En särskild Guds tid
Det är ett så tydligt minne: det var den 24 eller 25 november 2015, och tillsammans med en reporter från Sveriges radio gick jag runt i S:t Johannes kyrka i Malmö.
Några dagar tidigare hade Migrationsverket bestämt att asylsökande män skulle få sova i kyrkan. Vad jag vet var det första gången en svensk myndighet vände sig till Svenska kyrkan och bad om hjälp på det här sättet.
Vi hade haft kyrkan full av asylsökande män och någon enstaka kvinna. Många, många, både anställda och frivilliga, ställde upp för att vi skulle kunna ordna det så bra som möjligt. Vi bars av den känsla som Angela Merkel hade gett uttryck för någon månad tidigare: Wir schaffen das! Vi klarar det!
När reportrar frågade nattgästerna hur de tyckte det var att bli välkomnade i en kyrka svarade de:
”Detta är Guds hus! Vi är glada att vi får vara i Guds hus!”
En natt stod jag tillsammans med en av Sveriges främsta pressfotografer i kyrkan med människor runtom oss i bänkar och på golv. Han hade erfarenhet från flera av världens flyktingläger, och han sa:
”Aldrig trodde jag att man skulle få uppleva något sådant här i Sverige.”
I ljusbärarna brann ljus hela natten. I bänkarna låg de asylsökande. Många ville hjälpa till. Handling och bön var ett! Vi upplevde det som att det som hände då var ett Guds Kairos, en särskild Guds tid.
Allt vände på eftermiddagen den 24 november. Statsminister Stefan Löfven talade om andrum, och vice statsminister Åsa Romson grät vid sidan om.
Den kvällen gick jag alltså omkring i kyrkan tillsammans med radioreportern. Vi försökte göra en sammanfattning av förslagen: kraftiga inskränkningar inom asylrätten och för familjeåterförening.
När männen fick höra det såg jag förtvivlan i deras ansikten.
”Om det stämmer måste jag åka tillbaka och hämta min familj!”
Tio år senare ser vi hur de som bott här sedan dess, är utbildade och nu bidrar på olika sätt till det svenska samhället, blir tvångsutvisade eller erbjudna 350 000 kronor bara de lämnar Sverige för gott.
Hur kunde det bli så här? Det är vi många som frågar oss – i Malmö, Göteborg och Paris – och det kan vi läsa mer om i det här numret av Uppdrag Mission!
Per Kristiansson
sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för internationellt arbete i Lunds stift, präst i Västra Skrävlinge
