– I en familj måste man tala om vad man tycker, man måste bara hitta ett sätt att göra det. Det kan göra ont. Och så får man fortsätta att stötta och älska varandra.

”Vänskap är det enda sättet”

Mötet i Stockholm äger inte rum efter ett avslutat världskrig utan i ett mycket osäkert läge. Även om det skulle hända något hoppfullt i Ukraina, i Ryssland eller i Mellanöstern under sommaren kommer de miljoner människor som har drabbats på olika sätt de senaste åren att ha förlorat mycket.

– Jag har hört att ekumeniska program har förlorat finansiering den senaste tiden, säger Katerina Pekridou. Men vänskaperna är det enda sättet att hålla emot krig, på alla nivåer. Ett program som GETI är en fantastisk möjlighet för unga teologer – jag kan bara rekommendera det, jag har varit med som koordinator också. Man får en kompakt ekumenisk erfarenhet och vänskaper för livet, det blir inte bara professionell solidaritet, och det är något så värdefullt. Den sortens satsningar behöver mycket stöd.

Nathan Söderbloms arbete med mötet 1925 hade, berättar hon, föregåtts av resor och studieperioder utomlands, besök, vänskapsband.

– Han såg värdet i det, säger hon.

”Det finns massor att göra”

Sin egen bakgrund har hon i den grekisk-ortodoxa kyrkan, där många kvinnor studerar teologi och där de flesta i kyrkoledningen är män.

– Jag hade bra lärare i religionskunskap i gymnasiet – vad de än talade om kändes det verkligt, och teologerna blev de lärare som jag beundrade mest, berättar hon. På universitetet drogs jag till dem som undervisade om andra kyrkor – ”Wow, det finns en stor värld!” Jag ville inte bara läsa om dem utan också möta dem. Jag har alltid varit en som försöker medla mellan människor och föra samman människor, men då hade jag ingen aning om att den här sortens arbete fanns.

Nu arbetar hon mest tillsammans med representanter från andra kyrkor, och hon konstaterar att de som kommer till konferenser där hon talar oftast hör till dem som redan är intresserade av ekumenik och engagerade i rörelsen.

– I min egen kyrka är det många som inte vet vad ekumenik är, och det finns tendenser till fundamentalism, myter, högljuddhet. I samhället i övrigt råder det okunskap. Och fundamentalismen på sociala medier – vad kan vi göra åt den? Jag kämpar med det. Jag är inte någon rebell, men det finns massor att göra.

Tacksamhet och självkritik

– Mötet i Stockholm är viktigt på många sätt, säger Katerina Pekridou. 1925 var det frågor om etik och moral som dominerade, det berodde på den tiden, och vi är skyldiga det mötet så mycket. Nu måste vi titta på våra sammanhang. Det behövs både tacksamhet och självkritik. Vi kan inte bara föra teologisk dialog, för vi har stora samhällsproblem, det har uppstått nya sorters nationalism, vi har krig i Europa, det pågår krig runt Europa. Det finns kyrkor som välsignar krig och kyrkor som drar sig undan.

Hon betonar att vi lever i en tid som kan bli avgörande på mer än ett sätt och att hennes organisation vet att dess inflytande är begränsat. Därför arbetar hon och hennes arbetskamrater med definitioner av fred, försoning och förlåtelse, och de påminner om att en oprovocerad aggression är en oprovocerad aggression och inte ska kallas något annat. De är också noga med att kalla in ukrainska röster så att de får en plats där de hörs.

– Mötet 1925 kan vara en uppmaning till oss: att arbeta inåt och utåt, att engagera hjärta och tanke, säger Katerina Pekridou. Vi måste ta ställning som kristna, och vi behöver det här mötet. Det behövs ett synligt vittnesbörd, och det kan bli ett profetiskt vittnesbörd för världen.
___

Conference of European Churches
Organisationen Conference of European Churches grundades 1959, samlar 115 europeiska kyrkor från de ortodoxa, protestantiska och anglikanska traditionerna och har till uppgift att främja dialog och samarbete och att föra kyrkornas talan gentemot bland annat EU-politiker i gemensamma angelägenheter. Huvudfrågorna är Europas framtid samt arbete för fred och försoning. Kansliet finns i Bryssel, och medarbetarna har kontakt med de europeiska institutionerna i Bryssel och Strasbourg. De nationella kristna råden (motsvarigheter till Sveriges kristna råd) håller organisationen underrättad om nationella och regionala angelägenheter, och samarbeten med en rad andra organisationer innefattar frågor som rättvis fred och mänskliga rättigheter.