Uganda: ”Vi tackar Gud för Lunds stift”

– I mars 2020 fick vi reda på att regeringen hade förbjudit alla samlingar med omedelbar verkan, berättar Sosthen Amin Latti. Tyvärr blev nedstängningen här i lägret abrupt, och vi som bor här blev informerade på ett sätt som chockade oss alla.

Sosthen Amin Latti är präst i Episcopal Church of South Sudan. Fram till 2015 var han sjukhuspräst på Lui Hospital, men när inbördeskriget tvingade honom och hans familj att fly hamnade han i det stora flyktinglägret i Kiryandongo i Uganda, och där har han grundat flera ECSS-församlingar.

Lui stift och Lunds stift har varit vänstift sedan 1990-talet, och när många av stiftets församlingsmedlemmar hamnade i lägret utökades vänstiftskontakterna så att det blev utbytesresor till Uganda också. Marie Körner, som är stiftsadjunkt för internationellt arbete, har varit i Kiryandongo vid tre tillfällen, 2016 med en lite större delegation, 2018 med en mindre grupp, och 2019 tillsammans med biskop Johan Tyrberg när han skulle träffa de andra biskoparna i Tanzania.

– Under den här tiden har vi faktiskt haft mer kontakt med våra vänner i Kiryandongo-lägret än med dem som är kvar i Sydsudan, säger hon. Det har varit enkelt – e-postmeddelanden, Messenger-meddelanden, de skickar sådant som de har filmat med sina telefoner. Nästa vecka ska Sosthen vara med på ett Zoom-möte med några av oss på stiftskansliet.

”Såhär gör man när man är vänner”

Lägret i Kiryandongo sträcker sig över 70 kvadratkilometer och uppstod första gången 1954 när kenyanska medborgare flydde undan striderna i samband med Mau-Mau-upproret. Det togs i bruk igen 1990, och 2014 öppnades det en tredje gång, nu för att ta emot sydsudaneser som flydde på grund av den nya statens inbördeskrig.

Här bodde år 2021 ungefär 60 000 flyktingar, de flesta från Sydsudan men också några från DR Kongo, Rwanda, Burundi och Sudan. Nyanlända tas inte längre emot, men familjeåterföreningar pågår.

Sosthen Amin Latti har blivit vittne till många bråk mellan Sydsudans olika etniska grupper inne i lägret, särskilt vid vattenhämtningsplatserna som länge var för få och inte fungerade så bra.

Men han har också sett något annat:

– Jag ser stora skillnader om jag jämför hur det var hemma i södra Sudan och senare i Sydsudan med hur det har varit under den tid när vi har bott i lägret. Hemma fanns det en del familjer som ägde boskap och hade andra resurser också och som inte kunde tänka sig att sälja något ens för att få loss pengar till räkningar eller till sina barns skolavgifter. Men om någon av oss här i lägret blir sjuk och inte har råd med sjukhusräkningen samlar församlingen genast in pengar.

– I början när jag började få meddelanden om sjukhuskostnader tyckte jag att det var svårt, säger Marie Körner. Blir det bra om vi ger individuella gåvor? Men efter ett tag förstod jag: såhär gör man när man är vänner. Vi är medräknade, vi finns med i våra vänners vardag. Och alltid när vi talas vid påminner de oss om hur viktiga våra förböner är för dem.

Minskade matransoner

Restriktionerna i lägret innebar att alla kyrkor i lägret stängdes.

– Vår kyrka Emmanuel var helt stängd mellan mars och oktober 2020, berättar Sosthen Amin Latti. För att uppmuntra alla i församlingen att be för varandra bestämde vi oss för att någon skulle be morgonbön inne i kyrkan varje morgon mellan sju och åtta alla dagar utom söndagar. Redan tidigare hade vi delat upp församlingen i små grupper, cellgrupper, och nu använde vi oss av dem för att alla skulle kunna hålla kontakten. Men nedstängningen var svår för oss. Vi förlorade nästan hoppet.

Ännu svårare blev det när matransonerna minskade. Många i lägret har försökt odla grönsaker på sina tomter, och Sosthen Amin Latti och hans vänner har fått hjälp att ordna odlingskurser och lärt sig att hantera ett bevattningssystem – jorden i lägret är egentligen bra för odling. Men nu är det för trångt. I stort sett alla är beroende av den mat som delas ut.

– Världslivsmedelsprogrammet började skära ner på våra matransoner, ner till tre femtedelar av vad de hade varit före pandemin, berättar han. Det gjorde att maten i många familjer inte längre räckte till två mål om dagen. Många av oss åt bara lagad mat en gång om dagen, vid lunch. Till middag åt vi ibland gröt, ibland inget alls.

I juni kollapsade väggarna i Emmanuel. Träpålarna hade blivit angripna av termiter. Att bygga upp kyrkan och samtidigt följa restriktionerna blev en prövning för församlingen, och när lägrets vicechef kom för att inspektera bygget underkände hon det. Men vid nästa inspektion hade hon med sig sin överordnade, en kristen kvinna, och det gick att komma fram till en lösning.

Fyra symaskiner från Lunds stift

– Majoriteten av de vuxna här är kvinnor, säger Sosthen Amin Latti. De har kommit hit ensamma med sina barn eftersom deras män har blivit mördade i inbördeskriget eller eftersom männen deltar i kriget. Men de har inte kunnat skapa sig inkomstmöjligheter för att försörja sina barn. I södra Sudan och senare i Sydsudan har utbildning för flickor inte prioriterats, för flickor har i första hand betraktats som en inkomstkälla för familjen.

2018 fick Sosthen Amin Lattis fru Veronica en symaskin från en vän i USA. Det blev början till något större:

– Lite senare fick vi också fyra symaskiner från vårt vänstift Lunds stift. Vi ville sätta igång en textilutbildning för kvinnor, men vi saknade medel för inköp av material och för ersättning till lärare. Vi tackar Gud för Lunds stift som ordnade ekonomiskt stöd så att vi kunde börja utbilda 17 kvinnor.

Vid ett tillfälle frågade gäster från Lunds stift en ungdomsgrupp som de mötte om det var något särskilt som behövdes.

– En ung kvinna, Doris, sa att de behövde mensskydd, berättar Marie Körner. Det var modigt av henne, för menstruation är inte något som man pratar om, och det var pojkar med i gruppen. Vi tog kontakt med Kerstin Dahlin, en missionär som har arbetat med sömnadsprojekt, och fick en väldigt enkel beskrivning med bara material som brukar finnas överallt – plast från plastpåsar i ett lager, till exempel. När vi kom på besök nästa gång fick vi se att de hade fortsatt med att sy bindor men också utvecklat modellen och sytt dit tryckknappar!

En sak som också har gått bra är att sy skoluniformer – det är plagg som det alltid finns efterfrågan på eftersom barnen på många håll måste ha dem för att kunna gå i skolan. Bara till församlingens egen skola har kvinnorna sytt 540 uniformer.

Men det är viktigt att inte glömma anledningen till att utbildningen startade:

– Det här är ett diakonalt projekt, säger Sosthen Amin Latti. Vi ville nå kvinnor som vi annars inte skulle ha nått och arbeta med att läka brustna hjärtan och ge hopp till några av dem som hade förlorat allt hopp. En del av arbetet i projektet är själavård och stödjande samtal. Behovet av fortsatt stöd till projektet är stort. Våra marginaliserade kvinnor kan bygga upp egna krafter och bli självständiga. 

Textilarbete som försoningsmekanism

Covid-19 avbröt projektet, men efter ett tag kunde utbildningen öppna igen, och kvinnorna kunde fullfölja kursen. I januari 2021 kom en ny klass på 20 kvinnor.

– Nu har vi en grupp kvinnor som arbetar med textil, Woman Hope Group. Vårt mål när vi startade gruppen var att använda textilarbete som en försoningsmekanism. Vi tänkte att arbetet skulle samla kvinnorna som barn till samme far. Min förhoppning har varit att arbetet ska leda till förvandling och till att de vill leva som kristna.

Så kom den dag när textilprojektet verkligen började generera inkomster till kvinnorna:

– Förra året sökte FN efter en textilgrupp som kunde sy ansiktsmasker år lägrets invånare, och Woman Hope Group fick uppdraget.

Den första gruppen skrev kontrakt med UNHCR och levererade ansiktsmaskerna, och den i juni frågade UNHCR om 20 kursdeltagare kunde komma och sy fler. De skulle få betalt för sitt arbete.

– Nu känner många av lägrets invånare oss, och de respekterar oss tack vare det som Herren har gjort genom oss här i Kiryandongo, säger Sosthen Amin Latti. Vi har blivit en förebild för människorna här i området. Det är inte så enkelt med solidaritet i praktiken, men Woman Hope Group har skapat en enhet bland grupperna här i lägret.

___

ECSS, Episcopal Church of South Sudan
Den episkopala kyrkan i Sydsudan grundades i samband med att Sydsudan blev självständigt och är systerkyrka till bland andra den anglikanska kyrkan i Storbritannien och den episkopala kyrkan i USA. Genom Borgåunionen har den också band till bland andra Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Svenska kyrkan.

Lui stift, vänstift till Lunds stift
Lui stift var en del av Sudans episkopala kyrka innan Sydsudan blev självständigt. På 1990-talet blev Lui stift och Lunds stift vänstift. Det innebär kontakter och utbyten på olika nivåer, och Lunds stift har också svarat på anrop från flyktinglägret i Kiryandongo och ordnat bland annat symaskiner och stöd till den textilutbildning som en församling där har startat.

Sydsudan
Sydsudan bildades 2011 genom utbrytning från Sudan. Juba är huvudstad. Nationens befolkning består av flera olika etniska grupper. Efter bara några år bröt ett inbördeskrig ut, och en tidigare vicepresident framträdde som ledare för en av rebellstyrkorna. Konflikten är ännu inte löst. I norr gränsar Sydsudan till Sudan, i söder till Uganda, Kenya och DR Kongo, i öster till Etiopien och i väster till Centralafrikanska republiken.

Kiryandongo
Kiryandongo är en distriktshuvudstad och ett distrikt i västra Uganda. Själva staden ligger drygt 20 mil väster om Kampala. Det flyktingläger som utgör 70 kvadratkilometer av distriktet brukar kallas Kiryandongo Refugee Camp (eller Kiryandongo Refugee Settlement) och ligger nära Bweyale. Befolkningen i distriktet har växt mycket snabbt de senaste 30 åren, från drygt 80 000 i början av 1990-talet till över 300 000 åren innan flyktinglägret öppnades igen 2014. Just nu bor ungefär 60 000 personer i lägret.