”Vi är så mycket mer än bara siffror eller rubriker”

Gymnasisterna i klass 11 på Den gode herdens skola i Betlehem skriver om sin situation. De har valt att göra det i kollektiv jag-form.

Jag är palestinier, och länge var jag avundsjuk på dem som lever sina liv utanför Palestina. Jag undrade ofta över hur bekymmerslösa och lyckliga de verkade vara, samtidigt som vi levde med bomber, övergrepp och trakasserier.

Många av oss lever i en ständigt kamp mot förtryck. Vi växer upp under ockupation eller i flyktingläger där det är en utmaning att skaffa sig tillgång till sådant som räknas som basbehov: rent vatten, elektricitet, utbildning och sjukvård. Vår frihet är begränsad, och vardagslivet kan kastas omkull av checkpoints och av de ständiga hoten om våld.

Trots de svårigheterna håller vi fast vid vår identitet, vår kultur och vårt hopp om frihet och fred.

Jag brukade tänka ut ursäkter för de människor som jag såg som ”fria” eftersom jag trodde att de förstod vårt lidande. Men i takt med att jag växte upp förstod jag att deras frihet var verklig och ofiltrerad. Den insikten var förvirrande. Jag hade så många frågor om rätt och fel, om hur vi blir behandlade och om varför världen verkar vara så likgiltig inför vår utsatthet och vår belägenhet.
När jag blev tonåring och fick större tillgång till information bestämde jag mig för att hitta svaren. Jag dök ner i forskning som gällde vår historia och de orättvisor vi möter. Det jag hittade var ändlösa beskrivningar av vårt lidande men sällan något om dem som utsätter oss för det. Jag hade så svårt att förstå varför förövarna inte hölls ansvariga för det som hände. De lagar jag läste utlovade jämlikhet, men de framstod som tomma i vårt sammanhang. Det kändes som om jag såg ett försök till mörkläggning.

Vändpunkten kom när vi, som palestinier, bestämde oss för att resa oss och stå emot förtrycket. Det fanns organisationer som utgav sig för att hjälpa oss, och plötsligt började de göra saker. Men det var tydligt att de inte kämpade för oss.

Jag insåg att det visserligen är så att man säger att alla människor är jämlika, men att en del behandlas som mer jämlika än andra. Skillnaden gjorde mig förbryllad, men jag tänkte att jag bara måste ta reda på sanningen.

Jag bestämde mig för att berätta min historia på sociala medier. På det sättet, tänkte jag, skulle jag kunna göra människor medvetna om vad det är som händer.

Istället blev mitt konto anmält, och sedan raderades det. Det gjorde min känsla av att sanningen hölls under kontroll ännu starkare. Manipulationen fick mig att känna mig maktlös, som om min röst inte spelade någon roll.

Jag är palestinier, men nu är jag inte längre avundsjuk på dem som lever sina liv utanför våra gränser. Jag förstår att deras liv inte är så perfekta som jag en gång trodde och att många av dem är helt ovetande om de svårigheter vi hela tiden stalls inför. Världen ser oss ofta som bara siffror eller rubriker. Men vi är så mycket mer än det – vi är människor fulla av liv, strävanden, ambitioner och drömmar.

Jag älskar mitt land och hoppas att jag en dag får vara med och göra det bättre. Utbildning har blivit den form av motstånd som jag väljer. Trots de utmaningar som det innebär att studera i ett ockuperat land – checkpoints, förseningar, rädsla – vägrar jag att ge upp. Varje dag när jag lyckas ta mig till skolan hävdar jag min rätt att lära mig saker och att hoppas på en bättre framtid.
Ockupationen påverkar oss inte bara fysiskt utan också känslomässigt. Den skapar oro, sorg och ilska. Det är svårt att drömma om framtiden när nuet känns så osäkert. Men varje gång jag går till skolan ser jag livet på våra gator, och det påminner mig om vår motståndskraft.

Utbildning är något livsviktigt för oss – den håller vårt inre levande. Mina vänner och lärare gör mig motiverad och hjälper mig att se att hårt arbete kommer att löna sig till slut. Kanske finns det de som ser vår kamp som något obetydligt och meningslöst, men den har en djupgående inverkan på våra liv.

Jag är fast besluten att fortsätta framåt, och det som ger mig kraft är hoppet om att vår berättelse kommer att bli hörd en dag, att vår kamp kommer att få sitt erkännande.

___

Den gode herdens skola

Den gode herdens skola grundades av en amerikansk missionsorganisation på 1920-talet och var tänkt för unga kristna palestinskor. På 1960-talet tog Svenska Jerusalemsföreningen över ansvaret för skolan och byggde också en ny skolbyggnad där fler elever fick plats. Alla lärare på skolan är kristna palestinskor, och de flesta av dem har själva varit elever på skolan. Svenska församlingar har haft kontakt med skolan i många år och stöttat verksamheten.

Svenska Jerusalemsföreningen

I maj 1900 bildades Svenska Jerusalemsföreningen i Storkyrkans sakristia i Stockholm för att ”genom uppfostrings- och välgörenhetsinsatser verka för att åt Kristus vinna det Heliga Landets befolkning”. Knut Henning Gezelius von Schéele, biskop i Visby, hade varit i Jerusalem och ville hjälpa människorna där. Föreningen satsade dels på en skola i Jerusalem, dels på en läkarmottagning, och fick ett starkt stöd i Svenska kyrkans församlingar. Sedan 1960-talet är skolan i Betlehem föreningens huvudverksamhet.

Betlehem

En av de viktigaste städerna på Västbanken är Betlehem, som ligger så nära Jerusalem, Beit Jala och Beit Sahour att man kan kalla dem ett storstadsområde, numera med en mur som går genom området och med gränsövergångar i form av så kallade checkpoints.

Staden nämns för första gången på 1400-talet f Kr och är viktig i både Gamla och Nya testamentet. Betlehem har ungefär 50 000 invånare, och fram till för ett par år sedan försörjde sig de flesta på turism i olika former. Andelen kristna invånare har sjunkit kraftigt på senare år. Betlehem har ett universitet och många skolor, både statliga och privata.